Therese Bohman: "Vi längtar efter extasen"

LOCKELSE. Lina Mannheimers film "Ceremonin" skildrar dominansrelationer som tangerar den religiösa upplevelsen.
NYANSER I DET GRÅ. Anastasia Steele finner i den hemlighetsfulle bdsm-miljardären Christian Grey ett sällsynt mysterium i en avförtrollad värld.
HÄNFöRELSE. Skildrar "Den heliga Teresas extas" religiös hänförelse eller orgasm?
Foto: Creative Commons

Den senaste debatten om kultur och politik bortser från konstupplevelsens storslagenhet och mystik.

Therese Bohman ser "Fifty shades of Grey" som en påminnelse om extasens lockelse i en urvattnad samtid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det har varit något besynnerligt med den debatt om kultur, kritik och politik som försiggått den senaste tiden: Till stor del har den förts av debattörer som aldrig verkar ha haft en upplevelse av kultur som skakat om dem. Andres Lokko berättade i Svenska Dagbladet (5/2) att han alltid vill veta vad konstnären haft för ekonomiska förutsättningar, för att kunna bedöma hur pass privilegierad hen varit, och hur man på basis av detta bör bedöma konsten.

Och Johan Wirfält (Expressen 9/2) verkar tro att den konst för konstens egen skull, som han talade om på den här sidan förra veckan, skulle innebära en oförarglig upplevelse.

Inget kunde vara mer fel.

Den som haft en verkligt stark konstupplevelse vet att det kan innebära att bli skakad i grunden som människa. Att konfronteras med den svindlande känslan att det finns något som är större än en själv, som existerar på ett helt annat plan än allt annat i livet.


Att stå inför sådan konst och undra vad upphovspersonen fick i veckopeng är bortom bisarrt.

Men den omskakande konstupplevelsen är dels svår att sätta ord på, dels omodern. Konsten som något storslaget har besudlats av 1900-talets totalitära rörelser, och på ett ytligt plan är konst givetvis alltid bärare av sin tillkomsttids uppfattningar om till exempel klass, och kön och etnicitet. Att något sådant skulle kunna vara större än den medvetna, rationella och toleranta samtidsmänniskan verkar besvärande för många.

Men det går inte att bortse från den omskakande konstupplevelsen om man har haft den, och det går inte att förneka driften att söka den igen.


Det framstår som absurda begär för den som inte förstår dem, säger fransyskan Catherine Robbe-Grillet i den svenska dokumentärfilmen "Ceremonin" som nyligen haft premiär. Men hon talar inte om att känna sig främmande inför samtidens samtal om kultur. Hon försöker förklara sin minst sagt ovanliga livssituation: på ett normandiskt slott lever hon omgiven av en grupp män och kvinnor som har gett upp sin frihet för att underkasta sig henne

Catherine är dominatrix. Hennes underlydande får alla en känsla av djup tillfredsställelse av arrangemanget och när de öppenhjärtigt berättar om den blir det tydligt att känslan långt ifrån enbart är sexuell. Den är snarare existentiell, kanske tangerar den till och med den religiösa upplevelsen: "Min roll är att föra deltagarna till en punkt där de fångas av en sorts dramatisk spänning som kan jämföras med något som är sakralt", säger Catherine.

I den mer publiktillvända filmatiseringen av "Fifty shades of Grey" skildras något liknande: Den oskuldsfulla Anastasia Steele finner i den hemlighetsfulle bdsm-miljardären Christian Grey både ett sällsynt mysterium i en avförtrollad värld, och ett löfte om förborgade upplevelser större än något hon hittills upplevt.


Kanske är det inte en slump att genomslaget för dessa filmer blivit stort. Och kanske är åtminstone en del av svaret på varför, att det finns ett behov av att ventilera den här typen av upplevelser oavsett om praktiken av dem innebär handbojor, böner eller lånekort på folkbibliotek.


För sexualiteten, religionen och konsten kan vara vägar till samma typ av omskakande känsla, ibland så sammanflätade att det är svårt att skilja dem åt.

Kulturhistorien är full av exempel. Berninis skulptur av "Den heliga Teresas extas" är kanske den mest uppenbara: skildrar den religiös extas eller orgasm? Eller en fransk katedral, som med sina enorma proportioner spelar på människans litenhet inför det stora: den inger en känsla som paradoxalt nog kan vara skrämmande och trygg på samma gång. Det är precis vad Christian Grey upphetsat viskar till den skälvande Anastasia: "Du kommer att känna dig säker."

Den starka upplevelsen av konst, religion och sexualitet delar också samma problem: att omges av en form som inte sanktioneras av samtiden, eftersom den iscensätter strukturer som de senaste århundradena har gjort sitt bästa för att bryta ner. De spelar alla på varianter av auktoritet och underkastelse.

Men uppfattningen att själva upplevelsen av konst måste hänga ihop med hur samhället borde ordnas politiskt, är lika orimlig som uppfattningen att varje sexuell fantasi borde vara politiskt uppbygglig. Som samtyckande vuxna borde vi kunna höja oss över formen, och inte minst över att plocka antiintellektuella popularitetspoäng på den i skolgårdsmässiga debatter på kultursidorna.

Piskan, konsten, guden: alla framstår de som absurda begär för den som inte förstår dem.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.