Fira vårens ankomst med att lägga dessa bägge praktverk på kaffebordet. De är två helt olika böcker, men har ändå förbindelser med varandra.
Ragnar Perssons och Daniel Söderbergs "Ur skogen" är ursnygg och konst, men inte bara. Utan också debatt och journalistik. Såsom "uppväxta norrlänningar med skogen runt knuten" har de helt enkelt frågat 20 favoriter - bildkonstnärer, författare, journalister och musiker - om vad skogen betyder för dem.
De har fått många sorters svar, det ena mer spännande än det andra. Särskilt uppmuntrad blir jag nog av Mattias Alkbergs bidrag "Skogen - anteckningar". Eftersom: Han alltid är skitbra. Jag på sistone har hetshört på hans senaste cd, med låten "Aldrig mera skog" som en av höjdpunkterna. Här återfinns en skiss till sången inom en väldigt rolig, smart och tvehågset ilsken text. Och händelsevis råkar jag själv hatälska skog.
I synnerhet avskyr jag granskogens amorfa siluetter, otäcka mörker och är rädd för att gå vilse i den. Ju öppnare - och plattare - landskap med enstaka trädsolitärer eller på sin höjd dungar, desto bättre. Hugg ner och låt djuren beta!
Men fördelen med denna bok, vid sidan av dess genomgående skönhet och höga kvalitet, är att den får mig att närapå gå med i närmaste "Rädda skogen"-bataljon. (Trots den alkbergska meningen "Naturen lyfter inte ett finger för en människa i nöd.") För här skriver Ika Johannesson ett prima reportage om hur hon hänger med naturvårdaren Malin Sahlin ut i skogen utanför Finspång.
Och så alla vackra fotografier och målningar och dikter, jag kan inte lista dem alla - Pär Thörn, Pelle Åhman, Fredrik Åkum, Nadine Byrne, Danilo Stankovic, Ida Säll, Elin Unnes (skog och norsk black metal!)...
Som hängiven lövträdsälskare tycker jag nog nästan sämst om björk, de blir så melankoliskt gula vid minsta sensommartorka. Eller om det är björkrost. Men Pia Simensens tecknade björkstammar triggar mig att även kasta mig över Bertil Hertzbergs och Marit Stigsdotters stora, rikligt bildsatta antologi "Björk", med den talande undertiteln "Trädet, människan och naturen".
I den gives oss björken som kulturhistoria; som bränsle, dryck (vin!) mat (barkbröd!), värdväxt (parasiten häxkvast!), tyg (viskos), hårvatten (Doktor Dralle's Birkenwasser!), byggmaterial (från stolar till jaktflygplan) och jag vet inte allt som den kan användas till. Nävern duger exempelvis till att skriva på, göra kitschiga tavlor av ("Folkkonstens fula askunge") och vika små fiffiga muggar för den som vill släcka törsten vid en porlande skogsbäck.
Här finns intervjuer med allt möjligt folk som har med björk att göra - akademiker, skogshuggare, konstnärer, samlare, politiker - i väl berättade essäer. Och Bertil Hertzbergs många fotografier på detta närmast oändligt variationsrika träd övertygar mig om dess skönhetspotential.
Så kan böcker om inte förändra världen, men i alla fall vidga synen på den mest skeptiska, alternativt fördomsfulla. Jag går nu ut i naturen och våren totalmente skogstokig.