Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tvivlets ord – om uppväxten i en sekt

Johan Heltne. Foto: Rikkard Häggbom

Skammen och plågan präglar Johan Heltnes beskrivning av en uppväxt i Livets ord.

Martina Montelius överlever med nöd och näppe en smärtsamt existentiell roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

Johan Heltne

Det finns ingenting att vara rädd för

Natur & Kultur, 275 s.

När jag skriver detta blir jag darrig igen, som Jonatan, huvudperson i Johan Heltnes debutroman, ofta blir när ett epilepsianfall närmar sig. "Det finns ingenting att vara rädd för" höll mig vaken en halv natt. Och jag insåg att det var en viktig bok jag läste - av flera skäl.

Framför allt är detta, utan tvivel, början på ett författarskap. Den här texten tycks veta något om sin läsare. Den vet när den ska överrumpla mig med en salivsträng, ett andetag, en blixtbild från en drömd situation eller plats.

Den rycker av mig mina läsvana brillor och kräver min närvaro. Karismatisk som en väckelsepastor - men med ett långt ärligare och smärtsammare kärleksbudskap. Till och med skildringarna av sex och sexuella känslor går rakt in i kroppen, utan att passera hjärnans pinsamhetscentrum.

 

Boken handlar om 17-årige Jonatan, som lever sitt liv inplastad i församlingen Livets ord, och i dess Bibelskola i Uppsala. Ja, han är inplastad, förpackad och prismärkt. Gud och Jesus äger hans själ, får han lära sig i skolan. Hans epilepsi kan botas genom bön. Onani är synd - för att inte tala om sex före äktenskapet. Naturligtvis.

Men detta är ingen dussinberättelse om en ung människa som bryter sig loss från förtryck. Inte heller är det ännu en lidandefrossande redogörelse för tillvaron i en förljugen sekt. Nej, här handlar det om en nästan vuxen människas existentiella och fysiska kristillstånd. Och de allra otäckaste passagerna i boken är dialogerna mellan Jonatan och hans välvillige, men tyvärr närmast fåraktige, psykolog.

PASTORN. Ulf Ekman skapade och ledde under många ord Livets ord. Nyligen konverterade han till katolicismen. Foto: Foto: Fredrik Persson Denne psykolog som platt uttrycker alla de självklarheter de flesta av oss tänker när vi konfronteras med en berättelse som Jonatans. Om nu Gud finns - varför blir du inte helad? Är det inte härligt och fint att vara kär? Förstår du inte att din skola förgriper sig på dig? Och Jonatans ångest accelererar, eftersom han inser att psykologen helt saknar förmåga att förstå honom.

 

För hur bisarra Jonatans plågor än ter sig för en utomstående, hur uppenbart det än är att han bara borde resa sig och gå, är församlingen fortfarande hans liv. Hans hem. Och poängen med ett hem är ju inte att det är ångestfritt, utan att det luktar som vanligt, känns som vanligt, är som vanligt.

Den vanliga smärtan i de vanliga kratrarna är trots allt att föredra framför det totalt okända. Även om smärtan får en att vilja kräkas, eller hugga av sig sitt könsorgan. Så mycket borde en psykolog kunna förstå.

 

En människas liv och psyke består inte av så enkla mekanismer som Livets ords, och många andras, även sekulära, läror vill hävda. Det är inte bara att röra sig bort från mörker och destruktivitet, i riktning mot något slags ljus. Vi kan intala oss det, för att det känns skönt - men sanningen är ju att vi i många ögonblick tvivlar.

På våra närmastes kärlek, på våra övertygelser, på att vi inte egentligen är meningslösa, frånstötande individer. Varken Gud eller världens samlade livscoachkollegium kan besvärja dessa tvivel. Våndan är ett oavvisligt levnadsvillkor.

Detta är vad Johan Heltne så ohyggligt smärtsamt gestaltar i sin roman. Jag lägger den ifrån mig med känslan av att ha blivit skinnflådd och sedan bandagerad. Bandagen läcker en smula, men jag överlever.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!