Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Suhonen: "Arbetarna behöver en ny rörelse"

Fanbärare. Jag med klubbens fana i skymningen.Foto: Privat

Dagens vänster behöver formulera en modern utopi för jämlikhet.

Daniel Suhonen skriver om sin barndoms förstamajtåg och sin längtan efter en rörelse som vågar prata om socialism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Min farsa lärde mig hur man demonstrerar på första maj. Han brukade dra med mig till "La mano" på Katarinavägen på morgonen, där arbetarrörelsen hedrar de frivilliga i Spanska inbördeskriget. Sedan tog vi oss till Humlegårdens uppmarsch med varmkorv och termoskaffe. Morsan var familjens egentliga agitator men hon hade dåliga knän och panikångest och var ingen demonstrant.

När jag blev lite större, så där elva, tolv år brukade jag försiktigt smyga mig in bland SSU:arna i tåget. Jag var ännu för ung men drömde om gemenskap. På första maj kunde de inte hindra mig från att vara en del av talkören. Första maj är för mig närmast fysiskt. Att uppgå i ett demonstrationståg, med människor som strömmar fram genom gatorna, skapar känslan av att förändring är möjlig. Det skulle vara så här det gick till: Glada människor som tar plats på gatorna och ändrar tingens ordning.

På varje första maj minns jag alla mina tidigare majtåg och hur de lyckats beröra mig.

 

Ändå var det något annat farsan gjorde som blev urscenen i mitt politiska liv, som i dag 25 år senare för mig till fanorna och blåsten. Vi hade cyklat från Västertorp där vi bodde, neråt Mälarhöjden. Farsan trampade sin gröna Crescent och jag min Monark. Vi var på hemväg och farsan stannade vid servicehuset i Axelsberg. Han tände en cigg och stod tyst ett slag.

"Det här har jag varit med och byggt", sa han. "Det var ett jävla slit. Men fint blev det."

Det fanns en text min pappa tyckte mycket om och som alltid kommer för mig när demonstrationståget svänger upp mot LO-borgen och man ser fanorna. Det är snickarns tal i August Strindbergs "Röda rummet":

"Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi..."

Att vara arbetarklass är inget att idyllisera. Man bär upp samhället och betalar med sin kropp, sitt liv. Men det är lättare att bära om man tillåts vara en del av något större, en rörelse, om man har en ideologi.

Första maj, inför demonstration med SSU Kontakt på Stureplan i Stockholm i slutet av 1990-talet.Foto: Privat

Skulle farsans tankar kunna lösa vänsterns problem i dag? Förmodligen. Arbetarrörelsens styrka skulle enligt farsan bero på förmågan att frammana klassmedvetande hos vanligt folk, att samla dem kring en socialistisk ideologi, skapa rörelser där en stor del av dem vill ingå och formulera ett politiskt projekt som är värt att kämpa för.

Problemet med dagens vänster, från yttersta anarkistgrupp till Löfvens regering, är att man inte gör sin grunduppgift. Socialdemokratins strateger har sedan länge avvisat småfolket som några att vinna val med. Istället är det en urban medelklass som ska vinnas genom att inte utmanas. Att säga att dagens socialdemokrati har ett stort och tydligt projekt vore att tala osanning. Utopin var att återvinna makten, men man hamnade bara i regeringsställning. Man vill skapa jobb men verkar hittills oförmögen att göra de vägval som kan skapa full sysselsättning.

 

I programmen är socialdemokratin fortfarande demokratiska socialister, men i all sin praktiska innebörd är socialismen urbenad till delaktighet och konsumentmakt. Få ledande socialdemokrater kan på ett mer utvecklat sätt förklara vad socialism innebär. I praktiken är man socialliberaler som vill putsa på systemet och satsa på att ge ökad likhet i chanser. Jämlikhet i utfall, den reella jämlikheten, har man släppt.

Idag vågar liberaler, konservativa och nationalister stå för sina ideologiska utgångspunkter, medan få kallar sig socialister. Men hur ska man kunna bygga en stark vänster utan socialism? Hittills har ingen lyckats.

Morsan Margitta och farsan Erkk vid köksbordet i Västertorp.Foto: Privat

Den andra vänstern då? Vänsterpartiet är tydligt i vinstfrågan och för höjda skatter. Men talar man med vänsterns aktivister är det inte klassfrågan, socialismen eller den stora visionen som fångar deras energi. Vänstern besjälas av antirasism, arbetskritik, vithet. De använder begreppet appropriering oftare än a-kassa. Det må vara viktiga perspektiv och kamper jag inte skulle vilja att vänstern var utan, men det kan aldrig vara grunden för en bred rörelse.

 

Ofta kritiseras denna identitetspolitik för sina brister, men jag vill vända på det. Var finns den socialistiska strategi och vision som kan förena oss? Det är den socialistiska vänstern som har en skuld här, eftersom man saknar projekt och ideologiskt självförtroende. Identitetsvänstern skulle nog ansluta sig till en mer praktisk socialism om det fanns ett projekt att tro på.

Vad kunde det nya projektet vara? I den aktuella samhällslitteraturen finns fröna. I Thomas Pikettys "Kapitalet i det 21:a århundradet" har man grunden för att ge sig på dagens sjuka fördelning av makt och ägande. Lägger man till kapitalismkritiken och det tydliga rörelseperspektivet i Naomi Kleins bok om klimatfrågan "This changes everything" så uppstår någonting. Foga därtill Owen Jones "The establishment" som visar hur lobbyister och den ekonomiska eliten håller på att avväpna kraften i den allmänna rösträtten. Med de tre volymerna och en dos klassmedvetande har man den teoretiska grunden för ett modernt socialistiskt projekt som jag själv skulle vilja vara en del av - och, tror jag - även rätt många av den typ av arbetare som min morsa och farsa var. Frågan är bara vem som tar upp och formulerar det.

Kanske är det något att fundera över under andra maj, som annars riskerar att försvinna i bakrus och ånger. Eller som farsan brukade säga: Kan man supa, då kan man gå upp på morgonen.