Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vargavinter

RUFFLARENS VäG. Leonardo DiCaprio som börsmäklaren Jordan Belfort i Martin Scorseses "The wolf of Wall Street".Foto: Mary Cybulski

De 85 rikaste personerna i världen äger lika mycket som 3,5 miljarder av de fattigaste.

Per Wirtén läser en reportagebok om de svenska riskkapitalisternas sanslösa finansboom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

sakprosa

LOTTA ENGZELL LARSSON

"Finansfurstarna. Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna."

Weyler, 207 s.

I "The Wolf of Wall Street" summerar Martin Scorsese finanskapitalismens urspårade värld med bilder av män i flock som aldrig blivit vuxna. Jag såg den i en stor och nästan fullsatt biosalong. Varför är berättelsen om Jordan Belforts svinaktiga liv som svindlare så lockande att filmen verkar visas på varenda biograf i hela Stockholm? Jag undrar om den svarar på ett behov att bekräfta moralisk indignation över den nya plutokratin - eller bekräftar den egna drömmar om mer pengar till varje pris? Filmens två slutscener ställer frågan till var och en i salongen.

Någon vecka innan jag såg filmen släppte brittiska Oxfam sin rapport "Working for the few" om den globala ojämlikheten. Den avslöjade att världens 85 rikaste äger lika mycket som de 3,5 miljarder med lägst inkomster - närmare bestämt hälften av jordens befolkning. Genom att påpeka att de 85 får plats i en av Londons röda dubbeldäckare framkallade Oxfam en bild av ojämlikhetens omoral med ännu starkare lyskraft än Scorseses filmepos.

Äntligen verkar ojämlikhetens larmklockor börjat ringa. Före jul rankade eliternas seminarieklubb World Economic Forum ojämlikheten som det närmaste årets näst största globalpolitiska hot. I olika sammanhang börjar slutsatserna förändras från en fattigdomsbekämpning, som varit framgångsrik men otillräcklig, till en fördelningspolitik där extrema förmögenheter hos några få - en buss i rusningstrafiken - pekas ut som ett lika stort samhällsproblem som fattigdomen. Även de superrika får samhällen att krackelera, demokratier att urholkas och ekonomier att bromsa in. Oxfam har en lång lista över hoten. Den är enkel att förstå.

 

De flesta trodde finanskraschen 2008 skulle bli en vändpunkt. Men forskningen visar motsatsen. Den rikaste procenten i USA verkar i stället ha gynnats på alla andras bekostnad.

"Working for the few" presenterar också opinionsmätningar i sex demokratier som visar att majoriteter anser att de rika har för stort inflytande över utvecklingen och att lagarna gynnar deras intressen. Det är inte fördomar. Det är nyktra iakttagelser. En orsak, som Oxfam och andra ofta pekar på, till växande inkomstgap är att pengar och status används för politiskt inflytande, för att få fram skattesänkningar och annan lagstiftning som gynnar plutokraterna ännu mer. Gamla motkrafter, som fackföreningarna, försvagas metodiskt. Till sist blir processerna politiskt självgående. Den som vill bromsa hittar ingen spak att dra i. Den är bortmonterad.

 

Jag såg "The Wolf of Wall Street" i Kungens kurva. När jag efteråt kom ut kunde jag se ljusen från Skärholmen glimra på andra sidan motorvägen. Sedan 1990-talets början har den och andra stadsdelar längs samma tunnelbanelinje trampat vatten. Jag är inte säker på att Skärholmen blivit fattigare, men däremot att små grupper i andra stadsdelar blivit enormt mycket mer förmögna. Hemresan gick genom villakvarterens växande välstånd i Huddinge. Hur svarar de på Scorseses fråga? Vilken sida väljer de?

I ojämlikhetens globala drama tillhör Sverige skurkstaterna. När Oxfam listar länder efter hur mycket enprocentarnas andel av de totala inkomsterna ökat de senaste 30 åren kommer Sverige trea. Det är överflödets självvalda utanförskap som sliter sönder Stockholm, som utlöser kaskader av begär ner genom samhällsskikten.

Jag behöver inte läsa långt i ekonomijournalisten Lotta Engzell-Larssons nya bok "Finansfurstarna" för att inse att Scorseses film, Oxfams rapport och hennes artiga porträtt av pionjärerna bland svenska riskkapitalister är berättelser där tidsramarna sammanfaller. De skildrar ett kvarts sekel, en epok, en generation.

 

Riskkapitalbolagen fick sin boom när hela branscher började avregleras och privatiseras på 1990-talet: tåg, telekom, skola, vård, apotek. "Det var som en dröm", skriver Engzell-Larsson. De kunde köpa, strukturera om och sedan sälja med enorma vinstmarginaler i "en gigantisk förmögenhetsöverföring". Sverige blev den tredje största marknaden för riskkapitalister i västvärlden, efter USA och Storbritannien. "Finansfurstarna" är ingen polemisk bok, men ett försök att enkelt berätta hur de här bolagen arbetar, vilka fördelar de har, varför de hamnat i långa skattetvister och avslöjats som olämpliga ägare av skolor och äldrevård. Vad ska de göra med sina berg av pengar? undrar hon. Men finns det inte en viktigare fråga: Varför har de tillåtits bli så rika?

Björn Savén tillhör branschens mest legendariska gestalter. 2011 upptaxerades han för åren 2003-05 med ofattbara 875 miljoner kronor. Upptaxerades. Men Savén accepterar inga sådana. Han vill behålla varenda krona. Med mina medelsvenska inkomster skulle det ta 2900 år att arbeta ihop lika mycket pengar. Om jag börjat gneta under bronsåldern, och sluppit betala skatt, skulle jag ha lyckats.

För ett år sedan kallade Riskkapitalföreningen branschmedlemmarna till krislunch. Kritiken mot dem växte. Hur skulle de undvika girighetsfällan? Men Engzell-Larsson berättar rörande att ingen lunchdeltagare uppfattade sig själv som girig. Den girige är alltid den andre, den i rummet bredvid.

I USA talar man om att landet har avmoderniserats tillbaka till Scott Fitzgeralds tidevarv, I Storbritannien ända till Charles Dickens. Vad ska vi använda för liknande markör i Sverige? Valrörelsen närmar sig. Men ingen politiker talar upprört om ojämlikheten som hot eller de superrika som problem. Ska man dra slutsatsen att World Economic Forum i Davos ligger steget före Socialdemokraterna?

 

I sin senaste bok "What money can't buy" uppmärksammade, den inte särskilt radikala, filosofen Michael Sandel hur den epok Scorsese, Oxfam och Engzell-Larsson skildrar förändrat människors grundläggande värderingar. Drivkraften att göra en insats på jobbet eller i samhället kommer inte längre från känslor av ansvar, solidaritet, kall eller plikt - men från eget begär efter mer pengar. Med Sandels utgångspunkt har Scorseses film bara en möjlig hjälte. Det är den envisa FBI-polis som till sist fällde The Wolf. Men hur många som ser filmen drömmer om att följa i hans spår, i filmens näst sista scen, då han tar tunnelbanan hem till den strävsamma medelklassen?

Hemma från filmen slog jag upp Jordan Belfort på Wikipedia. Efter att ha avslutat sitt fängelsestraff drog han förra året in 13 miljoner kronor på att bekänna sina synder som superrik svindlare.