Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sveriges 200 år av fred

Distanskrigare. Foto: Försvarets bildbyrå

I dag är det 200 år sedan den siste svenske soldaten stupade i ett svenskt krig. Peter Fröberg Idling om den unika lyx som vi tar för given.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När den 32-årige soldaten Berndt Storm dödades i slaget vid norska Kjölbergsbro på eftermiddagen den 14 augusti 1814 gick det givetvis inte att föreställa sig att han skulle bli den siste svenske soldaten att stupa i ett svenskt krig på 200 år.

Men så har det blivit. Sverige är det land i världen som åtnjuter den längsta freden. (Schweiz är tvåa.)

Man skulle kunna tänka sig att denna exceptionella tursamhet, att vi har lyckats undvika den ofattbara mänskliga och materiella förstörelse ett krig innebär, skulle resultera i ett sprakande jubileumsår. I säg festivaler, frimärken och fyrverkerier; att en ödmjuk och stolt statsminister skulle hålla tv-tal till nationen.

Men icke. Riksdagen nöjde sig med ett lunchseminarium i januari.

I en mening är det begripligt. 200 år är så väldigt avlägset i det vanliga mänskliga minnet; vem vet ens namnet på den anmoder som 1814 mottog nyheten om att kriget var över för den gången? Att leva i fred och frihet har för oss blivit ett slags naturtillstånd, lika givet som luften vi andas.

 

Men korsa vilken svensk gräns som helst och berättelsen blir en annan. Jag minns när jag efter studenten reste runt i Frankrike och i varje liten håla – undantagslöst – ställdes inför ett monument med långa rader av namn på dem som stupat i första eller andra världskriget från just den hålan. Bara en eller ett par generationer bort.

Och häromåret deltog jag i ett seminarium om tortyr i norska Kristiansand. När ordet blev fritt reste sig en äldre herre och påpekade att när han senast hade varit i huset behövde man minsann inte lösa något inträde. Jag hann tänka något om gnälliga gubbar och att biljettpriset antagligen höjts med någon upprörande krona innevarande år innan han förklarade att förra gången han klivit in genom entrén var det som Gestapos fånge, för att föras ner till tortyrkammaren som då låg i byggnadens källare.

Man kan kanske tycka att avsaknaden av officiellt nationellt firande är en bagatell i det stora hela. Men jag tänker att den kollektiva omedvetenheten om detta unika privilegium gör att flertalet svenskar inte begriper sig på den europeiska erfarenheten. Det var inte 90 procent av Stockholm som låg jämnat med marken 1945, inga miljoner som drevs på flykt genom Götaland och tågrälsen våra tåg rullar på slutade inte i förintelselägren.

 

Inte heller förstår man riktigt vad de människor som lyckats fly hit från senare krig har varit med om. Man kan lyssna på dem, förfasas, men den egna erfarenhetens klangbotten saknas. Det behöver inte nödvändigtvis handla om vad enskilda flyktingar själva har fått utstå, utan att förstå vad det gör med en människas själv- och världsbild om kriget återkommande slagit sin lie över släkten.

Och för all del, inte heller begriper vi vad svensk militär faktiskt har haft för sig i exempelvis Afghanistan.

200 år av fred är som sagt en lång tid. Men en lärdom kan vi med visshet dra av historien: Inte ens den längsta fred varar för evigt.

 

Peter Fröberg Idling

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!