Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Språkbenådad kulturjournalist

NOGGRANN. Jag behöver inte läsa texterna högt, melodin finns i huvudet hela tiden medan jag skriver, säger Natalia Kazmierska som väger varje ord på guldvåg innan det hamnar i tidningen. Fotot är taget på Konstakademien, en av Natalia Kazmierskas favoritplatser. Foto: Ellinor Collin

Hennes texter om konst, politik och populärkultur har en särpräglad och omisskännlig klang.

Nu får kulturjournalisten Natalia Kazmierska Björn Nilsson-priset 2014.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Juryns motivering

En journalist som skakade konstkritiken i sina grundvalar: Respektlös, oförutsägbar, stilistiskt sylvass.
Med en europeisk och feministisk blick genomskådar hon självgodhet och falska smakhierarkier.
Från Warszawa till Kumla, från Expressen till Aftonbladet. Sedan mer än ett decennium tillhör hon en av kulturkritikens mest uppfriskande röster – Natalia Kazmierska.
Juryn är Expressens kulturredaktion.

 

De fem senaste årens pristagare är: Madeleine Grive (2009), Nina Björk (2010), Johan Hakelius (2011), Lena Andersson (2012) och Nils Schwartz (2013).

Några dagar före jul år 2002 satt jag på Expressen för att som vanligt korrigera och rubriksätta artiklarna till morgondagens kultursidor. En av skribenterna var en för mig helt okänd 23-åring som dåvarande kulturchefen Per Svensson värvat som ny frilansande konstkritiker. Hennes första uppdrag var att recensera en utställning av Peter Johansson på Galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm. Häpen läste jag meningar som de här:

"Hans lek med den nationella identiteten smäller högljutt i sin bländande ytlighet och därför hatälskar vi denna allemanskonst – styckad dalahäst, supande skinheads i en flytande friggebod med vita knutar och lovikamönstrade rånarluvor. Men dolt under det påtagligt visuella, mullrar det oroväckande när den svenska självbilden krackelerar."

 

Jag insåg omedelbart att jag måste lära mig stava till namnet Natalia Kazmierska. Plötsligt, liksom från ingenstans, dyker det upp en purung skribent som förvandlar konstkritik till ren läsnjutning, med en språkbegåvning och formuleringsglädje som Expressens kulturredaktion alltid har värderat högre än akademiska meriter. Var kom hon ifrån – ett yrväder i december med ett Kumlakrus om halsen?

Drygt tolv år senare får jag anledning att undersöka saken närmare. Jag träffar 2014 års Björn Nilsson-pristagare i en hyrestrea på Södermalm där hon bor med sin man Martin Aagård, kulturredaktör på Aftonbladet och medlem i popbandet Doktor Kosmos.

Så var kommer du ifrån, Natalia?

– Jag är född i Polen. Men efter att min pappa suttit i fängelse som Solidaritetaktivist flyttade vi till Sverige 1984. Då var jag fem år. Först bodde vi i Örebroförorten Brickebacken, men när jag skulle börja mellanstadiet flyttade vi till Kumla.

Den svenskaste av alla frågor: Vad jobbar dina föräldrar med?

– Min pappa är poet – han kom förresten ut med en ny diktsamling i Polen här om året – men har försörjt sig som nattskötare på psyket i Örebro. Min mamma som är psykoterapeut jobbar också där. Båda är mycket kulturintresserade och prenumererade som få andra i Kumla på Dagens Nyheter. Det var när jag började läsa kultursidorna där, speciellt konstkritiken, som jag bestämde mig för vad jag ville göra efter gymnasiet.

För att du inspirerades av DN:s konstkritik?

– Nej, tvärtom för att jag tyckte att artiklarna var urtråkiga och svårbegripliga. Man borde ju kunna skriva mycket mera tillgängligt och underhållande om något så spännande som konst.

Så du började plugga konstvetenskap efter gymnasiet?

