Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Världens bästa poet heter inte Bob Dylan

Bob Dylan förtjänar inte Nobelpriset, enligt Victor Malm. Foto: STELLA PICTURES
Sara Danius jämförde Dylan med Homeros och Sapfo. Foto: Pelle T Nilsson / STELLA PICTURES

Under kvällens Nobelfestligheter firas Bob Dylan i sin frånvaro.

Victor Malm läser en poet som fortfarande, oavsett vad som sagts, inte förtjänar priset.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag har sagt det förr, men något med Nobelpriset verkar få kritiker såväl som läsare att åsidosätta en kritisk förmåga som man annars vårdar och är stolt över. Man blir glad om någon man tycker om eller har läst en gång får en massa pengar och en härlig frackmiddag med kungen. I år dessutom en person som redan är svindlande rik – och knappast verkar särskilt intresserad av det där priset som vi andra kittlas så av.

Bob Dylan är en bra poet, det behöver egentligen inte diskuteras. Men vore han, som Per Wästberg har sagt, "världens bästa poet”, befinner sig både poesin och litteraturen i en långt mer deprimerande situation än jag trodde. Och jag är redan ganska dystopiskt lagd.

 

Flera kloka människor har under hösten talat om hur skicklig Dylan är på att väva in och använda litterära referenser i sina texter. Ovidius spökar i en låt som ”Ain’t talkin’”, i ”Desolation Row” sjunger han om Ezra Pound och T.S. Eliot och refererar till en rad om sjöjungfrur från ”The love song of J. Alfred Prufrock”. Bibeln, Dylan Thomas, Blake – listan kan göras lång.

Men när blev förmågan till litterära eller lärda allusioner en prisvärd och underbar litterär kvalitet? Är det för att Dylan nämner Shakespeare i andra versen som jag tycker att ”Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again” är en fet låt?

Knappast.

Sara Danius poängterade i samband med att priset tillkännagavs att Homeros och Sapfo ”skrev poesi för att den skulle framföras” – precis som Dylan! Fast nej? Om jag inte har förstått saken fel, skrev de båda grekerna aldrig en rad poesi.

Deras poesi var framsjungen, från början muntlig, traderad mellan öra och tunga, och det tog lång tid innan någon faktiskt skrev ned den. Klassicisten Barry B. Powell har i en förvisso kontroversiell men berömd studie till och med föreslagit att det grekiska alfabetet uppfanns just för att skriva ned deras sånger.

Att nämnas i deras sällskap hedrar förstås Dylan, men jämförelsen haltar, ena ledet är brutet. Anne Carson har långt mer med Sapfo att göra än rockartisten som en gång skrev ”She takes just like a woman. / She makes love just like a woman. / And she aches just like a woman. / But she breaks just like a little girl”.

 

Skulle vi läsa de raderna i en diktsamling i dag hade poeten sannolikt, med rätta, blivit hudflängd för manschauvinism – och för att det helt enkelt är värdelöst dåligt. Man behöver inte leta länge för att hitta liknande, direkt sexistiska och/eller banala passager i Dylans texter, som aldrig hade accepterats i boklitteraturen.

Visst sjunger han bra, visst rimmar han bra, visst fraserar han sina texter som ingen annan, visst har han betytt jäääättemycket för populärmusiken. Och visst har vi i ett slags korkad kulturell psykos förväxlat Nobelpriset med fotbolls-VM.

Men världens bästa poet heter inte Bob Dylan.

Priset ges till honom som artist, inte som poet. Och det är helt okej, om än, med tanke på poesins undanskymda och i offentligheten allt mer ignorerade tillvaro, förbannat tråkigt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!