Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Terror-error

TERRORDÅD. Efter självmordsbombaren på Drottninggatan. Foto: Stefan Söderström

Den svenska rapporteringen kring Islamiska staten (IS) präglas av en märklig yrvakenhet.

Aron Lund kritiserar okunskapen om en rörelse som länge har kastat sin skugga över Sverige.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den 10 juni i år angreps Mosul, Tikrit och flera andra irakiska städer av den sunnitiska extremistgrupp som kallar sig Islamiska staten (IS, tidigare ISIS). Armén flydde hals över huvud och nu attackeras även de kurdiska försvarslinjerna framför Erbil och Dohuk, efter att IS har drivit tiotusentals kristna och jezidiska irakier på flykt. Nya illdåd rapporteras dagligen: massavrättningar, halshuggningar, korsfästelser.

Det tycks inte finnas några gränser för IS-ledarnas brutalitet, eller för deras ambitioner. Den 29 juni slog den politiska psykosen till sist ut i full blom, när IS meddelade att man har utsett sin ledare Abu Bakr al-Baghdadi till enväldig "kalif" över alla världens muslimer.

IS på marsch. Foto: Foto: Medyan Dairieh Många svenska medier reagerade yrvaket på den "nya" terrororganisationen, för det var så den presenterades - som något nytt och främmande som hade växt fram ur de senaste årens strider i Irak och Syrien. Vilket var besynnerligt.

 

I själva verket är IS ingen ny grupp, bara ett nytt namn på en organisation som svenska medier har följt mycket länge. Abu Bakr al-Baghdadis "kalifat" är en direkt fortsättning på den organisation som dominerade motståndet mot USA under Irakockupationen 2003-2011. Den var tidigare känd som al-Qaida i Irak, senare som Iraks islamiska stat och därefter Islamiska staten i Irak och Syrien, eller ISIS - numera bara IS.

Oavsett namn har rörelsen figurerat nästan oavbrutet i svensk press under ett decennium. Ändå var det förvånansvärt få nyhetsredaktioner som verkade känna igen IS och ännu färre som lyckades relatera händelserna i Irak till det de tidigare skrivit om gruppen.

Mest graverande var att så få tidningar och kanaler lyckades dra sig till minnes vad de själva publicerat om kopplingar mellan IS-rörelsen och Sverige.

 

Det var ju IS som år 2007 lovade riklig belöning för halshuggningen av Lars Vilks och dåvarande chefredaktören för Nerikes Allehanda. Ett år senare, i oktober 2008, dödade USA en svensk medborgare som då var den näst mäktigaste mannen i IS.

IS nämndes även av Taimour Abdulwahab i det öppna brev som skickades ut 11 december 2010, strax innan han gick för att spränga sig i luften i centrala Stockholm: "Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta."

Det är fullt möjligt att Abdulwahab överdrev eller hittade på, men att det alltså var IS som inspirerade Sveriges förste självmordsbombare till att försöka massmörda svenska julhandlare - borde inte det ha haft visst nyhetsvärde?

Efter junihändelserna fylldes tidningar och nätsidor med faktarutor och bakgrundsreportage om IS. Men dessa händelser, som borde ha direkt relevans för en svensk läsekrets, verkade helt bortglömda. Det fanns säkert undantag, men jag har bara hittat ett: SvD:s ledarskribent Per Gudmundson skrev om IS, Abdulwahab och Vilks i en ledarkrönika den 22 juni.

 

Är det inte märkligt att i princip alla andra tidningar missade dessa välkända fakta, under en period när ingen uppgift om IS tycktes för liten för att tryckas? Tillsammans borde ju svenska medier kunna luta sig mot ett decennium av intensiv rapportering om Irakkriget och militant islamism, och det finns en mängd erfarna korrespondenter som följt IS ända sedan gruppen började finna sin nuvarande form för tio år sen. Men denna djupa kunskapsbank förblev stängd och outnyttjad.

Istället följde en salig röra: en del välinsatta artiklar och rapporter från fältet, men framför allt en massa Wikipediafaktoider, rewrites, löst Twitterskvaller och spekulationer som var lika vidlyftiga som de var dåligt underbyggda.

Den 14 juni tryckte exempelvis DN ett personporträtt av Abu Bakr al-Baghdadi där tidningens läsare informerades om att inte ens gruppens egna medlemmar känner till IS-ledarens identitet - trots att han vid det laget hade varit efterlyst av FN, Interpol och USA med namn och bild i tre år.

Den 24 juli lät flera stora medier basunera ut att IS nu tänkte skära bort blygdläpparna på alla kvinnor i Irak. Uppgiften kom från en FN-anställd som hade låtit sig luras av en tafflig internetförfalskning.

 

Ibland fick källslarvet riktigt absurda resultat: i en artikel den 25 juni kungjorde Aftonbladet att IS nu har krönt den argentinske fotbollsspelaren Lionel Messi till "Sydamerikas kung".

Institutionell minnesförlust å ena sidan, notis-Tourettes å andra sidan. Hur kommer det sig att så många svenska utrikesredaktioner missade vad som borde ha varit en självklar nyhetsvinkel, nämligen IS tidigare hotelser mot Sverige, medan de samtidigt vidarebefordrade skvaller och krigspropaganda som vore det verkliga nyheter?

Det blir väl helt enkelt så när nyhetsredaktionerna rustas ner, journalistiken utarmas och klickräkneri och frilansifiering får råda. Har man inte råd med kvalificerade utlandskorrespondenter som sätter sig in i sammanhangen, men ändå vill producera snabbare uppdateringar än någonsin förr, då slutar det med att stressade vikarier måste kopiera sensationsrubriker ur engelska tabloider.

Så får man sina klick, men sviker läsarna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!