Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Trovärdig tidskapsel

Tove Folkesson. Foto: Sofia Runarsdotter

Therese Eriksson läser en imponerande debut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

TOVE FOLKESSON

Kalmars jägarinnor

Weyler, 279 s.

Jag känner igen KJ - Kalmars Jägarinnor - på ett ögonblick. De är de där tjejerna som aldrig ville uppgå i någon annan gemenskap än sin egen brokiga, och som kunde ringas in enbart med hjälp av allt de inte ville vara: sportjejer, pluggisar, alternativa intellektuella, mobboffer och så vidare. De som byggde sina identiteter i protest mot allt som var fel, töntigt, läskigt och dåligt. Sådana tjejer fanns på mitt gymnasium också.

Men det är inte förrän nu, 15 år senare, när jag läser Tove Folkessons debutroman "Kalmars jägarinnor", som jag för första gången får chansen att se världen genom deras ögon.

Det är omöjligt att inte slungas tillbaka. Folkesson är liksom jag född 1981, och hennes uppväxtskildring kretsar kring ett tjejgäng som går i gymnasiet vid exakt samma tid som jag. Litteraturen är kanske den enda tidsmaskin vi någonsin får, så man får passa på att åka med. Även när det svider och svindlar.

 

Tidsmarkörerna står som spön i backen: spaghettilinnen, Toni Braxton och Juicy Tube-läppglans möter "Fittstim", "Döda poeters sällskap" och retrovurmen för Aretha Franklin och kladdigt, ljusrosa läppstift från mormors vind.

Det är en så eklektisk tid, de sena tonåren, en ständigt pågående process av att pröva sig fram bland det invanda och det nya. Och samtidigt en så liten värld, liksom i en bubbla avskuren från allt som pågår utanför blickfånget. Man nosar upp nya saker, men i mörkret - som en mullvad.

 

Tove Folkesson skildrar den här tillvaron så precist att det stundtals blir klaustrofobiskt. Att det mellan kapitlen finns insprängda avsnitt där jag-berättaren Eva blickar tillbaka från sin vuxna utkikspost, gör inte att det där absoluta tonårsgreppet släpper. Det är skickligt.

Än mer förfaret är att Folkesson är eklektiker också i sin stilistik, helt kongenialt med hur romanens huvudpersoner tar sig an världen: hur de lånar och plockar från världens dignande smörgåsbord, hur de blandar högt och lågt utan tanke på vad som passar sig eller är tillåtet. Folkesson tar inte heller några sådana litterära hänsyn, hon kör på i ett vilt race - värdigt en riktigt lovande debutroman.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!