Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Starkt av Falkehed och Hammarström

FRIA. Magnus Falkehed och Niclas Hammarström vid hemkomsten till Arlanda den 9 januari 2014, efter 46 dagar i fångenskap.Foto: Tommy Pedersen

Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms berättelse om sin fångenskap i Syrien är viktig journalistik.

Ulrika Knutson imponeras av en stark skildring av episka och existentiella dimensioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

MAGNUS FALKEHED och NICLAS HAMMARSTRÖM

Idag ska vi inte dö: fångar i krigets Syrien.

Norstedts, 471 s.

De träffades på en kurs i säkerhet för utrikesjournalister. Smaka på den. En kurs där man övar krypskytteskydd och kidnappning, leker katastrof. Men allt detta hände Magnus Falkehed och Niclas Hammarström på riktigt, på reportageresa i krigets Syrien 2013.

En man i långt skägg och smala glasögon höjer sin automatkarbin mot dem, tvingar in dem i kidnapparnas jeep. De förses med ögonbindlar, och knuffas ner i en fuktig källare.

Efter ett flyktförsök blir Hammarström skjuten i benet. Som straff blir de misshandlade, sparkade, slagna med slangar. Sedan vidtar en annan tortyr, med svält, törst, skenavrättningar och gnagande ovisshet. Kidnapparna är motståndare till Al Assad-regimen, men vad vill de, vad vet de anhöriga hemma i Sverige, vad ska hända?

 

Värst är väktarnas nyckfulla pendlande mellan vänlighet och brutalitet.

Efter 46 dagar återvann de friheten. Nu är deras bok färdig, "Idag ska vi inte dö", en rejäl lunta på 470 sidor. Storpolitik står knappast i centrum, det är en målande närsynt skildring av tiden i kidnapparnas våld. Men det är också något annat.

Detta är en handbok i levandets konst, inte bara överlevandets. "Idag ska vi inte dö" är en sorts studiecirkel i Livets Mening och medmänsklighetens mystik.

Rent tekniskt är jag imponerad av att författarna lyckas hålla spänningen uppe. Vi vet ju hur det slutar, men inte detaljerna på vägen. Magnus Falkeheds lågmälda humor genomsyrar skildringen, han kan liksom inte låta bli att notera muntra paradoxer. Som att där sitter två stinkande svenskar och lär sina fångvaktare spela poker - under dödshot.

Eller som när den bistre Hafez erbjuder sig att hämta salva till Niclas Hammarströms skottskada, och hela sällskapet stolt börjar visa varandra ärren från skott- och splitterskador.

 

Falkehed kan själv visa fram ett ärr på vänster underarm: "Det här fick jag ... när jag spelade golf."

Säkerhetskursen har präntat in hur viktigt det är för fångar att bevara sin värdighet. Beskriva sig själva som fäder, makar, människor - inte som "två potatissäckar".

Ofta humaniserar texten även kidnapparna på samma vis. De blir inte bara monster. Som när snön faller över gömstället och de skäggiga krigarna åker kana och har snöbollskrig. "Måste de där stora barnen verkligen kriga? Kan de inte bara få göra snögubbar i stället."

Författarna väjer inte för fångtillvarons bräcklighet. Allt har sin plats - blåsans och tarmens funktion, hygienen, oron för familjerna där hemma, ömhetsbehov, beröringar. Och sexualitetens avslocknande, skräcken för att "något hade fryst och gått sönder under min frånvaro". Och viktigast av allt: det ömsesidiga beroendet.

 

Det största hotet är varken svälten eller kylan, det är orken och ledan. När "alla batterier var tomma. Alla samtalsämnen kändes uttömda till sista droppen".

Fantasin blir fångarnas viktigaste bundsförvant - och fiende. Det blir så tydligt att vårt tidigare liv är det bagage som vi alla alltid är utlämnade till, på nåd och onåd. Det gäller ju också sjukdomens, ålderdomens eller den olyckliga tvåsamhetens fängelse. Falkehed beklagar alla de dikter han aldrig lärt sig utantill. Nu behöver han dem. Men ett välsignat ögonblick kommer Hammarström ihåg "Gläns över sjö och strand", och sjunger i källaren. En tår glittrar i väktarens öga.

Varken Falkehed eller Hammarström är religiösa till vardags, men nu inför de handfast afton- och morgonbön. För att sätta sig i respekt, och för att det framstår som rationellt. I fångenskap är det ointressant med sofistiskt hårklyveri om Guds existens. Bönen är en klassisk överlevnadsstrategi.

 

På julaftons morgon skriver Niclas Hammarström: "Vi hade sparat en potatis från gårdagen och hade brödrester kvar i en plastpåse."

Det påminner mig om något, vad? Om Frodo och Sam i "Sagan om Ringen", stapplande fram genom Mordor, tuggande på några torra gamla lembasblad. Bevakade av skäggiga orcher och Saurons onda öga. Falkehed och Hammarström turas om i rollen som ringbärare, och precis som i sagans värld hade de aldrig besegrat den inre ondskan, hopplösheten, utan hjälp av den Andre.

Det må vara en sentimental parallell, men jag står för den.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.