Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Torn in my side

Ulf Lundell. Foto: Mikael Sjöberg

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

"Sydnytt zoomade in gården och konstaterade att även om Lundell stod naken så skulle man inte se honom.

"Där uppifrån kan man med en hygglig kikare se rätt in i mitt arbetsrum, mitt sovrum.

En räv raskar över hans åker. En räv? Jag greppar kikaren i framsätet på hyrbilen. Jo, i höjd med skaldens Skånegård rotar verkligen en räv bland grödorna. Jag stryker "herrelös hund" och "varg" bland alternativen - några andra djur vore knappast aktuella på marknivå i Ulf Lundells universum.

Tre fåglar fladdrar samtidigt i en formation över fastigheten.

I Ulf Lundells paradis - som just gått förlorat - möts allt som är vackert i Sverige: den susande lövskogen och den frodiga åkern; fruktodlingarna och det dånande havet. Det är episkt och lummigt i samma bild. Det enda som stöter in i det jungfruliga, förråder mästaren i hans ateljé, är det förbannade betongtornet - nedborrat i berggrunden av några femtekolonnare från trakten. Fuck them.

 

"Mitt namn är Ulf Lundell", smattrade han på skrivmaskinen den 27 juli för snart fyra år sen - snabbt och i affekt att döma av de snubblande bokstäverna. I brevet till Simrishamns kommun redogör Lundell för ett intrång i hans privatsfär. Möjligen hemfridsbrott. På Lundells granngård har den arrenderande skulptur- och arkitekturparken Kivik art centre rest ett utkikstorn. 187 meter från hans tomtgräns. 18 meter högt.

Nu var solnedgångsmiddagarna på altanen åt väster ett minne blott.

Han köpte drömgården Elleborg för 1,7 miljoner kronor sommaren 1996 i syfte att "få vara ifred". En skylt om privat väg har skrämt i väg "kringirrande turister". Med tornet är dock gömstället röjt: "Jag är utsatt. Nu är jag också bevakad."

Om inte annat blev formuleringen en självuppfyllande profetia. Jag tar mig upp i tornet, det kräver en insats: först muggigt källarmörker, sedan plötsligt, som i en födelseakt, bestickande ljus. Och så Hanöbuktens väldiga panorama.

20 000 bedöms ha klättrat upp. På helgerna kö. I snitt bedöms varje besökare stanna 5-7 minuter. Om Elleborg ägnas två av dessa blir det totalt 40 000 minuter; 666 timmar friluftsteater med Ulf Lundell i en undflyende men omskriven huvudroll.

Kan man resonera så?

 

Det finns bara en granne. Vid mitt andra besök, samma eftermiddag, ser jag konturen av en kortvuxen figur i stövlar som river med lie eller håv vid ena husgaveln; som en kinesisk risbonde i landskapet.

Men motivet förblir suddigt. Och Lundells initiala farhåga - "Däruppifrån kan man med en hygglig kikare se rätt in i mitt arbetsrum, mitt sovrum" - måste betraktas som överdrivet alarmistisk. Boningshuset från 1910 är kringbyggt. Det hindrar inte att hans retoriska fråga till kommunen - "Får man göra så här?" - togs på allvar.

Och fyra år senare finns ett definitivt svar - och möjligen ett problematiskt prejudikat för konstnärer som på svensk mark vill experimentera med arkitekturens formspråk.

 

Kammarrätten gav i april Ulf Lundell rätt: utkikstornet, författarens benämning på den skulptur som kostat fyra miljoner kronor att skapa, ska hanteras som en byggnad. Det innebär att den brittiska stjärnduon Antony Gormley och David Chipperfields prisnominerade skapelse plötsligt lyder under den griniga svenska bygglagen; ett trappsteg i Sverige får, till exempel, inte mäta högre än 17 centimeter.

- I början var det lite kul, bekänner Sune Nordgren, projektledare och curator för Kivik art centre och legendarisk tidigare chef för Malmö konsthall och Nasjonalmuseet i Oslo. Folk kom och frågade: vart bor han nu, Ulf Lundell? Sydnytt var uppe i tornet med sitt fetaste objektiv, zoomade in gården och reportern konstaterade: även om Ulf Lundell stod naken på gårdsplanen skulle man inte se honom nu. Det ökade kanske till och med antalet vänner i föreningen.

- Men redan andra året dränerade det oss på energi. Och nu har sponsorerna givit sig av, eftersom tidningarna skriver att det kanske måste rivas. Vi har inga pengar kvar. Vi var tvungna att sälja av ett fantastiskt verk, skulpturen "Moderskeppet", till Lillehammer kunstmuseum för att ha råd med ett nytt verk året därpå, arrendet och lönen till vår enda anställda.

 

På matsalsbordet på Västergatan i Åhus skjuter jag över den senaste skrivelsen från Simrishamns kommun. Sedan Kammarrätten tog Lundells parti i april har Kivik art centre skrivit en retroaktiv bygglovsansökan. Parken hade hoppats kunna hålla "tornet" öppet för besökare under den byråkratiska processens gång. Nu låter byggnadsinspektören hälsa att byggnadsverket "inte får nyttjas innan ett eventuellt bygglov är beviljat".

Sune Nordgren grimaserar bakom mustaschen. Det här hade han inte sett. Nu blir det till att blidka kommunen med ytterligare försäkringar om vakter och synliga säkerhetsföreskrifter. Ambitionen förblir att låta människor komma upp.

