Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi måste sluta kalla alla för populister

TÄNK OM, LÖFVEN. Stefan Löfvens tal om "svenska värderingar" riskerar att spela populisterna i händerna. Foto: Patrik C Österberg
Jan-Werner Müller.
Donald Trump. Foto: Evan Vucci / AP TT NYHETSBYRÅN

Donald Trump blir inte lättare att begripa för att vi klumpar ihop honom med Jonas Sjöstedt.

Ida Ölmedal läser en statsvetarprofessor och vädjar om en mer varsam användning av begreppet populism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

JAN-WERNER MÜLLER

Vad är populism?

Översättning Hillevi Jonsson

Daidalos, 185 s.

Strax efter att Donald Trump hade segrat i det amerikanska valet gjorde statsminister Stefan Löfven en uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter. Rubriken blev: "Vi har misslyckats med att fånga människors oro. "

Det handlade om populism.

– Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner, provpratade statsministern.

– Det är det som folket inte riktigt ser nu. Nu upplever man ett glapp mellan politiker och sig själva.

DN:s reporter Hans Olsson replikerade:

– Vad skiljer det resonemanget från populisternas?

En självklar motfråga. Rent retoriskt var det ju inte svårt att känna igen en del klanger från Donald Trump själv: den där nästan mytologiska användningen av "folket", till exempel, som om det var en enhet med ett enda känsloliv. Och synen på politikern som en megafon för denna tysta massa.

Stefan Löfvens svarade, som vanligt, genom att avge ett eko av vad andra debattörer sagt de senaste veckorna:

– Populismen är bra på att fånga upp besvikelsen men den har inget svar på frågorna.

Ja, det är ju så ordet "populism" används just nu. Som ett sockervaddsfluff som på håll ser ut som en rosa dröm men som sjunker ihop till ingenting när man tar en tugga.

 

LÄS MER: Trump visar att den politiska mitten är död

Alla kallas populister

Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Jan Björklund - det finns snart inte en opinionsbildare eller politiker som inte har kallats för populist i svenska tidningar. Egentligen är det väl knappast ett beskrivande begrepp, det är främst en uppmaning till åhöraren: "Lita inte på dem! "

Glappet är rejält mot hur begreppet populism används i den, förvisso splittrade, politiska teorin. Att beskriva all politik som är populär men orealistisk som en särskild ism är inte särskilt användbart, annat just än när man letar efter ett skällsord.

Och visst, alla kan inte vara statsvetare.

Men för det första finns det en demokratisk fara med en alltför stor konsensus om vad som är realistiskt, och att fula ut radikala idéer som omöjliga. Debatten mellan normal vänster och höger har i alla tider handlat mycket om just vad som är möjligt.

För det andra, nog vore det intressant med ett begrepp som kunde särskilja Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan och Donald Trump – och kanske även Jimmie Åkesson – från partier som gillar månggifte eller konstiga skattesatser?

Ett aktuellt försök hittar vi hos tysken Jan-Werner Müller, professor i statsvetenskap vid Princeton university. I boken "Vad är populism", som just kommit ut på svenska, föreslår han en definition som, lätt förenklat, bygger på två kriterier:

Det första är antielitism. Populismen ställer det moraliskt rena folket mot den korrupta eliten.

Det andra är antipluralism. Folket är homogent och enbart populisten representerar den sanna folkviljan. Alla andra företrädare är därmed illegitima. Med Erdogans ord: "Vi är folket. Vilka är ni? "

Eftersom folket i verkligheten aldrig är homogent, måste de med Jan-Werner Müllers ord "utkristalliseras ur den empiriska helheten".

Nationalismens krav på en viss etnicitet är ett sätt. Men det finns andra, som när Tea Party-rörelsen pekar ut de arbetslösa som de illegitima: "Redistribute my work ethics! "

 

SAKPROSA

JAN-WERNER MÜLLER

Vad är populism?

Översättning Hillevi Jonsson

Daidalos, 185 s.

