Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Turneringar

LYSANDE. "Regulus" (1828, omarbetad 1837) av Joseph Mallord William Turner (1775-1851).Foto: (C) TATE

Om Turner målar ett förblindande ljus är Rembrandt 400 nyanser av brunt.

Nils Forsberg trängs framför höstens konstspektakel i London.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LATE TURNER

Tate Britain

London

Till 25/1 2015

REMBRANDT. THE LATE WORKS

National gallery

London

Till 18/1 2015

"Det föreställer ingenting, och är väldigt likt", skrev det tidiga 1800-talets ledande konstkritiker William Hazlitt om J. M.W. Turners sena måleri. Det var inte avsett som en komplimang.

Turner var en etablerad konstnär, och mycket populär. Hans resa hade gått från rännstenen till Royal academy, fadern var barberare i kvarteren kring Covent garden och den unge William fick börja måla dekor åt teatrarna när hans talang upptäcktes. Redan i unga år lärde han sig vad marknaden ville ha, och gav den det. I mängder. Pappan hjälpte till med affärerna.

Men det är inte den Turner vi beundrar i dag. Det är de sena målningarna, de som så få i hans samtid förstod sig på, som orsakar trängsel på Tate gallery i höst. I en omröstning för några år sedan om den bästa brittiska målningen någonsin vann Turners "Temeraires sista resa" sensationellt över Constables höskrinda.

Någon gång mot 1830, när han är i 50-årsåldern, börjar Turner experimentera med färgerna. Han målar dimmiga atmosfärer och bländande ljus, hav och stormar virvlar samman i kaskader där det ena inte alltid går att skilja från det andra.

Men poängen är inte att han är någon impressionist avant le mot, som historien ofta velat göra honom till. Joseph Mallord William Turner var en konservativ nationalist, absolut ingen revolutionär, och skulle ha protesterat. Han sökte en sanning och en djupare betydelse i motiven.

Ta "Regulus", om en romersk general som tas till fånga av kartagerna och släpps fri mot löftet att han ska övertala sina landsmän att kapitulera. Vilket han naturligtvis inte gör. Som en man av ära återvänder han dessutom till Kartago och säger "nej, jag uppmanade senaten att kämpa vidare". De skär bort hans ögonlock och binder fast honom ute i den nordafrikanska solen.

Det är detta förblindande ljus som Turner målar.

Just detta litterära, melodramatiska och inte så lite teatrala är det hos Turner som lyser klarast i dag, efter ett drygt sekel av först färg och komposition och därefter ironiserande över det.

Den teatrala iscensättningen på National gallery av en annan konsthistorisk gigants sena verk på ett annat museum i London får delvis skrivas på säkerhetskontot. Ner i samma källare med mörka väggar som Leonardo da Vinci visades i för tre år sedan, med punktspotlights på tavlorna.

Det är inte något som Rembrandt, säsongens stjärna i The Sainsbury Wing, vinner på. Här ser man inte spektakulär konst, här är konsten spektakel. Men vägrar man flytta på sig för folkströmmen och studerar målningarna blir en del saker tydliga. Som att Rubens var en bättre porträttör, Frans Hals var bättre på människor generellt och nederländskt lowlife i synnerhet, Tintoretto målade snyggare lik och Caravaggio var sexigare på varenda punkt.

Rembrandt är fyrahundra nyanser av brunt och den så vida omtalade psykologiska insiktsfullheten rör personer som man inte blir särskilt intresserad av att veta något om. Det gäller även hans självporträtt.

Jag förstår inte poängen, eller den förtrollning som alla från storheter som Simon Schama till minsta svenska konstföreningsblad upplever. DN:s Birgitta Rubin fick tårar i ögonen och var tvungen att gå undan och hämta andan. Jag börjar titta på händer.

Rembrandt intresserade sig för trötta ögon, rynkor, glåmig hud. Händer struntade han i. I "Självporträtt med två cirklar" är händerna knappt antydda färgkluttar. "Den judiska bruden" har händer som inte ser ut att vara hennes. Det är som att han insett att "ajdå, nu tar armen slut, jag målar på lite fingrar och gör något annat sen".

Om ögonen är själens spegel, speglar händerna sinnligheten. Där faller det.

"Ingen annan än Rembrandt hade mäktat med att fästa det här på duk", sa förresten William Hazlitt på sin tid om "Jakobs dröm", men det var just vad någon kunde. När målningen drygt hundra år senare restaurerades blev en signatur synlig: Aert de Gelder. En av Rembrandts elever.

Utställningens behållning är guldskimret "Man med rustning" och ett par porträtt av sonen Titus. Sedan är det roligt att se "Batavernas trohetsed" i ett annat sammanhang än Nationalmuseum. Men den enda förtrollningen finns i namnet Rembrandt.