Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Våldet och hatet en del av männens fotboll

Jonas Gardell skriver om fotbollen och supporterklubbarnas undantagsvärld. Foto: Robban Andersson

Våldet och hatet på läktaren är integrerat i den manliga fotbollskulturen. Jonas Gardell ser en undantagsvärld där samhällets regler inte längre gäller.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En småbarnspappa slås ihjäl i Helsingborg söndagen den 30 mars. En djurgårdsanhängare som misshandlas så svårt före matchen att han avlider senare på sjukhuset av sina skallskador.

Alla är naturligtvis upprörda. Alla talar om en tragedi och hur man nu måste besinna sig och hitta en förändring. Men redan nästa dag när AIK spelar mot Göteborg tar det bara en liten stund efter att man med en tyst minut hedrat den ihjälslagne djurgårdssupportern innan AIK-klacken, som man brukar, sjunger om "djurgårdsjävlar”.

Och också under denna match uppstår kaos då en nioåring riskerar men för livet när han träffas av en bengalisk eld. DN beskriver dagen efter matchen: ”Bortaklacken på Friends arena var under gårdagens högriskmatch mellan AIK och IFK Göteborg placerad rakt ovanför familjeläktaren. Det nät som skulle skydda föräldrar och barn fungerade inte. En brinnande bengalisk eld och rester av andra föll över skräckslagna familjer.”


Jag försöker föreställa mig någon annan sport än fotboll där den här scenen hade kunnat utspela sig: Curling, pingis, basket, bandy, bowling, aerobics - men det går inte.

AIK:s säkerhetsansvarige avfärdar dessutom det inträffade: ”Ett fåtal personer eldade bengaler och en person som sprang in på planen togs om hand om vakterna, det var vad som hände. I övrigt var det lugnt, inga bråk bland supportrarna. Som helhet är vi nöjda, säger Henrik Koch, säkerhetsansvarig på AIK.”

En nioåring får en bengalisk eld på sig, barnfamiljer är skräckslagna, men som helhet är vi nöjda.

Det är alltid ett fåtal som ställer till det. Alltid ett rötägg. Alltid någon att ta avstånd från.

Men sanningen är ju att det alltid händer.

Det händer alltid något.

Eftersom våldet, hatet är integrerat när män spelar fotboll.

Jag försöker föreställa mig något liknande inträffa när kvinnor spelar: horder av tjejer som drar genom stan och skränar, skrålar, hotar förbipasserande och slåss med motståndarlagets kvinnliga supportrar.

Nej, det går verkligen inte.

För det är något med fotboll och maskulinitet.

Vad är pojkfotbollen annat än en könssegregerad miljö där pojkar fostras till män av äldre män?


I olika studier om manlig gemenskap, exempelvis sjömän eller skogsarbetare, berörs pojkars inträde i den manliga gemenskapen, hur den sker under rituella former där äldre män introducerar de yngre.

Etnologen Jesper Fundberg skildrar i sin doktorsavhandling om pojkfotboll, ”Kom igen, gubbar!” (Carlssons 2003) hur spelarna och tränarna genom att ständigt påminna om och ta avstånd från manlig homosexualitet gör fotbollen till den heteronormativa institution som känns igen från andra samhällsinstitutioner.

Mannen och heterosexualiteten görs överordnad kvinnor och homosexualitet.

Fundberg skriver att utmärkande för pojkarnas sätt att beskriva sig själva var att berätta om vilka de inte uppfattade sig som, eller vilka de inte uppfattade sig tillhöra. Skämt och gester som framställde bögen, kärringen och invandraren återkom ständigt.

På ledarsidan i DN skriver Erik Helmerson efter mordet i Helsingborg: ”Att det skulle handla om en manlig norm är gravt fördomsfullt med tanke på att 99 procent av männen varken skulle slåss med flaskor eller ursäkta den procent som gör det.”

Mot det kan möjligen anföras det lilla argumentet att det nästan uteslutande faktiskt är män som slåss på gatorna, män som misshandlar oskyldiga, män som dräper.

Om man påstår att det är 99 procent av männen som inte slåss kan man också med rätta påstå att det är 100 procent av de som slåss som faktiskt är män.


Dygnen efter mordet på fyrabarnspappan i Helsingborg stoppas tillfälligt försäljningen av AIK:s t-shirt med trycket: "Vår plikt i livet – hata hata hata Göteborg".

På fråga från TT varför man överhuvudtaget säljer tröjor med texter om att hata svarar Black Armys ordförande Victor Capel: ”Det är i en fotbollskontext.”

Jag läser meningen flera gånger och försöker förstå den.

Att hat är en del av fotboll. Av sporten.

Att hatet på något sätt därför är ursäktat. Att fotbollen är någon sorts undantagsvärld där samhällets övriga regler och uppförandekodex inte gäller.

Eller som Erik Helmerson på DN:s ledarsida aningen mer sofistikerat beskriver hatet som: ”den sunda rivaliteten mellan två klackar”.

Jag antar att man måste vara djupt förankrad inom fotbollens kontext för att inte höra hur urbota dumt det låter.


Samma dag som Black Army talar om hatet som en självklar del av en ”fotbollskontext” och DN:s ledarsida talar om ”den sunda rivaliteten mellan två klackar” spelas i Eriksdalshallen på söder en vänskapsmatch mellan Stockholm Snipers och Sveriges herrlandslag i handboll.

Stockholm Snipers är ett lag bestående av hbt-killar.

Svenska handbollförbundet vill med matchen konkret synliggöra vad det innebär att alla människor är lika mycket värda.

Dels genom att visa att hbt-personer är inkluderade i handbollsgemenskapen, dels genom att visa att både bredden (amatörlaget Stockholm Snipers) och toppen (proffsen i landslaget) behövs i en idrott.

Försök föreställ er herrarna i svenska fotbollslandslaget ställa upp på något liknande.

Nej exakt, det går inte ens att föreställa sig.

Inte med en lagkapten i svenska herrlandslaget som nedlåtande kan tänka sig skriva autograf på en cykel åt den bästa spelaren i damlandslaget, och som när det för några år sedan spreds bilder över hela världen på när han på en parkeringsplats vänslades med lagkamraten Gerard Piqué, återupprättade sin ifrågasatta maskulinitet genom att erbjuda sig att visa en kvinnlig journalist att han ”inte var bög” och hon fick gärna ta med sin syster också!

Inte med supporterklubbar som säljer t-shirts om att din plikt i livet är att hata motståndaren.

Inte med en omklädningsrumskultur där man lär sig förakta kvinnor och homosexuella.


Kanske är vi män på grund av vår natur helt enkelt för känsliga för en sport som fotboll. Kanske borde vi överlämna den helt och hållet åt kvinnorna som uppenbart kan hantera sporten bättre, och i stället ägna oss åt idrotter som vi bättre borde kunna behärska utan att slå ihjäl varandra.

Curling, pingis och aerobics.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!