Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tre bögar lägger Sverige för sina fötter

Mattias Brunn, Mårten Andersson och Victor Wigardt Foto: MARTIN BRUNN
Mattias Brunn, Mårten Andersson och Victor Wigardt i "Landet inuti". Foto: MARTIN BRUNN

Ska man stanna eller ska man återvända? 

Gunilla Brodrej ser "Landet inuti", som väcker de eviga frågorna om var man kan leva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det blåser i Sandviken den här dagen. Sand och löv virvlar runt på gatorna. Glest med folk i centrum. Riksteaterns premiär sker i ett träslott som heter Valhalla och är en rest från det nationalromantiska förra sekelskiftet och Sandviks storhetstid när man byggde hus för att arbetarna skulle få sig lite kultur och nöje till livs.  

Förra året hamnade Sandviken på första plats i nån kommunranking, bäst i Sverige på kultur. Så jag kanske exotiserar när jag säger att det är skillnad att uppleva kultur här än i Stockholm. Men det är nåt med att biljetterna ligger i plåtlådor och att det är en teaterförening som arrangerar och att man sitter rätt obekvämt på pinnstolar.

 

LÄS MER: Riksteaterns Bert Karlsson-pjäs är ett pajigt försök 

 

Som dikter av Kristina Lugn

Det vardagsliv i HBTQ-Sverige som "Landet inuti" beskriver – i korta sekvenser ur ett antal verkliga människors liv – påminner glimtvis om dikter av Kristina Lugn. Som att bögar tydligen intresserar sig för fjällkons bevarande. Men det gör ju jag också! 

Jag väntade mig gripande vittnesmål om vardagshat. Ännu en belysning av orättvisorna och vår kollektiva skuld för att det är så. Istället känner jag mig i delaktig och indragen, som en av deltagarna i en samtalsgrupp. 

Måste bögen lämna byn? Skamligt att stanna kvar och stagnera. Måste man bo i stan för att leva som man vill? Alla gör det ju. Vilka är homosexuella och hur vet man det? Man vet, säger de med allvisa miner. 

 

LÄS MER: Riksteaterns "Tjärdalen" blev en kär dal

 

Skådespelarna Mårten Andersson, Mattias Brunn och Victor Wigardt sitter ömsom med publiken, ömsom ordnar de med jordhögar och tallplantor som gradvis fyller golvet till en karta över Sverige. Sprutar med vattenflaskan. Här är vårt land, våra hem, signalerar det jordiga konstverket. Och så hundra rosa pingisbollar på det. De lägger bokstavligen Sverige för sina fötter, stampar runt. På gränsen till övertydligt, men ändå fint.

Regi av Joakim Rindå

Lite kan jag sakna gestaltning. Det är liksom lite synd på så fina skådisar för Joakim Rindå skapar bara små ögonblick av förhöjning. Men samtidigt bygger det en samhörighet och jämlikhet med publiken som kanske inte skulle infinna sig om de spelade upp scener i klassisk mening. 

Rollerna avbryter sig då och då för kaffe – "nu finns det kaffe!" –  och startar om. Berättelserna kommer från Alfta, Norsjö, eller Åmsele. En av texterna beskriver en person som bor så avsides att det går att hämta sin post naken, se himlen och uppmärksamma naturens förändringar varje dag. Det är en stark bild av att leva på sin favoritplats, även om det kostar, även om närmaste person med samma sexuella läggning bor 27 mil bort. Varför stannar jag kvar och stagnerar? Varför flyttade jag hit? Alla i publiken funderar nog igenom sina egna val, eller brist på val. 

Det är något befriande med att en pjäs om bögen och flatan i byn blir en pjäs om oss alla. 

 

LÄS MER: Riksteaterns "Fäboland" lyfter fram den kvinnliga historien

 

TEATER

Landet Inuti

Av Mårten Andersson, Mattias Brunn, Joakim Rindå och Victor Wigardt

Regi Joakim Rindå

Scenografi/kostym Charlotta Nylund

Teaterföreningen, Sandviken

Riksteatern, turné

Speltid 1.15 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenredaktör på Expressens kultursida.