Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tomas Tranströmers dikt bjuder in alla

Tomas Tranströmer blev 83 år.Foto: Ylwa Yngvesson

Nobelpristagaren Tomas Tranströmer fick världen att buga mot Västerås.

Ulrika Knutson minns en mystiker som nådde fram till såväl nybörjare som expert.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tomas Tranströmer

■ Föddes i Stockholm den 15 april 1931. Växte upp i en tvårummare på Södermalm, tog examen (fil kand) vid Stockholms högskola 1956 och arbetade därefter i hela sitt liv som psykolog, från 1980 i Västerås.

■ Debuterade med "17 dikter" 1954 och sågs omedelbart som en betydande senmodernistisk poet. Fortsatte vara produktiv i hela sitt liv och var under 1970- och 80-talen en flitig uppläsare av sina verk. Hans dikter har översatts till över 60 språk.

■ 1990 drabbades han av en stroke, vilket ledde till afasi och förlamning av kroppens högra sida.

■ 1996 belönades han med Augustpriset för samlingen "Sorgegondolen".

■ 2011, samma år som han fyllde 80 år, tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

Tomas Tranströmer tillhör världspoesin. Han skrev på det lilla, fattiga svenska språket, men är översatt till 50 andra. Betydande poeter som fått Nobelpriset, Derek Walcott och Seamus Heaney, vände sig alltid bugande mot Västerås. När han 2011 äntligen fick priset själv, utbröt rena hejaklacksjublet på Börshusets trappa: hemmaseger! Men det var lika mycket en seger för världen.

En midsommar besökte jag ett belgiskt kloster. Hela nejden doftade öl, eftersom munkarna där bryggde ett verkligt gott öl. Det var ett trappistkloster, där bröderna är ålagda tystnad. Men den broder som hade hand om gästverksamheten sken upp när han förstod att vi var svenskar. Tomas Tranströmers land! Munken var en av Tranströmers översättare till franska, och deklamerade fritt och lyckligt ur "Romanska bågar":

"Skäms inte över att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Allt i en atmosfär av öl.

Vad är då mest slående med Tomas Tranströmers poesi? Hans tillgänglighet. Hans ord och andning öppnar valv inom läsaren. Och han talar samtidigt till de kunnigaste, och till nybörjaren. Hans dikt bjuder in alla.

Metaforens mästare blev han tidigt. Han skapade alla dessa täta bilder man inte glömmer. Som i "Storm": där man hör "stjärnbilderna stampa i sina spiltor", eller "Näktergalen i Badelunda", vars röst med de råa klingande tonerna, "slipar natthimlens ljusa lite". Eller tidningen vid frukostkaffet: "en stor, smutsig fjäril".

Han debuterade 1954 med "17 dikter". Redan den allra första raden blev klassisk: "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen".

Som poet tog han starka intryck både av latinlektionernas Horatius och av 1940-talets Thoursie och Lindegren, och inte minst den franske poeten Paul Éluard, vars "Liberté" ("Frihet") tillhörde "de kanoniska skrifterna".

Redan tidigt hade han ett fönster öppet mot mystiken, även om han värjde sig mot ordet. Någon "andlig ledare" ville Tranströmer inte vara. I en klassisk radiointervju med Matts Rying från 1983, uttalar han de två orden med ironisk vämjelse. Det fanns en hel del i statsmaktens, kommersens och det mediala språket som lockade fram den reaktionen: "Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk".

Men visst är han en praktisk mystiker. Den "fromma" aningen i Tranströmers poesi har fått både kristna och ateister att svettas. Som när han skildrar våra stackars kyrkor, "vita som gips, som gipsbandaget kring trons brutna arm". I hans poesi finns dörrar till någonting bortom oss själva; "Vilken stark längtan! Vilket idiotiskt hopp!" Om det gudomliga skymtar bär det alltid vardagsdräkt:

"Orgeln slutar spela och det blir dödstyst i kyrkan

men bara ett par sekunder.

Så tränger det svaga brummandet igenom från

trafiken därute, den större orgeln."

I vänstervågens 1960-tal fick den beundrade poeten plötsligt mothugg. Han ställdes till svars för "passiv attityd", vilket nog tog honom hårdare än han ville erkänna. Kanske tog det skruv. Tomas Tranströmer skriver också om politik på ett levande sätt. Vi är inga isolerade öar, vi är delar av världen, och vi påverkar världen. "Det vilda torget"skrev han redan 1983, och den känns dagsaktuell:

"en mark som jäser, en stor skälvande yta, ibland full

av folk och ibland öde.

Det jag har inombords materialiseras där, all skräck,

alla förhoppningar.

Allt det otänkbara som ändå skall hända."

Samma torg, i Kairo och Kiev och Kristinehamn.

1990 drabbades poeten av stroke och afasi. Den läsande allmänheten drog efter andan. Berövad talet, berövad språket, vilken katastrof för en poet. Men Tomas Tranströmers kommunikativa personlighet var intakt. Det kan alla intyga som hört han distinkta: "Bra, det var bra!", med alla tänkbara övertoner i stämman. Det sätt att samtala som han och hans hustru Monica utvecklade var alldeles unikt, till lycka för många vänner och läsare. Och musiken lurade sjukdomen. Hans ena hand pratade som vanligt med klaviaturen med Mozart och Schubert, och hissade Haydnflaggan: "Vi ger oss inte. Men vill fred".