Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skrämmande aktuell biografi på alla plan

Stefan Zweig var en av Tysklands främsta författare när han 1934 tvingades fly till England. Foto: Okänd

Stefan Zweigs skildring av ett svunnet Europa har fått en renässans i vår tid.

Ulrika Knutson läser en fascinerande biografi om ett flyktingöde som är skrämmande aktuellt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

GEORGE PROCHNIK

Stefan Zweig vid världens ände.

Biografi om en exil.

Översättning Margareta Eklöf

Atlantis, 326 s.

"Döingar på permission" kallades de, med utsökt cynism, av Joseph Goebbels: Flyktingarna från Europa. När snaran drogs åt 1933 knackade de desperat på porten till Nya världen.

Många var intellektuella, nästan alla judar, som sökte en tillflykt i USA. Dit kom de alla; Thomas Mann, Arnold Schönberg, Bertolt Brecht, Stefan Zweig. Dessa urbana berlinare och wienare kände sig vilsna bland skyskraporna.

Hur kom det sig att familjen Mann, Hannah Arendt och dirigenten Bruno Walter klarade flykten, medan Brecht och Stefan Zweig for illa? Det undrar George Prochnik i sin fascinerande bok "Stefan Zweig vid världens ände". Den är skrämmande aktuell på alla plan. Prochnik citerar en av de luttrade tyskarna i Nya världen: "En flykting är något nytt och spännande, tio flyktingar är tråkiga och hundra flyktingar är ett hot."

Snart nog fick manusslavarna i Hollywood och läkarna på Manhattan känna av detta. De borde göra sig så osynliga som möjligt. Tyskar var inte väl sedda, judar eller ej. "Tala inte tyska högt på gator och torg! rådde tidskriften Aufbau. Och om ni inte kan tala engelska, viska åtminstone tyst.

För österrikaren Stefan Zweig, själv briljant på alla språk, var det just hemlösheten från kulturens, och idéernas Europa, som knäckte honom. På 1930-talet var han, vid sidan av Thomas Mann, tyska språkets stora namn. Zweig var den mest omtyckte, som folkbildare och författare till spännande biografier över Marie Antoinette, Freud och Maria Stuart. Alla hade Zweig i bok- hyllan. Ja, han var så älskad att folket förlät honom hans radikalpacifistiska hållning.

Sedan slocknade hans stjärna tvärt. Varför? Litterärt hamnade han i skuggan av Robert Musil och Mann, och politiskt i skuggan av radikalare kolleger, som Brecht. Nu har Zweig fått en renässans, i par med vännen Joseph Roth, och Hans Fallada. Alla tre för- tjänar verkligen att läsas på nytt, om än av olika skäl. Den svartsynte Roth hänger fram människan i hennes snuskigaste ömklighet, Fallada visar medelklassens diskreta charm - och skuggor - medan Zweig är den tolerante resonören som låter oss lära känna ett svunnet Europa.

"Världen av i går" heter hans memoarer, hans storverk, på gott och ont. Där skildrar han den heta sommaren 1914, lugnet före stormen, "vi kommer aldrig att glömma den sommaren". Skoningslöst berättar han om entusiasmen för kriget, som grep alla. Men kanske är det symptomatiskt att han glömmer att entusiasmen länge gällde även honom själv. Kritikerna tycker att Zweig romantiserar förkrigsåren. Hanna Arendt ansåg att Zweig bokstavligen var född i går, när han vägrade se massarbetslösheten i vitögat.

George Prochnik, själv ättling till judiska flyktingar från Wien, kartlägger Zweig i skenet av flyktingtillvaron. Han tar oss tillbaka till mellankrigstidens Europa, låter oss lyssna till samtalen vid caféborden i Wien. Presenterar oss för den mångsidige redaktör Herzl, sionismens grundare, och dess argaste kritiker, den gnistrande Karl Kraus. Det är oavbrutet intressant!

Stefan Zweig är också en sällsynt personlighet - ömsom charmknutte, ömsom offer för svår narcissism. När jag läste "Världen av i går" slogs jag av att den enda kvinna han nämnde med någon värme var vår egen gute tante, Ellen Key. Det är en ledtråd, så god som någon.

Han skröt om sina erövringar, både bland flickor i Paris och gossar i Berlin. Men vännen Zuckmeyer var skeptisk: "Zweig älskade kvinnor, vördade kvinnor, men köttsligt undvek han dem. Bland män var han alltid stimulerande pratsam."

Som ung lär Zweig ha gömt sig i buskarna bredvid apburen på Zoo, i väntan på unga flickor att blotta sig för. I fickan hade han ett intyg från Freud om att han var mentalpatient i dennes vård! Skulle det ha bevekat polisen? Prochnik ser i detta en talande bild av hur djupt vilsen Zweig var, även i sin egen kropp. Fast Zweig var nog mer seriös som fluktare än som blottare. Hans skarpa blick sveper över Europas storhet och elände under fem sekler.

Dock gifte han sig två gånger. Andra gången med sin unga, skärpta sekreterare, Lotte Altmann. Då var han 54 och hon 26. Stefan hade bränt ut sig på "Världen av i går". Vännerna var oroliga, men tyckte att det var bra att Lotte var hos honom. "Pyttsan", sa hon. "Det enda jag kan göra är att få honom att släpa mig med."

Det var en olycksbådande profetia. Han skulle verkligen släpa henne med sig ner i djupet. Paret Zweig återvände till Brasilien, där de tillkämpat försökte fröjdas åt de färgglada papegojorna och de sympatiska människorna. Allt beskrev Stefan Zweig i sin sista bok, "Brasilien - framtidslandet". För första gången fick han besk kritik. Boken blev pulvriserad av kritikerna, som ansåg att han gick i regimens ledband. Men brasilianarna älskade boken! De tyckte att den svängde i sambatakt. Men det hjälpte inte Stefan Zweig. Han hade bestämt sig.

Den 23 februari 1942 hittades Zweig och hans hustru Lotte döda i sin säng, efter att ha tagit veronal. Hon "såg förälskad ut".

George Prochniks vackraste gest är hans stillsamma äreminne över Lotte Zweig. Stefan Zweig kan vi sörja som en stor författare av sin tid. Lotte Zweig bör vi sörja som en stor människa, som en vän.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!