Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Själva civilisationen läggs i terapisoffan

Här slutar allmän väg. Viggo Mortensen och Kodi Smit McPhee i filmatisering av "Vägen". Foto: Scanbox

■■ I Cormac McCarthys moderna klassiker är det själva civilisationen som läggs i terapisoffan.

■■ Jan Gradvall fortsätter sommarserien om apokalypser med en läsning av en dystopisk mardröm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En vanlig missuppfattning är att man blir lyckligare av psykoanalys. Att konfrontera sig själv - flera dagar i veckan, under många år - är tvärtom bland det mest smärtsamma och utmattande man kan göra.

Vad som för mig varit livsavgörande med psykoanalys är att jag nu vet varför jag mår dåligt. Neurotiskt lidande, tecken på obearbetad sorg, benas ut och blir hanterbar. Genom att ha plockat isär mig själv, och förstått hur jag fungerar, så kan jag nu hjälpa mig själv. Jag ser det grå närma sig på avstånd. Jag hinner göra mig förberedd.

När jag tänker på det grå tänker jag alltid på inledningen till Cormac McCarthys "Vägen", en roman jag återkom märkligt ofta till i analys.

Cormac McCarthy tecknar en framtid där dagarna beskrivs som ständigt gråare än allt som föregått dem. "Som om en kall grönstarr hade börjat skymma världen".

Ingenting skrämmer mig lika mycket på djupet som "Vägen".

Apokalypsen har blivit ett så vanligt tema i populärkulturen att man nästan känner sig bekväm med den. Inom allt från tv-serier och filmer till serietidningar och musik, i synnerhet i genren metal, förekommer apokalyps så ofta som tema att jordens undergång blivit en lägereld vi myser runt. Spelplatsen är också alltid densamma. Utbrända landskap där människor kämpar för sin överlevnad, har ont om mat, vatten och bensin och slåss mot olika fiender, inte sällan zombier. Apokalypsen har blivit som en kompis, om än en kompis som inte duschar så ofta.

Men det finns ingenting mysigt eller bekvämt över "Vägen". En förälder och ett barn vandrar genom ett ödelagt USA. Vad som har hänt skrivs aldrig ut, men beskrivningar av ständiga regnskurar, en himmel täckt av sot och många blinda tyder på ett kärnvapenkrig.

Ingenting blomstrar länge. Alla växter är döda. Om någon enstaka hund skulle ha överlevt äts den snabbt upp. Det fåtal människor som överlevt vandrar runt och letar efter saker att äta.

När civilisationen utplånades upphörde även alla lagar och moral. Mord och våldtäkter tar över. Även kannibalism.

När föräldern och barnet stapplar sig igenom detta postapokalyptiska helvete - romantitelns väg syftar på den motorväg de håller sig till under sin vandring - hittar de vid en övergiven grillplats resterna av ett spädbarn. Det är tyvärr inte den otäckaste scenen i boken.

Förälderns enda prioritet är att skydda sitt barn. Att somna kan vara lika med livsfara. Föräldern har en revolver med två kulor: en till barnet, en till sig själv.

"Vägen" gavs ut 2006 och belönades året efter med Pulitzerpriset. Cormac McCarthy, som fyller 82 den 20 juli, lär ha varit påverkad av kriget i Balkan när han skrev boken. Ett krig mitt i vardagen, mitt bland barnleksaker och märkesgymnastikskor, som utspelas i kvarter som lika gärna skulle kunna vara våra egna.

Civilisationen är bara ett tunt ytlager. När lagar upphävs ger sig grannar på grannar.

Ryska soldater på väg mot georgiska Tschinvali 2008. Foto: Mikhail Metzel

Jag minns en tidningsartikel om kriget i Georgien 2008 som för mig blandats ihop med läsningen av romanen. En reporter från Wall Street Journal lyckades ta sig in i ett område i Sydossetien som spärrats av rysk militär. Vad han kunde rapportera var bybor som utnyttjade kaoset för att uppgradera sitt boende. Iklädda rånarluvor åkte de omkring på i lastbilar, pekade på hus som tillhörde människor av annan etnisk tillhörighet, sköt dem och tog över husen.

Jag kan inte släppa tanken på att samma sak inte skulle kunna hända i Sverige.

Föräldern. Barnet. Får inte somna.

Cormac McCarthy har sagt att han inte förstår sig på litteratur som inte handlar om liv och död.

Som för att understryka det skriver han på en totalt osentimental prosa, barskrapad på utsmyckningar. Han har till och med gjort sig av med citationstecken, talstreck och apostrofer. (Läser man på engelska skriver McCarthy inte don't eller wasn't utan dont och wasnt.)

Cormac McCarthy gör inte bokturnéer eller deltar i kulturdebatter. Det är som om han medvetet placerar sig utanför kulturvärlden helt och hållet, även om några av hans böcker blivit filmer. "No country for old men" vann flera Oscar.

I stället tillbringar han dagarna på Santa Fe institute, ett gränsöverskridande forskningsinstitutet som forskar kring komplexa system. Hur formas terroristceller? Hur sprider sig virus? Experter från olika områden samlas och diskuterar.

I ett reportage i Rolling Stone i samband med att "Vägen" gavs ut beskrevs en typisk arbetsdag på Santa Fe institute. Cormac McCarthy sitter i ett rum med bland annat en Nobelpristagare i fysik och diskuterar evolutionslära. Samtalet kommer in på om det finns några djur som begår självmord. Den enda som vet svaret är författaren. "Ja, delfiner begår självmord".

"Vägen" känns som ett forskningsprojekt. Grundforskning i ämnet mänsklighet.

Cormac McCarthy lägger civilisationen på analyssoffan och tvingar civilisationen att konfronteras med sig själv.

När nås bristningsgränsen?

I artiklar om bra böcker har det blivit en standardformulering att skriva att man har läst boken flera gånger och kommer att återvända till den.

Jag kommer aldrig att läsa om "Vägen".

Men bär den alltid med mig som ett tungt bagage jag vet att jag måste ta hand om.

 

LÄS MER I SOMMARSERIEN OM JORDENS UNDERGÅNG: Amanda Svensson läser Tove Janssons "Kometen kommer"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!