Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stig Larsson skriver för att bli en klassiker

UPPBUREN. Under 1980-talet beskrevs Stig Larsson i Expressen som "den mest oroande poetiska begåvning vårt svenska 80-tal hittills frambragt". Foto: Weine Lexius

I morgon fyller författaren, dramatikern och poeten Stig Larsson 60 år.
Expressen kulturs medarbetare tecknar porträttet av ett författarskap som är både naivt och brutalt.

 

LÄS MER:

Martina Montelius om pjäserna som kan driva publiken till sammanbrott

Therese Bohman: Det fick mig att tänka att Stig Larsson kanske var den enda som förstod mig

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Stig Larsson

Debuterade 1979 med "Autisterna". Redaktionsmedlem i tidskriften Kris.

Lämnade romanformen tio år senare med "Komedin I". Merparten av hans produktion både innan och efter är poesi.

Främsta verk: Romanerna "Nyår" (1984), "Komedin I" (1989), diktböckerna "Deras ordning" (1987), "Likar" (1993),

"Matar" (1995) och "Natta de mina" (1997) samt pjäsen VD (1987).

I dag sänds dokumentären "Stig Larssons Rosa Drömmar" i P1 kl. 08.05.

"Finns intentioner, känner dom ofta starkt.

Då blir jag glad. Vet att jag ska slåss i solsken."

Ur Stig Larssons "Deras ordning"

I augusti 2009 skulle jag åka till Lund och skriva in mig på en nation, skaffa ett bibliotekskort, sen mol allena se Dinosaur Jr spela på KB i Malmö. Det var en lång och ensam dag och jag gick mest vilse. Som sällskap hade jag köpt pocketutgåvan av "Nyår", och tågbiljetten från den dagen ligger bleknad kvar i mitt sönderlästa ex.

Det var varmt, svettigt och jag var ledsen och allting tog lång tid. Men jag skrev in mig, fick mitt bibliotekskort, lånade en kursbok (Platons "Staten") och tog mig till Malmö. Konserten skulle börja först om några timmar och jag skämdes som fan över att behöva gå dit ensam och ville mest lipa. Jag satte mig på ett kafé och började läsa och slutade inte.

Jag överdriver, men: Dagen vände, blev solig. Och under åren därefter var Stig Larsson den som skrev min pojkiga skalles partitur. Många böcker man läser i den åldern blir speglar. Man känner sig hörd och sedd, som att något finkalibrerar den leda och ensamhet som en postgymnasial, tvivlande tillvaro lätt ger upphov till. Det är inte fel; det är viktigt, en baktalad litterär kvalitet. Men när man läser så missförstår man också mycket.

Stig Larsson

Debuterade 1979 med "Autisterna". Redaktionsmedlem i tidskriften Kris.

Lämnade romanformen tio år senare med "Komedin I". Merparten av hans produktion både innan och efter är poesi.

Främsta verk: Romanerna "Nyår" (1984), "Komedin I" (1989), diktböckerna "Deras ordning" (1987), "Likar" (1993),

"Matar" (1995) och "Natta de mina" (1997) samt pjäsen VD (1987).

I dag sänds dokumentären "Stig Larssons Rosa Drömmar" i P1 kl. 08.05.

Hjälten i "Nyår" - Kenneth Bergwall - vacklade sig fram genom ett samtidssvenskt mörker i hopp om att bli en helt ny människa. Men försöken går om intet. När slutet kommer har ingen utveckling skett. Han återvänder hem som ingenting har hänt. Först gav det mig en sorgsen eftersmak, men när jag under de följande åren läste om romanen blev tanken - att det man vill och önskar inte kommer att hända - tröstande och len. Det är hans fjärde bok och andra roman - och han har inte skrivit någonting som är lättare att älska. Bokens uppbrutna kausalitet tvingar en att läsa om, eftersom det annars är svårt, omöjligt att begripa dess så jämna och glömska sicksackrörelse. En bra bild av livet som vi lika glömska traskar igenom. Än dit, än hem, utan att lära oss särskilt mycket. Framför allt inte om oss själva.

Som min läsning av Larsson blev allt mer intensiv och djupgående fick jag syn på en figur, ett slags struktur bakom böckerna: målmedvetenhet, strävan. Ingen annan i dag verksam författare skriver med samma våldsamma ambition som Stig Larsson. Han skriver för att bli en klassiker, för att bli ihågkommen om hundra, fyrahundra, år - för att tillhöra diktarkretsen som Dante, Vergilius och Ovidius blickar från.

Folk hånler åt en sådan ambition. Det ses som oklädsamt för någon som sysslar med konst att betrakta sig själv som geni, att skriva för att bli odödlig. Inte precis finandligt. Men evighetshoppet är nog ett han delar med många. Han är bara osedvanligt öppen med det.

Men alla som läser mycket vet att man med tiden lär sig att vara ensam, och att det ofta gör ganska ont. Sakerna man ägnar sina dagar åt att läsa, ibland älska, är svåra att tala om. För mig har hans böcker varit någon att tala med i snart sex år. Jag känner, men har aldrig träffat honom. Eller är det bara en bild. Folk har sina åsikter.

Jag har tänkt på Stig Larssons strävan som ett sätt att finna tröst, en djupt känd vilja tala genom tiden, i stället för att kvävas av det smala, tjafsiga nuet som han samtidigt, med berått mod, kastat sig in i. Om ensamhet och sorg hade de ju aldrig fel, de gamla.

Kommer någon att läsa Larsson om 60 år? Jag vet inte. Det mesta glöms bort, det man vill och drömmer om kommer nog inte inträffa. Men en sak vet jag: Stig Larsson ska slåss i solsken.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!