Stormvarning

Gatustrider. De våldsamma protesterna mot premiärminister Erdogan tvingade Istanbulbiennalen att överge gatorna för mer konventionella lokaler. Det var trots allt inte en negativ konsekvens, konstaterar Nils Forsberg.
Foto: Lam Yik Fei

I går avslutades konstbiennalen i Istanbul, vars syfte var att ge de marginaliserade och utstötta en röst.

Nils Forsberg besöker ett land där samtidens stormvindar blåser i olika riktningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ISTANBUL. I begynnelsen är mörker. Så, en gata. Från ena sidan börjar föremål flyga in - järnrör, hjälmar, oljefat, stenar, skräp. Snart är det dimmigt, av damm eller rök. Någon ängel syns inte men han finns nog där, med utbredda vingar och ansiktet vänt mot förödelsen som tornar upp sig på asfalten.


Ur Annika Erikssons filmloop.
Foto: Foto: Servet Dilber

Cinthia Marcelles filminstallation "The Century" är som Walter Benjamins text om historiens ängel, fast med kravallrekvisita. Ängeln som med ryggen mot framtiden och blicken mot det förflutnas ruiner driver baklänges med den storm som vi kallar framåtskridande.

Årets konstbiennal i Istanbul ville vara ett vått finger i luften som pejlar vindriktningen i samtidens stormar. I och med protesterna i juni mot en shoppinggalleria, men egentligen mot Erdogans politik i stort, fick man ändra upplägget. Inga konstverk på gator och torg, utan allt flyttades till mer konventionella utställningslokaler.


Jag är inte alls säker på att det var negativt.

Mycket handlade om just det offentliga rummet och en del var lika rafflande som en projektpresentation hos byggnadsnämnden. Men här fanns också en hiphopvideo av Halil Altindere om ett område i Istanbul där romer bott i 600 år men som för några år sedan började rivas för att skapa mer ljust och fräscht. Annika Erikssons lilla filmloop handlar om byrackorna som körs i väg till staden utkantsområden men säger förstås också att där man flyttar på hundar flyttar man redan även på människor.


Ur Angelica Mesitis
Foto: Foto: Servet Dilber

"Mamma, är jag en barbar?" var titel och tema för biennalen. Det var de marginaliserades röster som skulle höras här, de utstötta och oönskade. Postkolonial stapelvara, visst, och bäst blir den här sortens politiska konst oftast i verk som utgår från platsen, från Istanbul. Poetiska filmessäer om miljöförstöring i östra Indien visar mest att socialkritiken är granne med socialporr.


Ännu bättre blir det när gestaltningen och estetiken får vara det centrala. Då följer allt det andra bara av farten. Angelica Mesiti porträtterar fyra gatumusiker som inte har något med Istanbul att göra men som är så vackert att det gör ont, som när en blind algerier i en metrovagn framför något som Bach kunde ha skrivit på en Nordafrikatripp, i arrangemang av Vince Clarke. Det är röst och musik bortom tid och rum och gränser.

Det är svårt att se hur något verk på biennalen skulle ha vunnit på att visas på offentliga platser, i en annan inramning. Jag är övertygad om att det är bättre att sänka trösklar till de rum där konst visas (biennalen hade också för första gången gratis inträde) än att bjuda på performance och videoinstallation i det fria. Jag tänker att den går fram bättre och irriterar mindre då. Jag tror också att konst är bättre på att vara konst än att leka aktivism.


I Turkiet höjs trösklarna för vad man kan och får göra och särskilt i det kosmopolitiska Istanbul är det många som inte tänker finna sig i märkliga inskränkningar kring alkoholservering och andra moraliskt-religiösa påbud. Samtidigt flyttar 100 000-tals av de traditionellt orienterade anatolier som utgör Erdogans kärnväljare hit varje år.

När jag gick tillbaka till Cinthia Marcelles installation en andra gång flög skräpet in i bild från andra hållet. Samtidens storm blåser precis som i Turkiet från flera håll och prognosen är osäker.

Vilken riktning historien ska ta är en öppen fråga. Vad värre är - bland molnen som tornar upp sig i alla väderstreck syns ingen som verkar förmögen att skilja ljuset från mörkret.

Konst

13:e Istanbulbiennalen: Mom, am I an barbarian?

Istanbul, Turkiet

14 september-20 oktober