Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

von Trier ingen kvinnohatare

SEXMISSBRUKARE. I "Nymphomaniac" spelar Charlotte Gainsbourg huvudrollen som den utlevande Joe.Foto: Pressbild

Den kontroversielle auteuren Lars von Trier har anklagats för misogyni.
Therese Bohman älskar tvärtom den danska regissören som på allvar frigör bilden av kvinnan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Fotnot. "Nymphomaniac" har svensk biopremiär i kväll.


Inte sedan Strindberg
har väl någon kallats "kvinnohatare" lika ofta som Lars von Trier. Det är märklig och framför allt ytlig kritik av en filmskapare som i själva verket gjort mer för kvinnor på film än alla A-märkningar i världen: von Triers "depressionstrilogi" - "Antichrist", "Melancholia" och "Nymphomaniac" - har innehållit några av de coolaste, intressantaste och mest radikala kvinnorna man kunnat se på film de senaste åren.

I "Nymphomaniac" spelar Charlotte Gainsbourg huvudrollen som Joe, sexmissbrukare sedan barndomen. "När jag var två upptäckte jag min fitta", inleder hon sitt livs historia, som hon berättar för Seligman (Stellan Skarsgård), en timid medelålders oskuld som lärt sig allt om livet genom att läsa böcker.

Lars von Triers konstnärskap har konsekvent kretsat kring motsättningen mellan natur och kultur. I "Nymphomaniac" är det Joe som personifierar naturen. Det kan givetvis verka klichémässigt att låta en kvinna göra det, men absolut ingenting med Joe knyter an till en stereotyp bild av kvinnan. Hon väljer bort kärnfamiljen, följer sin egen njutning och är fullständigt amoralisk, på ett sätt som brukar vara förbehållet män - det är knappast en slump att hon har ett mansnamn.

 

Ser man henne som en representant för den kvinnliga naturen förminskar man henne: hon är ingen representant för sitt kön, utan en symbol för den mänskliga naturen. Till slut har hennes bejakande av den ödelagt hela hennes tillvaro. von Trier är som en 2010-talets Marquis de Sade när han låter henne utforska varje aspekt av den mänskliga sexualiteten. de Sade, med sina skildringar av allt det mörkaste människan är kapabel till, kan förstås som en reaktion mot den samtida Rousseau och dennes tro på naturen som god.

Titta här, säger de Sade, så här ser den otuktade mänskliga naturen ut: grym, omoralisk och våldsam.

Vår egen samtid står liksom och vacklar i förhållandet till natur och kultur. Det finns fortfarande en föreställning om att naturen är god, medan många delar av kulturen anses destruktiva: i form av populärkultur, reklam och porr förmedlas föreställningar och bilder som föder kroppsnojor, fördomar och våldtäktskultur.

Samtidigt existerar det en tro på att naturen är relativt oviktig som biologi betraktad, och att det är möjligt att förändra människan med rätt uppfostran och utbildning. Synen på kön som en kulturell konstruktion är kanske det tydligaste exemplet på det.

 

Jag tror att det är på ett sådant plan man måste förstå Lars von Trier: sysselsatt med samma fråga som konst och litteratur ägnat tusentals år åt att försöka förstå, dessutom i dialog med sina föregångare i ämnet.

"Nymphomaniac" kan ses som en djupt konservativ film, ett varnande exempel på hur det går om man släpper alla tyglar och låter naturen - manifesterad av sexualiteten - löpa fri.

Samtidigt kan man se den på motsatt sätt: som en spark i röven på hyckleri och dubbelmoral i en tid som utger sig för att vara frigjord, men där frigjordheten i högsta grad är villkorad av samhälleliga normer och vad som råkar stå på agendan för dagens samhällsdebatt.

Den som påstår att Lars von Trier är kvinnohatare gör det antagligen för att det inte finns något förebildligt hos kvinnorna i hans filmer. Det är en paradox i vår kultur: att det finns stränga men outtalade regler för hur den frigjorda kvinnan ska vara.

 

Att som Joe i "Nymphomaniac" låta sig spännas fast i en källare och piskas av en man ses inte som ett uttryck för samma frigjordhet som att till exempel berätta varför man är feminist i "Sommar i P1" - även om båda är resultatet av lika självständiga val. Frigjordast av alla är den som är frigjord på precis rätt sätt.

Skildringen av Joe sätter fingret på precis den inkonsekvensen, och är därför radikal: den visar en kvinna som i högsta grad avviker från kvinnonormen eftersom hon inte håller sig inom ramarna för vad som anses sunt och normalt. Konsekvensen av det blir ensamhet:

Joe är den absoluta individen, alienerad från alla gemenskaper i samhället - inklusive sin stödgrupp för sexmissbrukare som hon skäller ut för hyckleri.

Mot slutet av filmen står hon som gestalten i Caspar David Friedrichs kända målning "Vandraren bland molnen" på en bergstopp med världen för sina fötter, som sinnebilden av det manliga, romantiska geniet: värdig i sin absoluta ensamhet, och människa snarare än kvinna. Jag älskar Lars von Trier för att han har fattat att kvinnor kan vara precis lika uppfuckade som män.