På väg ut från livsmedelsbutiken med tre kassar i ena handen och en femårig dotter i den andra drabbas Karl Ove Knausgård av akut skitnödighet. Det är fem minuters promenad till lägenheten och under denna oändliga tidsrymd måste han motarbeta den pockande peristaltiken med en beprövad teknik som han beskriver moment för moment.
I realiteten har han naturligtvis ingenting annat i huvudet än det som pågår i magen, men när den penibla promenaden återberättas i text hinner han göra en belärande kulturhistorisk utflykt, innan han äntligen får tömma tarmen hemma i sitt eget badrum, en förrättning som även den redovisas i detalj. I essän "Den brune halen" (Den bruna svansen) reflekterar Knausgård över skam och öppenhet, privat och offentligt, förr och nu.
Det finns egentligen bara två privata områden som den nutida västerländska människan inte talar om - skitandet och döden. Men det mest privata är samtidigt det minst individuella. Överhuvudtaget saknar privatsfären individuella särdrag - det vi gör innanför hemmets väggar är i stort sett detsamma som alla andra gör. Det är bara i det offentliga rummet som vi kan hävda vår individualitet, det som skiljer oss från de andra. Så vänder Knausgård ut och in på våra invanda föreställningar.
"Den brune halen" är en av 18 essäer i Karl Ove Knausgårds bok "Sjelens Amerika. Tekster 1996-2013", just utkommen i Norge och under påskyndad utgivning i Sverige och USA. Flertalet texter har tidigare tryckts i tidningar, tidskrifter och kataloger, men fem av dem publiceras här för första gången, ett par av dem tycks vara sparade spånor från arbetet med "Min kamp".
I den allra sista meningen av "Min kamp" säger Knausgård att han ska njuta av tanken på att inte längre vara författare. Det är den 2 september 2011. Njutningen blev kortvarig - tio av essäerna, däribland "Den brune halen", är skrivna efter det datumet. Men han kanske egentligen bara menade att han inte längre var skönlitterär författare?
I så fall kan man förundras över att han så ofta i denna essäsamling definierar just fiktionslitteraturen (den rena underhållningsgenren undantagen) som ett unikt och närmast oumbärligt frirum för det självständiga tänkandet, ohämmat av moraliska, politiska och sociala konventioner.
Och mot alla dem som läser "Min kamp" som en ren självbiografi invänder han att romanens "jag" på grundval av rent berättartekniska överväganden inte kan vara en blåkopia av Karl Ove Knausgårds faktiska ego, hur nu detta ens skulle kunna fästas på papper.
Essäerna i boken rör sig över ett brett fält, även om litteratur och konst dominerar. Här finns tre texter om amerikanska fotokonstnärer - Francesca Woodman, Cindy Sherman, Sally Mann. Essän, bokens längsta, som har gett den dess titel handlar om Knut Hamsun, ställd i kontrast mot Dostojevskij, en annan av Knausgårds litterära valfrändskaper.
För den som bara har läst "Min kamp" - helt eller delvis - kan de många referenserna till Bibeln kanske överraska. Men redan Knausgårds andra roman "En tid for alt" omplanterade några av Gamla testamentets mest kända historier i ett samtida norskt mytlandskap, även om han nu erkänner att han inte hade någon djupare kännedom om Bibeln när han fick uppslaget. Det ledde hursomhelst till att han som stilistisk konsult en tid verkade i den norska Bibelkommittén, med uppgiften att granska nyöversättningen av Första Mosebok, en närläsning som ökade hans respekt för de kristna urkällorna, men inte gjorde honom själv troende.
Det är i denna klyvnad han sitter i Beirut - inbjuden att läsa ur "Min kamp", medan inbördeskriget rasar i grannlandet - och funderar över trons innebörd hos Kierkegaard, som han inte heller hade läst mycket av när han tackade ja till att skriva en essä om den danske filosofen.
Den ärlighet som präglar "Min kamp", viljan att inte försköna de sämsta sidorna hos sig själv, att inte hymla med bildningsluckorna - klassisk musik är för honom jämförbart med ljudet från en tvättmaskin - är genomgående också i Knausgårds essäer. Det är inte så tilltalande som det kan verka - att strössla sina texter med finkulturella referenser och samtidigt förakta kultursnobberi är bara en annan sida av kultursnobberiet, i våra dagar den mest konventionella. Fråga Bengt Ohlsson.
Ändå vill jag inte betvivla Knausgårds ärlighetssträvan, viljan att gå till botten med allt, viljan att vända på mossiga stenar. Den viljan är den intellektuella drivkraften i hans syn på världen. Den emotionella drivkraften pulserar mera som ett blodomlopp i hans stil. Knausgård berättar hur en nästan förlamande nedstämdhet omedelbart försvinner när han skriver, utan plan eller avsikt.
Essäisten Knausgård är som bäst när han balanserar på truismens gräns, när stilens halvt automatiska flöde förvandlar också trivialiteter till aha-upplevelser, när han med ett stödben i det självklara tänker högt i läsarens tystnad.