Jag fick en idé till en bok. De krafter som utmanar det etablerade i näringsliv, kultur och politik blir starkare i en öppnare värld där allt fler har tillgång till de starkaste produktivkrafterna. Vad händer när alla dessa personer kopplas ihop och kan utnyttja varandras kunskap och idéer? Hur långt kommer vi att se när vi kan stå på inte bara giganters axlar, utan även varandras?
Etablerade företag och institutioner skakas i grunden när medborgare möts online för att underhålla varandra, hyra ut bostaden, låna ut pengar, utveckla programvara och finansiera varandras affärsidéer. Och när makers med 3D-printers och öppna innovationssystem erövrar industriproduktionen från fabrikerna.
Om denna gräsrotskraft är så viktig slog det mig att boken om den borde skapas på just detta vis, eller inte alls. Därför lade jag ut en beskrivning av boken på crowdfinansieringssajten Fundedbyme. Jag behövde få in 100 000 kronor på en månad, annars skulle jag tolka det som att marknaden sagt åt mig att jag borde göra något annat.
I put my book where my mouth is, helt enkelt.
Gräsrotsfinansiering blir allt vanligare. Vid filmfestivalen i Cannes överraskade hämndhistorien "Blue ruin". Den hade inte pengar från någon stor studio eller generöst kulturdepartement, men den rätt okände amerikanske regissören Jeremy Saulnier trodde på idén, tog sina besparingar och bad om stöd på finansieringsplattformen Kickstarter.
På tre veckor hade han pengarna och kunde börja filma. "Blue ruin" hyllades i Cannes och fick pris från International federation of film critics.
Via Kickstarter donerade tre miljoner människor förra året en halv miljard dollar till 20 000 olika projekt. Det är tre miljoner individer som tillsammans räddade gamla biografer, startade fotoutställningar och finansierade uppfinningar. En grupp crowdfinansierade uppskjutningen av en satellit.
För många författare kan detta vara möjligheten att ge ut boken som förlagen ratade. I stället för att vara beroende av ett par personers omdöme, kan de utnyttja de stora talens makt. Om man frågar alla är chansen stor att några nappar.
Själv har jag etablerade förlagskontakter och har skrivit både för fast lön och mot förskott och royalty, och ibland för inget utom hoppet om att den ska sälja, men detta är ett spännande experiment då det ger mig total kontroll över hela processen och ändå gör att jag har något att leva av medan jag skriver.
Det är ett mecenatskap, men det är massans mecenatskap. Skaparen blir inte beroende av en enskild välgörare som kan ställa villkoren, utan av många människor som inte känner varandra och inte har en gemensam agenda. Det är löftesrikt för den skapare som vill vara fri från allt utom läsarens krav, även om det också innebär att hon måste ta ansvar för allt från att välja redaktör till att sköta marknadsföringen. Ett enkelt sätt är att ta pengarna och återigen ta ett samtal med det etablerade förlaget, nu i en något bättre förhandlingssits.
Det är inte så nytt som det verkar. Beethoven finansierade redan "Opus 1", tre pianotrior, genom att sälja prenumerationer på verket till 123 personer. Mark Twain finansierade sitt författarskap genom dörrförsäljare som visade utdrag med illustrationer och erbjöd en färdig bok i det utförande kunden ville betala för.
Nätet i kombination med bredare välstånd har gett sådan crowdfunding vingar. Nu är de potentiella uppbackarna inte längre begränsade till 140 adelsfamiljer i Wien eller till de dörrar man hinner knacka på. De är inte begränsade alls. Idén skickas i alla riktningar och kan finna intresserade var de än gömmer sig.
Efter min förfrågan tog det inte 30 dagar att få in 100 000 - det tog 30 timmar. I skrivande stund har jag fått in drygt 170 000 från 325 personer. Det är större än något förskott jag någonsin har fått. Av många jag aldrig har träffat.
Det är omtumlande. Och det mest spännande är att hundratals personer känner att detta också blir deras bok. Bidragsgivarna har redan överöst mig med idéer och exempel och jag ser framför mig en dialog där jag skickar utkast och frågor till donatorerna och på så vis utnyttjar deras kollektiva intelligens, inte bara deras kollektiva köpkraft.
Jag kanske går omkring i ett romantiskt töcken, men det känns som att jag därmed kommer närmare mina läsare, och lär mig vad de vet, tänker och efterfrågar - och för övrigt också vad de inte efterfrågar. En person frågade om jag kunde låta bli att skriva om jag fick 50 000.