Ja, Ulf Lundell har i Svinaberga iscensatt sin egen version av TV4:s Fuskbyggarna. Är det kulmen på hans kreativa Grumpy Old Man-period? Senaste romanen har sin udd riktad mot förpackningsindustrin. I det här landet ska man tydligen inte få njuta en nötblandning utan att hela jeepen blir full av fågelkäk. I Simrishamns kommun är Lundell nu formellt en remissinstans. Triumf eller mardröm för outsidern?

- Nej, när vi drog i gång hade jag ingen aning om att han bodde där, säger Sune Nordgren. Det var inte många som visste. Ja, nere i Kivik visste man förstås. Han brukar vara nere på Ica och skälla på dem. Men i och med att han började bråka visste plötsligt alla. Sen skrev Ulf väldigt konstiga brev till mig: Va' fan ska jag göra, ska jag måla "va' fan glor ni på" på min länga? Det var en noja hos Ulf.

Men hemfridsbrott?

- Nej, det går inte. Då måste du in på hans gård eller väg. Det visste han att de aldrig skulle få till. Därför koncentrerade man sig på det här med bygglov.

 

I ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen - som inte fann anledning att pröva domen - skriver konstnären Gert Aspelin , tidigare styrelseledamot i stiftelsen Kivik art centre, att konstnärliga beslut inte bör avgöras på bygglovsmöten. Villkoren för att driva utställningsverksamhet skulle då bli så intrikata att "det näst intill omöjliggör realiserandet av nya projekt".

Konstnärer underställda PBL. Låter lite som en nidbild av ingenjörslandet Sverige.

- Det är intressant att en man som har sjungit längtande om Rialtobron och Hotel Danieli i Venedig gör allt för att stoppa arkitekten som fått det enormt prestigefyllda uppdraget att bygga ut Venedigs begravningsö San Michele, säger den Malmöbaserade konstkritikern Tor Billgren och syftar alltså på David Chipperfield.

- Hur kan man inte känna sig priviligierad av att få ha konst av världskaliber inom synhåll?

Ulf Lundell upplever förmodligen situationen tvärtom.

 

På restaurang Allé i Svinaberga, alldeles intill Kivik art centre, kostar ett glas ljummet kranvatten tolv kronor i sommar.

Samtiden, äggakaka-kapitalet i det allt mer outhärdligt brackiga Kivik, tränger sig på. De sista förvildade hektaren domesticeras. Lundell ger kulturskövlarna en match. Så brukar mäktiga markägare förstå sitt engagemang.

Ibland med visst fog.

 

Det var inga amatörmålare som tog initiativ till Kivik Art centre, inga gulliga Gunilla Mann-modeller som ville förlänga skaparglädjen till vinterhalvåret. Bakom tanken på en konsthall stod bland annat spritbonden Hans Thuresson, "Dallas" i folkmun. Hans företag levererar sju dagar i veckan 10-12 lastbilar vete till vodkaproducenten Absolut uppe i Nöbbelöv. Dallas tänkte sig - på en annan tomt visserligen - en "rejäl" konsthall med tillhörande konferenshotell på andra sidan vägen. Han ville sälja Österlen.

- Hur kan vi göra Österlen attraktivare? Det var så det hela kom upp. Vi hade tänkt en besöksattraktion. Vi behöver gäster här året om. Aktiviteter. Inledningsvis hade vi en väldigt behaglig dialog, och ett stort byggföretag var engagerat. Sen blev det konflikt mellan olika konstnärer. Det blir ju lätt spänningar mellan kulturpersonligheter.

Tur, kanske, att det var Sune Nordgren man ringde. Efter att ha tjänstgjort på fem konstinstitutioner i tre länder är kontaktlistan i Nordgrens mobil svårslagen. Först ut var norska arkitektgruppen Snøhetta - som skapat bibliotek i Alexandria och minnespaviljong vid 11 september-museet i New York. Lundell var redan första sommaren störd över Snøhettas betongram på hans grannåker. Nordgren bytte plats på verket, men lät återföra skulpturen när Lundell rasade mot tornet sommaren därpå.

 

Stör sig Ulf Lundell på Sune Nordgren? Hans meritlista är imponerande. Men han rör sig i miljöer som Lundell älskar att hata. Nordgren gjorde skandal på Nasjonalmuseet när han hängde om Munch. Nu försörjer han sig huvudsakligen som konstinköpare åt den norska hotellkungen Petter Stordalen, och har bildsatt platser med potentiellt stora symbolvärden för Lundell: hotellet Clarion Sign på Norra Bantorget i Stockholm, spahotellet Yasuragi Hasseludden i närheten av Lundells uppväxt i Saltsjö-Boo.

 

Och om allt går vägen, det saknas en halv miljon, reser han dessutom till våren i Kivik en 18 meter hög plåt-trappa av en omstridd kollega från hotellvärlden: arkitekten Gert Wingårdh. Nordgren får symbolisk support från stockholmsetablissemanget. Ulf Lundell ännu mer av idiot city nästgårds.

Hans fjolårsroman Allt är i rörelse, liksom Vädermannen före den, handlar om konstnärssjälar barrikaderade på Österlen som får oväntade besök. Här är det berättarjagets egen bror som gör intrång. Representerar inbrottstjuven en del av Ulf Lundell, konstnären som förrådde sig själv och sin borg med brevet till Simrishamns kommun den 27 juli 2008? Det vore inte otypiskt Lundell. Barden som bara kan besjunga det paradis som just varit, eller är på väg att bli.

Från mitt förarsäte konstaterar jag att räven måste dragit vidare. Jag samlar mod för att ringa in till Ulf Lundell och fråga när han tänker göra samma sak. Utsikten överväldigande, luften klar. I samma ögonblick som jag presenterar mig lägger han på.