Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Trycket som aldrig släpper

Jeanette Eriksson. Foto: José Figueroa

"När jag blir stor" är ingen bok för barn utan en bok om ett barns extrema utsatthet.

Sven Olov Karlsson läser Jeanette Erikssons självbiografiska berättelse om incest.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Självbiografi

Jeanette Eriksson

"När jag blir stor"

Natur och kultur, 173 s.

En svår barndom kan vara kvar livet ut som ett besvärande tryck, över bröstet eller i huvudet, i värsta fall en bitter ridå av trauma och sorg.

I Jeanette Erikssons utmärkta, mardrömslikt skakande självbiografiska debutroman "När jag blir stor" befinner sig trycket mellan benen, det hon som småbarn kallar just Trycket. Som blöder, gör ont. Först i tonåren får Trycket sitt riktiga namn: incest.

Hennes pappa är okänd. Lilla Nettes bror har även han okänd fader. Det är inrökt gråsvenskt 1960-tal. Ogifta mödrar med barn sätts på mödrahem, DDR-fula inrättningar värre än fattigdomen hemmavid. Men mestadels bor Nette hos mormor och morfar.

 

Övergreppens dramaturgi är brutalt repetitiv: först Trycket, sedan gråter morfar och tjatar om hur hemskt han haft det som liten - och tröstas av sitt offer. Och mormor tvättar Nettes såriga lillstjärt från blod och kladd. Barnets blod, morfars kladd. En hundraprocentig må dåligt-roman om patriarkal incest, tänk Josef Fritzl i folkhemmet.

Både som alkoholist och pedofil håller morfar de sina i medberoendets järngrepp. Allt vidrigt och orimligt pågår utan ett ord. Kvinnorna och barnen spelar maktlösa sin vardagsteater medan elefanten raglar genom rummen, kör full eller gör ännu värre saker.

Inte sedan Bosse Löthéns roman "Jag älskar den pojken" har jag läst en lika stark skildring av den manipulativa pedofilens sataniska förmåga att komma undan. Till den grad att läkare, psykologer och barnavårdsnämnd skriver sina incestmisstankar i journalerna men aldrig polisanmäler, trots att de till och med diskuterar om morfar kanske i själva verket också är Nettes far. Min teori är att även vårdens höjdare var rädda. De räddes konflikten och den otäcke morfadern.

 

Prosan bär barnets enkla rakhet i tanke och blick, skildrar starkt och klart barnets maktlöshet och okuvliga livsvilja. En kamp utan dess like, en järnvilja att bli stor. Ett driv och en närvaro som lämnar läsaren kallsvettig. Som om Jeanette Winterson skulle skriva som Ernest Hemingway.

Mormor slamrar med disken och smäller i köksluckorna, så sipprar en aning av hennes ilska ut, så hör hon mindre av hur gubben i rummet intill begår ännu en blodig våldtäkt på sin lilla dotterdotter.

Efter Trycket förunnas barnet en kärlek med två sidor. Den gamla kvinnan lät övergreppet ske än en gång, men tröstar, tvättar och smörjer med Idomin. Hyssjar, skyler över. Och så allt om igen. Morfar är polis med batong och handbojor. Ofta bojar han barnet innan Trycket börjar.

Vid sex års ålder låser sig Nettes ben i värkande kronisk kramp. Hon kan inte gå. Naturligtvis beror problemet på övergreppen. Men vården finner ingen diagnos. Hennes fall ses som så unikt att läkarna spelar in utbildningsfilm om hennes handikapp. På eget bevåg och i smyg tränar barnet upp sin rörlighet, genom att rida på en leksaksåsna i korridoren. Lär sig gå igen. Sänds hem - till morfar. Till Trycket. Efter elva år av övergrepp fyller hon 15 och flyttar hemifrån. Först på morfars begravning säger hon det osägbara. Och får slutligen medhåll, mormor säger: "Om nu Jeanette säger att det är på det viset, så är det så."

Jeanette Eriksson som barn. I dag är Jeanette Eriksson förtidspensionär men har trots sitt rörelsehinder lyckats föreläsa på Karolinska institutet för personer som arbetar med sexuella övergrepp mot barn.

Och samtidigt som hennes berättelse publiceras blir hon på nytt ett skrämmande exempel på dysfunktionell vård, men nu gäller det den grymhet som kallas nedmonteringen av välfärden:

 

Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning har beslutat att dra in den assistans som krävs för att hon ska kunna lämna bostaden, som krävs för att hon ska kunna behålla sin assistanshund. Skattesänkningarna piskar utredarna att försätta en 45-årig tvåbarnsmor, författare och tapper överlevare i invaliditet och husarrest.

I fjol gick Augustpriset till en roman om ett annat slags överlevare, Göran Rosenbergs "Kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Bli inte förvånade om Jeanette Eriksson tar priset i höst. För hon kan bli mycket stor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!