Tre dikter som visar kvinnans perspektiv

Ebba Witt-Brattström.
Foto: Fotograf Ellinor Collin
Antologin "Svensk poesi".

Den kvinnliga erfarenheten saknas i den nya svenska poesikanonen.

Ebba Witt-Brattström väljer tre dikter som borde finnas med i nästa tryckning av antologin "Svensk poesi".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Författaren och professorn Ebba Witt-Brattström efterlyser mer poesi ut ett kvinnligt perspektiv i en artikel på Expressen Kultur. Här listar hon själv tre dikter som borde finnas med i den stora antologin "Svensk poesi".


1. "Violetta skymningar" av Edith Södergran

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,

nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...

Gula solskensdagar med granna blickar,

endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...

Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...

Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,

mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,

mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,

oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,

tunga bränningar och förflugna fåglar,

vi äro de minst väntade och de djupast röda,

tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

(Ur "Dikter", 1916)


2. "Pojkarne" av Anna Maria Lenngren

Jag mins den ljufva tiden,

Jag mins den som i går,

Då oskulden och friden

Tätt följde mina spår,

Då lasten var en hexa

Och sorgen snart försvann,

Då allt - utom min lexa -

Jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet

Och helsan i min blod,

I själen bodde nöjet,

Hvar menniska var god.

Hvar pojke, glad och yster,

Var strax min hulda bror;

Hvar flicka var min syster,

Hvar gumma var min mor.

Jag mins de fria fälten,

Jag mätt så mången gång,

Der ofta jag var hjelten

I lekar och i språng,

De tusen glada spratten

I sommarns friska vind

Med fjär'larne i hatten

Och purpurn på min kind.

Af falskheten och sveken

Jag visste inte än:

I hvar kamrat af leken

Jag såg, en trogen vän.

De långa lömska kifven,

Dem kände icke vi:

När örfilen var gifven,

Var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer

Jag såg i nöjets dar:

Bondpojkar och baroner,

Allt för mig lika var.

I glädjen och i yran

Den af oss raska barn,

Som gaf den längsta lyran,

Var den förnämsta karln.

Ej sanning af oss döljdes

Uti förtjenst och fel -

Oväldigheten följdes

Vid minsta kägelspel:

Den trasigaste ungen

Vann priset vid vår dom,

När han slog riktigt kungen

Och grefven kasta' bom.

Hur hördes ej vår klagan,

Vårt späda hjerta sved,

Vid bannorna och agan,

Som någon lekbror led!

Hur glad, att få tillbaka

Den glädje, riset slöt,

Min enda pepparkaka

Jag med den sorgsne bröt...

Men, mina ungdoms-vänner,

Hur tiden ändrat sig!

Jag er ej mera känner,

I kännen icke mig.

De blifvit män i staten,

De forna pojkarne,

Och kifvas nu om maten

Och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken

De streta med besvär

Tungt i den branta backen,

Der lyckans tempel är.

Hvad ger då denna tärnan,

Så sökt i alla land?

Kallt hjerta under stjernan,

Gul hy och granna band.

(Ur "Samlade skaldeförsök", nionde upplagan, 1876)


3. Utdrag från "Fruentimrets försvar" av Hedvig Charlotta Nordenflycht

äj, ädla Kjön! hvad är som detta öde vållar?

Du är ju sielf en del som världen sammanhåller,

Du föds med vett och drift, med känslor och begär,

Och Quinnan liksom Man fullkomlig menskja är:

Skall den dig älskar högst dig menskjo-rätt förmena?

Skall Mannen så sin hälft, sitt väsens sielf förklena?

Skall menskjan mörk och svag år mänskligheten le,

Den blinda af en blind med högmod göra spe?

Man har med Kjönets rätt så eneväldigt handlat,

At man det än till Gud och än till mask förvandlat,

Dock altid sammanstämt i ett så hårt beslut,

At stänga det från ljus och höga sysslor ut.

------

Naturen är sig lik, man kan då säkert yrka,

Att snillets fina eld ej följer kroppens styrka.

Men just i kroppens kraft i näfrätt och i våld,

Tör Männers öfvermackt från början ligga Båld.

Den kan ju stifta lag som myndigheten äger,

Der är ju rätten störst, där våldet öfverväger,

Hvad gäller vett och skäl mot tvång och trug och hot,

När mackten säger: lyd! är fåfängt stå emot.

Mig tycks jag verlden ser i vildhets första yra,

När Barbari och våld begynte samfund styra,

Hur då en Manlig arm, som Lag med svärdet skref,

Det Kjön som rådde minst i tvång och träldom dref.

Från denna mörka tid ha alla missbruk stammat.

Et foster, födt af våld, blef sen af lättja ammat:

Et Kjön som all sin vinst af andras sällhet drog,

Har sett, til detta mål, sin skjönhet vara nog.

Det blef i mörker qvar, och älskar nu sin dvala,

Till myckenhetens lov, kan man ej mycket tala;

De mesta kvinnors vett i dårskap föda tar,

Och deras dygd sin grund på blotta vanor har.

Ty kvinnan är förment att någon sanning fatta,

Man vill det nöje ha, att åt dess dumhet skratta;

Men när, av dumhets får, blir lasters frukt till slut,

Då gjutes ömnogt gift och mycket tadel ut.

Då gäller ej det skäl, att hennes vett förkväves,

Hon är då svaghets kärl och kvinna ej förgäves.

Naturen får då skuld, och blod och hjärta del

I det, som blott har grund i fostrings-sättets fel.

Man täpper ådran till uti en Springe-källa,

Och undrar se'n därpå att ådran ej vill kvälla.

Man snärjer Örnens fot, dess vingar sönderslår,

Förviter honom se'n att han ej Solen når.

Så bindes Kjönets drift av fostrings-sätt och vana,

Att  kämpas med varann på dumhets trånga bana

Och som en prydnad dra okunnighetens ok,

Ty det är kvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ack! grymma tyranni, månn det vår Värld förbättrar,

Att halva släktet stängs i dumhets trånga fjättrar,

När brist på hjärnor röjs i sysslor och i värv?

(Ur "Fruentimrets försvar, 1961)


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.