Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ulrika Kärnborg om Linderborgs putinism

Åsa Linderborg och Ulrika Kärnborg.

I flera dagar undrade en hel värld vart Rysslands president Vladimir Putin hade tagit vägen.

Ulrika Kärnborg frågar sig snarare varför delar av den svenska vänstern tycks trivas i hans sällskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Med mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov dog hoppet om en positivare politisk utveckling i det för närvarande hårt trängda Ryssland.

Fallande oljepriser, hårda sanktioner från Europa och USA och en stagnerad och misskött industri har fått Rysslands ekonomi i fritt fall. För första gången sedan Putin kom till makten sjunker levnadsstandarden för vanliga ryssar.

Välfärdssatsningar får stryka på foten medan en allt större del av statsbudgeten - precis som under Brezjnevs katastrofala 1970- och 80-tal - används till militär upprustning. Under 2015 förutspås de ryska reallönerna sjunka markant.

 

KEJSARE. Ryska kosacker ska uppföra en bronsbyst av Vladimir Putin i romersk kejsarstil i S:t Petersburg i maj.Foto: Anatoly Maltsev / Epa / Tt

I det här läget har Putin, precis som många panikdrabbade diktatorer före honom, valt att satsa allt krut på att mana fram bilden av en yttre fiende - ett externt spöke som kan jaga bort tankarna på den ekonomiska krisen och ena den med rätta oroliga befolkningen. Spöket har fått namnet EU.

Strategin har, som Kalle Kniivilä visar i sin hyllade reportagebok om Ukrainakrisen "Krim tillhör oss" varit skrämmande framgångsrik. Annekteringen av Krim i mars 2014 ledde till en aldrig tidigare skådad våg av patriotisk hysteri.

Den högljudda kritiken mot Putin från väst har framför allt setts som ett kvitto på att Ryssland har agerat rätt och stoppat en påstådd våg av förnyad västlig aggression. Argumentationen, med alla dess paranoida undertoner, är som hämtad från det kalla kriget.

 

DEN RYSKA BJöRNEN. Efter elva dagars frånvaro där världen frågade sig var Vladimir Putin höll hus dök han upp igen i S:t Petersburg under måndagen. Bilden är ett montage.

Nu verkar det som om Kreml-retoriken, späckad med referenser till Stalin-årens förlorade "guldålder" har nått Sverige. I en rad obegripliga artiklar i Aftonbladet har Åsa Linderborg med anledning av Förintelsens minnesdag försökt framhäva det gamla Sovjet som en antifascistisk kraft, "genom att försvara sig mot tyskarna räddade man världen från nazismen".

Aftonbladets kulturchef säger sig vilja slå mot dagens "russofobiska" klimat, och det är sant att höstens svenska ubåtsjakt erbjöd en del exempel på fullt utvecklad "russofobi". Men när Åsa Linderborg lyfter fram Stalin som antifascist och Hitler-hatare, blir resonemanget absurt.

Det här är knappast platsen att gå in på alla turerna och kohandeln som föregick Tysklands invasion av Polen. Men att Stalin skulle ha varit kritisk till Hitler avvisas numera av de flesta. Tvärtom tycks han ha beundrat Führern och försökt att i vissa stycken närma sig denne, bland annat genom nymornade antisemitiska uttalanden och utrensningar bland sina judiska ambassadörer och diplomater.

 

I mastodontbiografin "Stalin. Den röde tsaren och hans hov" (2003) skriver Simon Sebag Montefiore att Stalin betraktade västdemokratierna som minst lika farliga som Tyskland. Den politiska instinkten från det inbördeskrig som västmakterna hade blandat sig i mot bolsjevikerna satt i, och för Stalins del var Hitler en lämpligare samarbetspartner. Hans kommentar till folkkommissarien Anastas Mikojan då han fick höra om den nyvalde tyske kanslerns mord på fienderna inom nazistpartiet 1934, "De långa knivarnas natt", är talande: "Har du hört vad som har hänt i Tyskland? Vilken karl, den där Hitler! Strålande!"

 

Så visst tvingades så småningom Sovjet - med enorma uppoffringar från det ryska folkets sida - när man väl angripits av Tyskland, att rädda världen från nazismen. Men det fanns verkligen inget ideologiskt hinder för att det hade kunnat bli tvärtom.

En förklaring till Linderborgs märkliga ställningstagande är att putinismen ritar om den politiska kartan även i Sverige. Den antiamerikanska vänstern här hemma verkar vilja liera sig med Kremls starke man, trots att den då hamnar i samma båt som Front National, brittiska UKIP, ungerska Jobbik och andra ultranationalister som delar Putins värderingar, medan högern angriper Putin utifrån sina motiv.

 

Det här provinsiella käbblet leder inte någon vart, och framför allt leder det bort från en verklig förståelse för utvecklingen i Ryssland - finns där en öppning mot större tolerans eller dras tumskruvarna åt hårdare och hårdare?

Propagandakrigets första offer är sanningen. Men som vissa brukar hävda med ett talesätt från franska revolutionens blodstänkta efterspel: man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg. Ett ordstäv som Åsa Linderborg visat att hon mer än gärna skriver under på.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.