De förstör demokratin

Det som särskiljer Jan-Werner Müller från många andra är att han intresserar sig för populister som har fått makt. I motsats till den gängse uppfattningen om att populistpartier inte kan ha makt, att de "regerar sönder" sig själva, verkar ju politiker som Erdogan och Orban hålla sig kvar. Inte bara det: de använder helt öppet sin position för att förstöra demokratin.

Det är inte så konstigt, skriver Müller, det är hela idén. Om det bara finns en enda, enhetlig folkvilja står ju demokratiska institutioner som oberoende domstolar och press bara i vägen. Det viktiga är att folket är representerat av rätt parti, inte att representationen lever under demokratiska former. Populisterna hyllar inte folkstyret. De hyllar folkviljan.

Därför kan man nästan förutsäga att populister kommer att politisera staten - som när Erdogan rensar ut inom rättsväsendet eller när Orban gör sig av med det oberoende public service. De kommer också att krossa civilsamhället. Det ska inte finnas några fackföreningar, politiska organisationer eller gemenskaper som kan bilda motpol mot staten. Putins och Chavez anklagelser om att opppositionen fjärrstyrs av utländska agenter är typiska. Boken, som skrevs innan Trump valdes till USA:s president, är i stort en kusligt väl överensstämmande profetia över de flesta av hans ageranden sedan han fick makten.

Hur bekämpar man då populismen? Två av de frågor Jan-Werner Müller ställer är särskilt infekterade.

 

Donald Trump. Foto: Evan Vucci / AP TT NYHETSBYRÅN

Att bekräfta populisternas bild

Den första är vad som händer om man bemöter populister på populisters vis.

Det vill säga att man tummar på grundläggande principer som yttrandefrihet, eller om man vägrar att släppa in dem i det demokratiska samtalet. Dels kan det göra det mer riskfritt för populisterna att angripa demokratin, dels bekräftar det deras bild av karteller mellan de etablerade partierna.

Den andra är hur demokratiska krafter ska svara på frågan om vilka som är "demos" i demokratin. Detta är en av de frågor som Müller själv brottas mest med. Populisterna har en attraktionskraft som demokratiskt sinnade partier inte har, påpekar han: de kan enkelt peka ut vilka som bör få tillhöra folket, och de ger ett moraliskt skäl till detta. Vilket kriteriet är varierar alltså - de som har rätt etnicitet, de som har rätt "work ethics", de kristna, de flitiga …

På detta kan de demokratiskt sinnade bara svara: Men så är det inte. Muslimerna, de arbetslösa, de med värderingar ni ogillar - de har också medborgarskap.

Vilket ju är ett mindre slagkraftigt argument.

 

LÄS MER: Ingen kan nu förvånas om SD växer sig störst

Medborgarskapet är en slump

Jan-Werner Müller menar att de demokratiska krafterna helt enkelt måste ta det otacksamma jobbet att förklara att grunden för medborgarskap nästan alltid handlat om historiska slumpmässigheter och praktikaliteter. Vilka som inkluderas är en ständig process, en förhandling, och sedan måste man själv förklara varför det faktiskt är oanständigt att börja utesluta människor.

Vad man inte bör göra är att legitimera populisternas idéer genom att låtsas hålla med dem. Det Stefan Löfven borde ha omprövat allra senast när han såg populismen triumfera i USA-valet är glidningarna kring specifikt "svenska" värderingar.

Det förvillar väljarna att tro att han faktiskt accepterar populisternas premisser. Det är skillnad mellan att som politiker opinionsbilda för vissa värderingar, och att snudda vid att peka ut dem som grund för vem som är legitim medborgare i det här landet. Det andra är, mot bakgrund av Jan-Werner Müllers resonemang, en mycket farlig väg att slå in på.

Poängen är att de demokratiskt sinnade politikerna måste ta idéstriden för själva demokratin. Inte bara låtsas som att de vill samma sak som populisterna, men är lite bättre på att leverera.

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressen Kultur.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!