Årets första, trevande vecka. Ett solvarv, ett jordsnurr. Av hur många tusentals detaljer består ett år i ett genomsnittligt liv? Hur många tvättar har vi lagt i tvättmaskinen, hur många gånger har vi torkat av köksbänken? Hur många lökar har vi hackat? Hur många konflikter har vi initierat eller avvärjt, hur många sömnlösa nätter har vi haft? Vilka har vi svikit, vilka har vi blivit svikna av? Vilka förluster har vi fått hantera, vad har tilldelats oss som är gott? Hur många gånger har vi varit rädda?
Vilka strider har vi vunnit, och i hur många fall var de värda det?
Vår, sommar, höst och vinter. Från smärtsam lövsprickning till stilla utslocknande. Eller är det i själva verket utslocknandet som är början? Det känns inte så, när januari ligger runt oss som en svepning och det är oändligt långt till återfödelse. Påminnelsen om födelse och död är grunden i alla årstider, får oss att uttrycka oss i klichéer som denna, helt enkelt för att det är sant.
Karl Ove Knausgårds årstidskvartett är till stora delar ett fyra böcker långt brev skrivet till en ofödd dotter. Ett försök att berätta för henne om världen, från en far med grafomaniska tendenser, som inte kan låta bli att skildra och gestalta.
Årstidskvartetten, även om den är ett lättviktigare verk än den väldiga "Min kamp"-sviten, innehåller samma obetvingliga lust att omfatta så mycket som möjligt, såväl det mest existentiella som det tingliga.
LÄS MER: Karl Ove Knausgård mansplainar världen
Från tops till tänder
Få kan som Karl Ove Knausgård skildra detaljerna, gjuta liv och mening i sådant som tas för givet. Delar av årstidsböckerna är indelade i korta avsnitt som förklarar olika fenomen: Tänder, Sommarregn, Förlåtelse, Tops, för att nämna några få.
Tops. Ja, alltså de där små pinnarna med bomull i varje ände som används för att göra rent öronen (fast det ska man inte enligt läkare, det gör bara öronvaxen värre) ägnas en och en halv sida i boken "Om vinteren".
Knausgård känner ett litet undermedvetet stick av begär varje gång han ser en ask tops - och nej, det rör sig inte om någon märklig fetisch, utan om tanken på tillfredsställelsen i att göra rent öronen, liksom i den liknande tillfredsställelsen som uppstår av att klämma pormaskar eller peta ut stickor ur fingrar eller tår.
LÄS MER: Knausgård: "Varför är Sverige så fyllt av hat?"
Att rensa öronen är meningslöst
Och sedan tomheten, då han inser att det goda som han instinktivt sett fram emot är något så meningslöst som att rengöra öronen från vax. Kanske skrattar läsaren åt honom, kanske använder han rentav topsen fel.
"Det er alltid faren ved å skrive om det intime, man kan bli ledd av, og få ting er mer truende for en forfatter enn det. " Det finns å andra sidan få författare som ägnar det intima så stor omsorg som Knausgård. I "Om høsten" finns till exempel en detaljerad beskrivning av olika typer av spyor, ett toalettbesök beskrivs grundligt utifrån varje tarmrörelse.
Och i just detta, att skänka något så trivialt som tops eller något så vardagligt som tarmtömning lika stor omsorg och betydelse som de mest livsavgörande händelserna, ligger stommen till Årstidskvartetten, ja, kanske till hela Knausgårds författarskap.
Så läser vi oss vidare genom årstiderna, det går fortare genom vissa av de olika begreppen som beskrivs, för ibland blir det triviala just bara trivialt, men det stör egentligen inte nämnvärt.
LÄS MER: Karl Ove Knausgård för de redan invigda
Våren kommer i januari
"Om våren", den tredje delen som kommer på svenska i januari, skiljer sig från de övriga i kvartetten. Den innehåller inte de korta beskrivande styckena, utan är ett sammanhängande narrativ med återblickar från en kritisk period i författarens och det då ännu ofödda barnets liv. Det är ett litterärt sammanträffande att delen som tillägnas våren, denna omvittnat grymma årstid, kretsar till stora delar kring självmord.
För medan den aldrig upphörande vardagen forsar på i författarens hus i Skåne, medan barnen vimlar omkring och lever sina barnliv och pappan lever sitt pappa- och författarliv, går hans hustru längre och längre in i sitt eget mörker. Länge tillåts vardagen fortgå som förut, hon deltar bara inte. Till en dag, smärtsamt långsamt beskriven, då maken inser att hon inte går att väcka, hon har försökt ta sitt liv.
Sällan har kampen mellan vardag och katastrof utspelats så brutalt; till slut, när läsaren förstår vad som håller på att hända blir de små vanliga händelserna, som frågan om en kompis får vara med och bada med barnen, olycksbådande och mörka. Och skulden, skammen, när författaren står inför faktum och inser vad hans klamrande fast vid just det vardagliga hade kunnat leda till är närmast olidlig läsning.
LÄS MER: "Karl Ove Knausgård kommer från de halvslaka snorklarnas land"
Sommaren – en antiklimax
I "Om sommeren", den sista delen, som består av dagboksanteckningar varvat med liknande korta stycken om olika ting som i "Om høsten" och "Om vinteren", är intensiteten från "Om våren" nedtonad. Här finns många fina partier, men helhetsintrycket blir ändå splittrat och lite av en antiklimax efter den mer helgjutna "Om våren".
Den överhängande känslan är ett slags melankoli. Kanske är det inte vintern, utan i själva verket sommaren som är det verkliga utslocknandet. Ett kort stycke alldeles i början, "Sommernatt", beskriver en natt på hotell som skall visa sig vara den sista han har med sin älskade. "Det vi-et som jeg så sterkt følte, var jeg alene om."
I samma bok som denna livsavgörande natt finns stycken om vattenspridare, myggor och grillning. För just så rullar väl livet på under ett år, ett solvarv, ett jordsnurr.
Med katastrofer, smärtsamma insikter, svindlande lycka och en hel massa inte helt obetydliga trivialiteter.
FOTNOT. "Om høsten" recenserades av Jens Liljestrand 9/10 2015. "Om vinteren" recenserades av Victor Malm 29/12 2015.
Annina Rabe är kritiker i Expressen Kultur.
Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.