Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Transpersoner kan inte sluta vara trans

Regeringens förslag om en ny könstillhörighetslag har lett till debatt.   

Rebecca Selberg välkomnar de tydliga frågorna, men ser ingen anledning till oro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Var sitter transet egentligen? Helena Granström tycker sig ha identifierat en logisk lucka i min argumentation: om nu genus är socialt konstruerat, borde inte transpersoner kunna sluta vara trans, eller i alla fall vara lite mindre extrema – måste de verkligen ta till så ”brutala metoder” som kirurgiska ingrepp och hormonbehandling? 

Det är bra att frågan ställs så tydligt, för det är ofta här som förvirring uppstår: idén om att det som är socialt konstruerat inte är ”på riktigt”, borde kunna väljas bort eller väljas lite mindre. Men sociala konstruktioner är verkliga, de har konkreta effekter. De sätter sig i kroppen och psyket, bidrar till att forma oss som individer, påverkar vår självuppfattning, våra innersta begär. Det finns därför ingen absolut uppdelning mellan det kroppsliga och det själsliga: vi lever ju i våra kroppar, vi är våra jag med kroppen. 

Genus är alltså ett hybridfenomen, det bygger på en blandning av det kroppsliga och det sociala – men det biologiska orsakar inte det sociala. Det är därför som genus är föränderligt och svårt att ringa in på individnivå. Det är samma med sexualitet. Vissa människor är homosexuella. Det spelar ingen roll hur stark homofobin är i ett samhälle och vilka lagar som stiftas, vissa kommer ändå känna sig homosexuella och agera efter det.

Något som är så starkt måste väl vara biologiskt, det kan väl inte handla om ett val? Det är inget val, men det behöver heller inte vara en fråga om enbart biologi – inte ens den största kartläggningen av den genetiska grunden för sexualitet (baserad på en halv miljon människors genom) kunde avslöja något säkert samband mellan genetiska markörer och läggning. Vi vet dessutom att människors sexualitet kan ändras över tid och beroende på sammanhang. Sexualitet har med kroppar att göra, och är nog delvis kopplat till sådant som gener och hormoner – men det handlar också om erfarenheter, om en persons varseblivning i sin sociala värld.

Deltagare under ett Pride-event.
Foto: Emrah Gurel / TT NYHETSBYRÅN

Var sitter det där som är trans? Det pågår forskning, men sannolikt kommer den att landa i samma slutsats som forskningen om homosexualitet: det finns ingen absolut förklaring, ingen enkelt identifierbar del av vår fysiska sammansättning som är orsaken till att vissa blir transpersoner. Jag vet att en del transpersoner blir irriterade nu, och jag förstår varför. 

Så länge som vi i ett homofobiskt samhälle hävdade att sexualitet är en komplex blandning av kropp och sinne så fanns en öppning för homofober att säga till homosexuella: men var inte så extrema, måste ni verkligen leva ut er homosexualitet? ”Jag föddes sån” blev en stark motberättelse. Så är det för transpersoner nu. ”Okej, var lite trans då, men varför måste du vara så extrem? Genus är ju en social konstruktion, du borde inte behöva operera dig eller få nytt personnummer!” Men så där fungerar inte människor – och inte heller sociala konstruktioner. 

Jag vet att genus är en social konstruktion, och en som ofta begränsar människor. Ändå är jag kvinna, vill känna mig som kvinna, behöver känna mig som kvinna för att känna mig hemma i min kropp – även om innebörden i detta förändras något beroende på vilken fas i livet jag befinner mig i. Och nej, det handlar inte om att jag går i gång på stereotypa tjejgrejer. Det är en djupare och mer komplicerad aspekt av min identitet jag talar om. Dessutom skapas min kvinnlighet delvis i relation till andras föreställning om genus, alltså är det viktigt för mig att också andra erkänner mig som kvinna. 

Att känna sig som kvinna är för en transperson att vara kvinna och vilja erkännas som kvinna.

Visst, vi kan som feminister säga ”allt är en social konstruktion, vi borde göra oss av med det som är genus”. Problemet är att vi bär genus inte endast som ett ok; det är ju också knutet till spänning, attraktion och glädje. Genus är viktigt därför att det är verkligt. Feminismen som politiskt projekt måste erkänna detta, och vid sidan om kampen för en verklig maktutjämning i de samhälleliga genusrelationerna också arbeta för en ökad öppenhet inför alla de variationer av genus som människor kan skapa. 

Att känna sig som kvinna är för en transperson att vara kvinna och vilja erkännas som kvinna. Den biologiska basen för detta är irrelevant, men effekterna av att inte erkännas blir högst reella. För många av oss – cis-personer och transpersoner – är kroppen en förlängning av vårt jag. Allt som oftast erkänner samhället denna komplicerade relation mellan sociala normer och individuell jag-konstruktion. Vilken feminist skulle protestera mot att bröstcanceröverlevare erbjuds rekonstruktiv kirurgi, med argumentet att bröst minsann inte gör kvinnligheten och att kvinnlighet ändå är en social konstruktion? Ingen, hoppas jag, för vilken asketisk och dömande feminism det vore! 

Visst behövs diskussioner om transvården och risker med olika behandlingar. Den diskussionen förs också bland transaktivister, och bland vårdpersonal. Men lagförslaget som föranleder Helena Granströms svåra oro handlar inte om kirurgi. Det handlar om att låta människor leva som de känner att de vill och behöver. Vad är detta att vara rädd för, egentligen? 



Rebecca Selberg är doktor i sociologi och medarbetare på Expressens kultursida.



”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.