Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tove Jansson bortom Mumindalens idyll

Tove Jansson Foto: Per Olov Jansson
Foto: ARNE JÖNSSON / JÖNSSON ARNE DN PRESSENS BILD
Foto: DAN HANSSON/SCANPIX / CODE 30062 SCANPIX SWEDEN

Tove Janssons vuxenböcker kretsar kring konstnärskap och gränser i mänskliga relationer.
Annina Rabe följer ett författarskap ut ur Mumindalens idyll.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Omslagen till de två vackra samlingsutgåvorna av Tove Janssons vuxenprosa pryds av självporträtt; båda gjorda i ungdomen när Jansson framför allt hade siktet inställt på att ägna sig åt måleri. Bilderna visar en ung kvinna med forskande och lite trotsig blick. Redan säker i sin konstnärsidentitet, men ännu ovetande om vart den skulle ta henne. 

 

LÄS MER: Vännen Tove

 

Egentligen är det lite missvisande att dessa två ungdomsporträtt pryder samlingsutgåvorna av hennes vuxenböcker, hur fina de än är. För när Tove Jansson på allvar började ägna sig åt att skriva för vuxna var hon närmare sextio. Med den oroande boken ”Sent i november” – som redan den nog är mer en vuxenbok än en barnbok – hade hon slutgiltigt lämnat Mumin bakom sig. Den avgörande händelsen var hennes älskade mamma Signe Hammarstens död 1970. Efter det var det inte längre möjligt för Tove Jansson att återvända till den idyll som varit utgångspunkten för Mumindalen. Nu kan man väl i och för sig säga att det redan innan varit lite si och så med den idyllen, otrygga inslag ingår ju som bekant i alla Muminböckerna. Men de innehåller också alla ett moment av försoning. Eller kanske snarare, insikten om att i det ovissa och det stormiga finns alltid också en trygghet. ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, som Too-Ticki säger i ett av de allra mest kända Mumincitaten.

Spår av Mumintrollet

I de sammanlagt sju vuxenböcker från 1971-90 som nu återutges i Sverige finns det få sådana skyddsnät. Där finns mycket mörker, ljuset är sällsynt. ”Sommarboken” – Janssons kanske främsta mästerverk i vuxengenren, och sorgeboken efter hennes mamma, saknas i samlingen, liksom den självbiografiska ”Bildhuggarens dotter”. Men annars är hela den utgivna vuxenproduktionen med, varav flera böcker som tidigare varit svåra att få tag på, till exempel romanerna ”Solstaden”, ”Stenåkern” eller novellsamlingar som ”Lyssnerskan” eller ”Dockskåpet”. Dessutom har Janssons finska förlag nyligen gett ut ”Bulevarden och andra texter” – en samling tidigare outgivna prosatexter med till stor del tidiga noveller – många är ofärdiga och unga, men vittnar redan om en stor författarbegåvning. 

Alla de här volymerna är ett lysande tillfälle att fördjupa sin Janssonläsning. Där finns oändligt mycket att upptäcka. Men för en inbiten Muminist är det lätt att spåra drag av olika muminfigurer även i vuxenberättelserna; där är en typisk hemul tänker man, där är en typisk Gafsa. 

 

LÄS MER: Totalt Tove Jansson som fyller 100 år i Helsingfors

 

Det beror naturligtvis på den stora konsekvens som utmärker Janssons konstnärskap. Vad hon än tar sig för finns det ämnen som alltid återkommer: integritet och gränser i mänskliga relationer. Rädslan för att invaderas. Skapandets villkor. Skuld och skyldighet. I de senare vuxenberättelserna är också åldrandet ett återkommande tema. Romanen ”Solstaden” utspelar sig på ett pensionat för åldringar i Florida och är en mörk komedi om åldrande. På verandan där pensionärerna framlever sina dagar haglar de vassa replikerna, åldrandet är svårt och gör ont och döden hänger hela tiden över dem. Den mest framträdande figuren är den ”musliknande” Miss Peabody, ett slags åldrat knytt som blir brutalt behandlad av de andra, men spottar upp sig – inte helt olikt det osynliga barnet Ninni i novellen med samma namn. ”Solstaden” är en rik och komplext berättad roman, inte alltid helt lätt att följa. Lite får jag intrycket av att Jansson här tagit i med tårna för att visa att hon nu är en ”riktig” vuxenförfattare. 

Maktspel och åldrande

Även i romanen ”Den ärliga bedragaren” handlar det om maktspel och åldrande. Den förmögna barnboksillustratören Anna Aemelin utsätts för en avancerad manipulation av en yngre kvinna, Katri Kling, som sakta och målmedvetet arbetar sig in i hennes liv tills hon berövat Anna all hennes självkänsla. Det är en historia så mörk och otäck att den närmast har gotiska proportioner – Katri Kling beskrivs i varglika termer, hon har gula ögon och är alltid åtföljd av en stor hund som får stor betydelse i berättelsens upplösning. Men Tove Jansson vore inte Tove Jansson om man inte samtidigt tilläts känna visst medlidande med den beräknande Katri; precis som man alltid gjort med Mårran, Mumindalens mest skrämmande figur. 

Att få den konstnärliga integriteten invaderad är ett genomgående tema av en författare som hela sitt liv kämpade mellan behovet av ett eget utrymme och pliktkänslor gentemot andra. I flera av berättelserna finns situationer som är lätta att härleda till Janssons egen frustration över de krav som det växande Muminimperiet ställde: Anna Aemelin plågas av sina ständiga kontakter med ”plastfabriken”, de som framställer hennes blommiga kaniner i plast. Och bland novellerna tänker jag särskilt på ”Serietecknaren” från samlingen ”Dockskåpet”, där en ung serietecknare tar över en populär seriefigur efter att dess upphovsman spårlöst försvunnit. Han går alltmer in i sin föregångares identitet, och när ett allvarligt och mycket ihärdigt litet fan (det tysta krävande barnet är också en återkommande Jansson-figur) söker upp honom låtsas han helt enkelt att han är sin föregångare. Det visar sig sedan att föregångaren en dag bara flytt, det blev för mycket alltsammans, han lever numera undanskymt på ett hotell.

Lovsång till kvinnlig tvåsamhet

Den sista romanen Tove Jansson skrev, ”Rent spel” från 1990, är på många sätt en lovsång till en tvåsamhet i frihet. Romanen, baserad på hennes långa relation med bildkonstnären Tuulikki Pietilä skildrar två äldre kvinnor, Jonna och Mari. Det är en berättelse om två djupt olika människor med ett långt liv tillsammans bakom sig, som vresigt men kärleksfullt diskuterar villkoren för liv och konst. Som reser, arbetar, älskar som par – men som också förmår ge varandra den nödvändiga ensamheten: ”…möjligheten av en alldeles egen ensamhet i frid och förväntan, nästan ett slags lustighet som man kan tillåta sig när man är välsignad med kärlek”. Här finns en försoning, ett avslut i ett långt författarskap som präglats av livsglädje, men också av oro och frustration. Till sist: en osäkerhet där man kan känna sig alldeles lugn. 

 

SKÖNLITTERATUR

Tove Jansson

Romaner

Modernista, 444 s.

 

Tove Jansson

Noveller

Modernista, 358 s.

 

Tove Jansson

Bulevarden och andra texter

Förlaget, 275 s.

 

 

Annina Rabe är medarbetare på Expressens kultursida.