Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tyskar i hjärtat

PROST! Tyskland och Bayern är för evigt förknippade med öl och oktoberfest.
Foto: Stefan Kühn/ Wikicommons

Är Sveriges germanska arv verkligen så obetydligt som gemene hen vill framhärda?

Stefan Ingvarsson ser en möjlighet att utforska svenskhetens problem - i Tyskland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag vet inte för vilken gång i raden någon frågar mig om jag har hört att München brukar kallas för Italiens nordligaste stad. Jo, jo, nickar jag undvikande och försöker byta samtalsämne. Det finns liksom inget att tillföra denna trötta självbild som de verkar odla med sådan vällust. I princip i varje kvarter finns en italiensk krog där bayrarna växlar om från knödel till gnocchi, använder sin semesteritalienska och lägger till med lite yviga gester som ska göra det klart och tydligt för preussare och andra nordliga barbarer att här var det minsann romarrike en gång i tiden och trots lederhosen och fjäderhatt är blodet latinskt.

I början av min bayerska studiemånad hade jag kanske varit benägen att hålla med. Jag placeras i ett strikt katolskt elevhem med tunga krucifix på väggarna och stränga Hausregeln. Men även detta med att ta katolicismen på tungsint och glädjelöst allvar verkar märkligt nordligt. Jag kan helt enkelt inte skaka av mig känslan av att i allt väsentligt är detta trots allt samma egendomliga kultursfär som hemma i Sverige. Till skillnad från till exempel de olika italienska verkligheterna som breder ut sig på andra sidan Alperna.

Låter jag inte särskilt övertygande? Låt mig säga så här: 200 000 Münchenbor läser varje år kvällskurser på det som förvirrande nog heter folkhögskola, men mest liknar våra studieförbund. 8 500 olika kurser i språk, hantverk, skrivande, yoga, etik, bokföring, retorik, programmering ...

Försök att föreställa er detta i Rom, Paris eller Madrid. Otänkbart. Slå upp vad som är en av världens mest seriösa dagstidningar, Süddeutsche Zeitung, och försök att föreställa er detta söder om Matterhorn.

Nu väntar ni er säkert att jag ska dra i gång det där gamla vanliga mantrat om bildning och kulturnation och ett Sverige för vuxna, men vi vet alla att det inte är så enkelt. Att historiens skugga vilar alltför tungt över alla sådana karaktäriseringar. Att den gamla föreställningen om Europas kulturnation är alltför sammantvinnad med raslagar och bokbål. Tar man ställning för det ena måste man förhålla sig till det andra. Och med ett tyskt kulturliv som försöker slå knut på sig självt för att ursäkta Putins auktoritära imperieplaner blir det inte enklare.

Tittar man närmare på den långa tyska traditionen av överlägsen självgodhet kan man drabbas av en oroväckande känsla av igenkännande. På många sätt är Tyskland den spegel som vi i sju decennier har valt att inte se oss själva i. Som om det faktum att vi vände den gemensamma historien ryggen gjort oss i grunden annorlunda. I själva verket har vårt samhälle och det tyska i mångt och mycket samma frågor att ställa oss själva. Vi kan snegla på varandra när vi formulerar dem.

Enligt en undersökning som gjordes för tre år sedan läser en femtedel av alla elever i nian tyska i Sverige. Det är en halvering på tio år. Helt oförklarliga siffror med tanke på ... ja, av alla tänkbara skäl. Det är lönlöst att börja prata om handelsförbindelser, kultur, studiemöjligheter i det här sammanhanget. Vi vet att oviljan saknar all rim och reson. En student som utbildar sig till tysklärare säger att det ofta är föräldrarna som avråder sina tonåringar att läsa tyska eftersom det är för svårt. Men så himla komplicerat är det ju inte? Problemet är ett Sverige som satsar allt mindre på språkundervisning.


Att kunna läsa på tyska är ett fönster mot världen. Det översätts till exempel lika många böcker till tyska som det gör till engelska och japanska tillsammans. Det är på ett tyskt bibliotek man kan ta del av världslitteraturen.

Om svenskar överlag känner ett utbrett ointresse för det tyska, så är förhållandena omvända i Tyskland. De är som katter. Vi ignorerar dem och de älskar oss ännu mer. Ach Schweden, utbrister de och ser skär, tallar och Olle i Sörgården framför sig. Den där spontana kärleken till mig som svensk lämnar mig ingen ro.

Jag vet nämligen hur det är att bli tagen för polack om jag pratar mitt andra modersmål (jag är halvpolack och när jag är bland polacker i Tyskland har jag talat polska). Kontrasten får mig att kallsvettas. Men den väcker tankar om Sverige. Skillnaden mellan hur vi beter oss mot amerikaner och engelsmän till skillnad från till exempel letter och litauer. Det ligger något becksvart över vår germanska självbild som civilisationens krona.

I Tyskland har vi egentligen den självklara spegeln för oss som samhälle. Särskilt som vi i förhållande till danskar och norrmän mest verkar kunna producera ömsesidiga nidbilder av varandra och frossa i barnsliga fördomar. Där verkar alla seriösa diskussioner omöjliga. Tyskland framstår alltmer som vår enda chans att lära oss något om oss själva.