– Faktiskt inte. Jag sökte in på ett kultur- och medieprogram på Linköpings universitet, fast utbildningen var i Norrköping. Där var jag redaktör på studenttidningen, innan jag började jobba på Norrköpings Tidningar och skriva om konst och popmusik. Chefredaktören Håkan Johansson – som tidigare jobbat på Expressen – tipsade Per Svensson om mig som tänkbar Expressenskribent. Efter att ha tjatat i ett antal mejl bestämde sig Per för att ge mig en chans. När jag skrev den första recensionen i Expressen hade jag knappt satt min fot i Stockholm.

 

Och väl på Expressen gjorde du dig omgående ett namn som en fräck och uppkäftig ung feminist, som attackerade patriarkatet och det feministiska etablissemanget med samma stilistiska frenesi utan att tänka efter vad som var höger och vänster. Du stötte dig med många – googlar man ditt namn dyker det snart upp hätska artiklar och skvallerdiskussioner från många år tillbaka. Var det din avsikt att reta upp folk?

– På sätt och vis. Jag ville ifrågasätta de etablerade hierarkierna i kulturvärlden. Det var ju det som var min målsättning efter att ha tragglat mig igenom konstrecensionerna i DN på 90-talet. I dag, när jag har fått viss makt som känd kulturskribent, väljer jag kanske mina strider lite noggrannare.

Själv blev jag lätt chockerad när du kom ut som troende katolik. Det var knappast något man väntade sig av en så institutionsfientlig rabulist. Går det polska arvet igen?

– Kanske finns det i bakgrunden som en väg att finna en identitet. Men det är främst ett personligt val, inget som har tvingats på mig. Och det är inte konservatismen i kyrkan jag identifierar mig med. Katolicismens roll i det ofta patriotiska Polen känner jag mig främmande för.

Till de återkommande "beskyllningarna" i sociala medier hör att du är judinna. Jag frågade dig en gång om det, eftersom de judiska kvarteren i Krakow heter Kazimierz.

– Vi har förstås som många andra polacker judiska familjemedlemmar och rötter längre bak i släkten. Men det är egentligen ingenting som jag har funderat på. Jag blev uppfostrad som katolik, och föddes i den lilla staden Swiebodzin i västra Polen, som jag har få minnen av innan flytten till Sverige. Men släkten kommer från trakterna kring gränserna mot Ukraina och Vitryssland. 

Jag kan berätta för dig att Björn Nilsson själv dog som katolik, efter att ha prövat på andra trosläror som marxismen och psykoanalysen. Du är lika svårfångad som han – det går inte att sätta er på formel. Han brukade vända en kortlek fram och tillbaka i handen, innan han började skriva. Hur gör du?

– Det har ofta varit mycket prestationsångest. Det tar lång tid innan jag börjar skriva. Jag vill inte lämna ifrån mig halvdana texter.

 

Jag vet. Jag har suttit många kvällar och väntat på dina artiklar som levererats tätt inpå deadline. De kom, formfulländade, med varje mening utmejslad. Måste du vara så noggrann?

– Det är en fråga om musik. Jag kan upptäcka ett tvåstavigt ord i sista meningen som är i otakt och måste bytas ut mot ett mera rytmiskt. Jag behöver inte läsa texterna högt, melodin finns i huvudet hela tiden medan jag skriver.

Du frilansade i Expressen fram till 2009, den sista tiden som vikarierande nyhetsreporter. Kan det ha varit din stilistiska noggrannhet som ledde till att du inte blev anställd?

– Nej, jag trivdes inte med stämningen på nyhetsredaktionen, och eftersom kulturredaktionen inte hade råd att ge mig nytt frilanskontrakt, sa jag upp mig. Min hittills enda fasta anställning hade jag på gratistidningen Stockholm City, innan den las ner. Nu skriver jag mest för Aftonbladet. Ett år pendlade jag till Göteborg för att sända "Nyheter med Kazmierska" i P3 en gång i veckan, men det blev lite för jobbigt med resorna i längden.

Obligatorisk fråga: Har du större projekt på gång?

– Jag skriver på ett manus till en tv-serie och funderar på en roman som jag själv skulle vilja läsa. Men det är ännu bara lösa planer.

 

PS. Efter avslutad intervju upptäcker jag två par längdskidor lutade mot hallväggen och konståkningsskridskor på hatthyllan. Ännu en oväntad sida av Natalia Kazmierska.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!