Det dröjer ett tag innan jag förstår att mannen i andra änden av telefonen inte är en galning. Att han pratar om våra gemensamma efternamn av en anledning. Hans fru heter exakt som jag, och under natten har någon eller några tapetserat porten och fasaden där de bor med stora bilder på den romska flickan Maria, och texter som frågar varför jag, Anna Hellgren, inte vill hjälpa henne.
Anledningen är en text jag skrivit (Expressen 22/10). Tusen ynka tecken som mitt i den värsta mediestormen ifrågasatte motiven bakom rapporteringen om det blonda barn som påstods ha kidnappats av romer. Min namne råkar bo i ett område som av allehanda populister framställs som ett reservat för kulturmarxister och journalister, därför hamnar bilderna hos henne och inte hos mig.
Lapparna är en politisk aktion. Avsändare en nynazistisk organisation vars namn jag inte tänker medverka till att det sprids mer än nödvändigt. Syftet är hursomhelst att visa "mina" grannar vilken vedervärdig människosyn jag har. Och att skrämmas, naturligtvis.
Organisationen i fråga har tidigare kastat ägg på ett boende för ensamkommande flyktingbarn, gjort hembesök hos lärare med opassande politiska åsikter, trakasserat föräldrar och personal på en förskola med genuspedagogik. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Pressombudsmannen har också råkat ut för aktioner.
Målet är att krossa de svenskfientliga "sionistiska och kapitalistiska fiender" som i lönndom arbetar för att radera ut svenskarnas och européernas kulturella särdrag. Alltid på rätt sida lagen, aldrig med hot så tydliga att deras officiella icke-våldslinje kan äventyras. Den senare spelar mindre roll. Alla vet ändå att det är svansen som är farlig på riktigt.
För poängen är så klart inte att måla ut mig som svenskfientlig inför grannarna. Poängen är att jag varje gång jag skriver ska tänka mig för en extra gång. Fundera på om det är värt oron, blickarna över axeln, rädslan för att det ska hända någon jag älskar något. Tydligen måste jag också tänka på alla andra Anna Hellgren och deras anhöriga. Det finns 14 bara i Stockholmsområdet.
En av mina första tankar är "jaha, nu är det min tur". Att skriva om rasism, sexism, homofobi eller alltsammans på en gång är en kombination som förr eller senare renderar uppmärksamhet bortom mejlboxens vanliga PK-tjatare. Ändå är jag inte beredd på den känslomässiga reaktionen.
Jag tillbringar helgen bland vänner, försöker prata om annat men dricker mest för mycket vin. När jag till slut går ut för att köpa mat får jag ångest.
Historien om Maria börjar redan blekna. Hon var inte kidnappad, hennes fosterföräldrars historia stämde. Romer kan också vara blonda. Blonda barn kan också leva i fattigdom.
Våra samhällens aversioner mot, och fördomar om, romer löper oerhört djupt. Det finns knappt en kultur i Europa som förskonats från myten om romer som stjäl barn, än mindre från föreställningen att alla romer av genetik och ohejdad vana är ohederliga brottslingar.
I SVT:s "Agenda" sitter en jurist från Skånepolisen och säger att deras register över romer uteslutande handlar om kriminalitet. Även de fler än tusen registrerade barnen sägs finnas med av kriminella anledningar; som vittnen, förövare eller brottsoffer. På en tidningssajt skvalpar inslaget kvar som basunerar ut att "Här dansar Maria för pengar", helt utan annan källa än "ett ögonvittne". På en annan trängs otaliga artiklar om spekulationer om varifrån Maria kommer, kompletta med tredjehandsspekulationer om desperata föräldrar som blivit av med blonda barn för flera år sedan.
Inget av de svenska medier som sålde lösnummer och tjänade klick på historien om den "mystiska flickan" bemödade sig om att skicka en reporter till Grekland för att skaffa sig förstahandskällor. Alla litade blint på återvunna uppgifter från den grekiska polisen, samma polis som av en händelse är känd för sina sympatier med nazisterna i Gyllene gryning.
Jag kommer inte att sluta skriva. Däremot när jag en fåfäng förhoppning om att rasismen i det här samhället en dag ska tas på allvar.