Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Totalt Tove Jansson som fyller 100 i år

OVANLIG JANSSONVINKEL. Tove Jansson i konstföreningens ritskola i Ateneum.

Allt ska med när Helsingfors firar Tove Jansson 100 år.

Stefan Ingvarsson ser tidernas största utställning och saknar berättelsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

TOVE JANSSON

Ateneum, Helsingfors

Till 7/9

Foto: Foto: Finlands Nationalgalleri /Hannu Aaltonen
Ingen har väl undgått att Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år? Om inte annat på alla mårror som lurar på oss i butiker och varuhus. Mumindalens invånare är sedan länge internationella varumärken, men i samband med jubileet har kringförsäljningen fortplantat sig lika ohämmat som Mymlans mamma.

Och när hemuler och filifjonkor stirrar på mig från alla håll från förkläden och barnpallar kan även en inbiten muminmuggsamlare som jag drabbas av overklighetskänslor. Har jag alltid stört mig så här mycket på Snusmumriken eller är det handdukarnas och strumpornas fel?

Popkulturens figurer spelar oss spratt och jag minns inte längre vad som är verkligt och vad jag bara har tänkt. Precis som homsan Toft i den sista muminboken "Sent i november" som hade drömt om Mumindalen hela sitt liv och när han väl kom dit var familjen försvunnen och sommaren för alltid förbi. Men i mitt fall är det tvärtom: familjen finns i massupplagor och det dunkla, skrämmande och dimhöljda är översatt till glada grundfärger.


Det var på Nationalmuseum i Stockholm 1980 som min inre Muminvärld fick sina bestående konturer. Jag var sju år och den absolut sista, sista muminboken hade just kommit ut - "Skurken i muminhuset" - och i samma veva anordnades en utställning där bokens suggestiva bilder av dockor i månsken ingick, liksom det väldiga muminhuset som allt var fotat i.

Huset var ett vansinnesprojekt som Tove Jansson och hennes partner Tuulikki Pietilä hängav sig åt tillsammans med den man som hade kläckt idén (de slitsamma aspekterna av ett sådant projekt har Jansson beskrivit i novellen "Dockskåpet"). Det var långt från den slanka, blå tornbyggnad som vi känner igen från böckerna utan ett vildvuxet kråkslott med altaner, burspråk, torn och tillbyggnader.

När jag besöker den stora jubileumsutställningen på konstmuseet Ateneum i Helsingfors är förväntningarna inte längre än sjuårings, utan en fullvuxen Tove Jansson-läsares som vill botanisera i illustrationer och privata karikatyrer, tavlor och brev. Mumindalen är ju en sorts psykodrama där rädslor, smärtor och hemligheter iscensätts, där de som är Jansson nära och kära blir sagofigurer med tydliga egenskaper, men där inget är fixerat och läsaren tillåts byta roller och identifikationer.


Biografin och sagovärlden flätas ihop, närs av varandra. Och med två levnadsteckningar (Boel Westin och Tuula Karjalainen) i omlopp har de biografiska nycklarna blivit mer spridda. Den senare författaren är även ansvarig för utställningen och hennes bok är att betrakta som en rikt illustrerad katalog till den.

Utställningens stora fördel är mängden tavlor, teckningar, tablåer och personliga föremål som ställs ut. Aldrig tidigare har en så komplett bild av Tove Janssons mångsidiga konstnärskap presenterats. Men det är något med den konsthistoriska ansatsen som sätter ett skevt fokus. Om syftet har varit att uppvärdera och uppmärksamma Tove Jansson som bildkonstnär blir effekten närmast den motsatta: konsten har svårare att mäta sig med teckningarnas och berättelsernas personliga uttryck, den följer tydliga moden och glimmar inte lika ofta.


I de små trollen på pappersbitar och brev öppnar sig däremot en hisnande värld som jag bara faller rakt ner i. Jag kan inte veta vad som var verkligt och vad jag bara hade tänkt kring utställningen för 34 år sedan, men jag har svårt att se att den nuvarande skulle göra ett lika stort intryck på barn eller vuxna.

Den är tätt och konventionellt hängd, samlar verk på väggar och glasmontrar rakt upp och ner och har egentligen inte någon nämnvärd berättelse att förmedla. Men självklart drabbas jag av Tove Jansson ändå. De olycksbådande teckningarna från Nürnberg 1934 är kusligt profetiska, självporträtten skiftar i stil men visar alltid en elegant kvinna med stor distans till oss som betraktar, kriget hotar och kommer och förblir en ständigt överhängande komet eller översvämning som hotar att utplåna Mumindalen och alla som lever i den. Och jag tittar fascinerat in i inte bara ett muminhus och fastnar för länge framför tablån med Hemulens moster i svart spets som rövas bort av klippdassarna.


På affischen till utställningen sitter Tove Jansson med Mumintrollet, Knyttet och Mymlan i knäet. Hon är klädd som för att gå på bjudning och ser obekväm ut på stolen. Inte tänker hon låta sig göras om till sagotant bara för att samtiden och de ymniga kringprodukterna tycks vilja det. Hennes värld i alla dess upptänkliga uttryck är farlig och orädd och svår och förförisk.

Det är en värld för oroliga tider och olösliga frågor. En värld för oss i dag. Plocka upp en av 100-åringens böcker i sommar - vilken som helst - och låt dig övertygas.