Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Spräckta myter om Edith Södergran

ETERISK EDITH? Agneta Rahikainens biografi nyanserar Södergrans eftermäle.
Foto: Okänd Fotograf

Edith Södergran var inte det isolerade naturbarn som hon traditionellt har framställts som.

Annina Rabe läser en djuplodande biografi som tar död på myten om det ensamma geniet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I min bokhylla står två ex av Edith Södergrans samlade dikter, båda väl lästa. När jag nyligen bläddrade i det ena fick jag ett oväntat meddelande från den andra sidan. Där hade min mamma skrivit "Jag vill påpeka att de pubertala understrykningarna och anteckningarna i boken är gjorda av X och inte av mig."


X och min mamma var knappast de enda som under de febriga ungdomsåren läste Södergran och gjorde anteckningar i marginalen. Den finlandssvenska poeten Edith Södergran (1892-1923) var en av de främsta föregångarna inom modernistisk lyrik, men för många läsare har hon helt enkelt inneburit ingången till poesin. Det handlar om den rusiga storslagenheten, den självförbrännande passionen, melankolin. Man måste inte vara ung för att älska Edith Södergrans dikter, men många av de egenskaper som karaktäriserar dem passar sällsynt bra in i ungdomsårens balansgång mellan hybris och sårbarhet.


Dikterna i sig är nog, därom råder ingen tvekan. Men myten kring Södergran har i hög grad också bidragit till att förstärka hennes kanoniserade status. Det finns något oerhört tilltalande i idén om den lungsjuka författaren som förde en isolerad, fattig tillvaro med sin mamma i den lilla staden Raivola vid karelska gränsen. Ett naturbarn utan yttre influenser. Som skrev passionerat om kärlek fast det var osäkert om hon någonsin upplevt en riktig kärleksrelation.


Agneta Rahikainen.
Foto: Foto: Cata Portin

Edith Södergran var bara 31 år när hon gick bort, och hennes kvarlåtenskap är knapp, varpå mytologin har kunnat växa sig stark. Hjälp på traven har den haft av två av Södergrans närmaste vänner, författaren och kritikern Hagar Olsson och poeten Elmer Diktonius. Dessa stod efter Södergrans död nästan ensamma för informationen som skapade hennes eftermäle.

Myter är seglivade, just för att de är så tilltalande. Så när litteraturforskaren Agneta Rahikainen nu effektivt och medryckande ruskar om i hela Södergranmytologin genom sin bok "Kampen om Edith – Biografi och myt" är det säkert en och annan Södergranläsare som kommer att värja sig. Det är i sanning en kulturgärning hon har gjort. Den bok som nu föreligger är en något omarbetad upplaga av Rahikainens avhandling om mytbildningen kring Edith Södergran. Hon arbetar dessutom till vardags på Svenska Litteratursällskapet i Finland och har haft obegränsad tillgång till Södergrans brev och övriga kvarlåtenskap.



Edith med katt.

Den första delen av boken är en biografi över Södergrans liv. Den visar bland annat att Edith Södergran var långt ifrån isolerad från samtidens intellektuella strömningar. Hon föddes 1892 i S:t Petersburg och var förmögen borgarklass på moderns sida. Edith är flerspråkig, läser mycket och skriver tidigt dikter - fast många av dessa var humoristiska plojdikter, riktade till en fransklärare som hon hyste en viss hatkärlek för. 1914, efter faderns död, bosatte sig Edith med sin mamma i Raivola, inte heller det den isolerade avkrok det ofta framställs som.

Hennes liv präglas förvisso till stora delar av sjukdomen, hon tillbringar två längre perioder på sanatorium, men det är också en lång period när hon inte är sjuk. Den fattigdom som så ofta omnämns i samband med Södergran inträffade inte förrän den sista delen av hennes liv, då modern förlorat sina tillgångar i samband med ryska revolutionen. Innan dess har de bott i en tolvrumsvilla med tjänstefolk.


När Edith Södergran debuterar 1916 med "Dikter" får hon stor uppmärksamhet, i motsats till vad som har påståtts. Att hon stod för en ny strömning inom poesin stod också klart tidigt, och recensionerna av hennes kommande böcker gav upphov till en djup polarisering mellan traditionalister och modernister.

Edith Södergran i Rahikainens bok är impulsiv, social, och intellektuellt hungrig, ständigt intresserad av nya samtida idéer. Hon drömmer om ett större intellektuellt sammanhang. Vännerna Hagar Olsson och Elmer Diktonius får en stor betydelse i hennes liv, större än vad hon får i deras - i alla fall under sin levnad.

Framför allt den komplicerade relationen mellan Olsson och Södergran är tydlig: två personer som aldrig når fram till varandra, och där Södergran hela tiden är besviken på Olsson för att hon inte hälsar på, svartsjuk på hennes andra vänner, och där Hagar Olsson drar sig undan mer och mer. Med Diktonius uppstår liknande situationer, och de båda vännerna beklagar sig ibland över den jobbiga och narcissistiska Edith för varandra.


När Edith sedan dör har de båda vännerna varsitt skuldberg att hantera, och det är ett av bokens intressantaste teman. De överkompenserar genom att utnämna sig själva till Södergrans främsta förespråkare. Det uppstår dessutom rivalitet dem emellan om vem som stod Södergran närmast och vem som har rätt till hennes kvarlåtenskap. Som två av den tidens ledande finlandssvenska intellektuella hade de dessutom stort inflytande över det litterära klimatet.

Andra delen i Rahikainens bok blottlägger bit för bit myterna som uppstått kring Södergran och redovisar en rätt ansenlig del intellektuellt tjafsande konkurrenter emellan. Hårdast går Rahikainen åt Gunnar Tideströms Södergranbiografi från 1949, som till stora delar bygger på Hagar Olssons muntliga vittnesmål, 25 år efter Södergrans död. Jag har lite svårt att förstå varför just den ägnas riktigt så stor uppmärksamhet i boken. Den är gammal och en produkt av sin tid och mycket har ju sagts om Södergran sedan dess, inte minst ur feministisk synvinkel.

Blir då Södergran mindre intressant i och med att myten om det isolerade eteriska geniet krossas? Absolut inte. Rahikainens bok är inte bara ett välbehövligt tillskott till Södergranforskningen, den är dessutom oavbrutet intressant läsning.

SAKPROSA

AGNETA RAHIKAINEN

Kampen om Edith - Biografi och myt om Edith Södergran

Atlantis, 466 s.