Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tro, hopp och kärlek får ondskan att rasa

Adolf Eichmann i en skottsäker glaskub under rättegången i Jerusalem, 1961. Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN/ NTB SCANPIX
Dmitri Plax. Foto: OLLE SPORRONG

Ondskan brukar förpassas till den motsatta sidan, eller rationaliseras till sociala omständigheter - men den attityden kan få svåra konsekvenser.

Dmitri Plax skriver om banaliteten vi inte vill kännas vid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ONDSKA. I sitt standardverk om rättegången mot en av Förintelsens ”arkitekter” Adolf Eichmann, ”Den banala ondskan”, skriver Hannah Arendt att ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord. Dikotomin ”banalitet – ord” är värd att titta lite närmare på. Liksom ondskan.

Ord. Orden och dess innebörd måste återerövras, det är nog ett enda sätt att stå emot ”alternativa fakta”. I en tid då sanningshalten i medierna nivelleras av och reduceras till Facebook-inlägg, då propagandan upplever en renässans grundad på ”formatering” (Russia Today ser ut som CNN, poster på sociala medier är exakt likadant utformade oavsett avsändare, och så vidare), är det viktigt att komma ihåg att våldet börjar där goda ord tappar innehåll, fylls med en annan innebörd, inte räcker till.

Banalitet. Banaliteten som begrepp har, förstås, många tolkningar. Det som dock kanske de flesta känner inför banaliteten är viljan att distansera sig. Det är rätt svårt att karaktärisera sig själv som banal. Man vill inte kännas vid banaliteten.

Högerextrema som utomjordingar

Precis som vid ondskan. Ondskan brukar förpassas till periferin, den motsatta sidan. Själva dess existens ifrågasätts ofta. Eller rationaliseras till ”sociala omständigheter”. Attityden till ondskan som socialt betingat problem kan ha ganska långtgående konsekvenser.

Exempelvis det generella förhållandet till högerpopulismen – som populisterna själva är rätt duktiga på att utnyttja. Den goda majoriteten ser på högerextrema lite som på utomjordingar som blivit skickade hit i en postförsändelse. För de kan ju inte vara ett resultat av vår samhällsutveckling. För vi är ju goda. Inte sant?

Den tyska filosofen Bettina Stangneth skriver i sin bok ”Tänka ont”, förtjänstfullt översatt till svenska av Ola Nilsson:

”Men just här, just i denna berättelse som lockar på vår uppmärksamhet som exempel på den banala ondskan, stöter vi häpnadsväckande fort på ett problem: Eichmanns familj var nämligen inte fattig. Inte heller hade han misslyckats som ung man/…/ Eichmann hade helt enkelt hittat på historien om sin dåliga barndom, eftersom han mycket väl visste att vi föredrar en sådan historia/…/”

Godhet och ondska

Ondskan sorterar alltså inte under socialen. Kärlek är en självtillräcklig motivation för agerande. Så är ondska. Ondskan är dessutom bra på att nosa upp en annan ondska, på att samarbeta, bilda vid första anblicken omöjliga koalitioner. Ondskan är på ett sätt mycket accepterande – man behöver inte anstränga sig för att bli bättre, som den exkluderande godheten så ofta kräver.

Den goda människosynen utgår ifrån att människan i grund och botten är just god. Snedsteg och brott kan förklaras med dålig påverkan, taskig uppväxt i jobbig social miljö och liknande. Men en person har en fri vilja. Oavsett orsaken till ens dåliga uppträdande finns det oftast ett val – att gå över gränsen eller att låta bli. De som inte har det valet lämnar vi därhän (valet brukar finnas även i de svåraste situationerna, men priset kan vara för högt – till exempel ens eget eller de närmastes liv och hälsa).

När den fria viljan sätts ur spel kan man räkna med våldsverkare som offer. Men vad gör man med dem som inte vill vara goda? Så fort det goda försöker lösa det problemet förvandlas det till något annat. Samspelet mellan godhet och ondska träder fram. Det samspelet vars centrala, manifesterande punkt är våld. Våld som både provoceras och utövas av och mot människor med fri vilja.

Vad gör våldet med goda idéer? Som till exempel med kommunism som ju kvalar in som god idé åtminstone på papperet. Kommunismen förutsätter en härskande ideologi som inte kan bytas ut (annars upphör kommunism vara kommunism och blir något annat, per definition).

Tro, hopp och kärlek

Och det är nog där det faller. För att det inte är förenligt med demokrati, som förutsätter att den rådande ideologin kan, och bör, bytas med jämna mellanrum: ”höger” avlöser ”vänster” vid makten och vice versa. Där kommer idén om medborgerliga rättigheter in: även de som inte delar den rådande statliga ideologin ska åtnjuta samma rättigheter som ideologins anhängare.

Medvetet eller omedvetet försöker det godas företrädare att svära sig fria från den problematiken, putta undan, inte handskas med det onda. Men om det goda tränger det onda bort från sin åsyn, varför förvånas man över att det onda organiserar sig i mörka vrår?

Man kan trösta sig med att i det långa loppet kan ondskan aldrig vinna över godheten, för ondskan är oförmögen att bygga upp en egen värdeskala och är dömd att använda sig av godhetens värderingar: ingen ond ledare kräver av sina anhängare lömskhet, misstro eller hat mot sig själv utan förespråkar tro, hopp och kärlek, och efter en delseger infinner sig en utvecklingsperiod där de goda egenskaperna efterfrågas i allt högre grad och då rasar ondskan under sin egen vikt. Denna begreppssamverkan ställer till det för godheten också – det är av yttersta vikt att vara medveten om det – men för ondskan är den förödande.

Än finns det hopp.

 

LÄS MER:

Dmitri Plax - Har en clown sämre rykte än en KGB-agent? 

 

Dmitri Plax är dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.