TORTYRKAMMARE. Magnus Utviks bok sätter ljuset på ledarkvinnorna i sekten som var högst delaktiga i styrningen av smiskimperiet. Foto: Niclas Hammarström
TORTYRKAMMARE. Magnus Utviks bok sätter ljuset på ledarkvinnorna i sekten som var högst delaktiga i styrningen av smiskimperiet. Foto: Niclas Hammarström

Sektens tid

Publicerad

Hans Scheike har trots sin dom för pedofila övergrepp kunnat utmålas som en kuriös bohem i medierna.

Ulrika Kärnborg läser Magnus Utviks suveräna skildring av smisksekten och dess allt annat än oskyldiga kvinnor.

Riktigt hur Hans Scheikes förvandling från dömd pedofil till småputtrig levnadskonstnär gick till är svårt att säga. En sak är i alla fall säker: svenska medier bär en stor del av skulden.

På 1980-talet var jag för ung för att hänga med i de olika turerna kring den så kallade sexsektsrättegången, men jag minns hur skrämmande jag tyckte att Scheike var. Hans långa, ovårdade hår, tunna händer med långa naglar och den kolsvarta, döda blicken - som Sarumans i "Sagan om ringen" - fick mig att ligga vaken på nätterna.

 

Flera år senare hade mediebilden av Scheike genomgått en radikal förändring. Orsaken är massiva PR-insatser av den lojala grupp som brukar kallas hans "kvinnor" och som fortfarande lever med Scheike på Bågengården i Kopparberg.

I rapporteringen, till exempel i Södermanlands Nyheter 1996, dyker kollektivet upp som ett exempel på kontroversiell livsföring, men nu med bilder på en snäll vitskäggig gubbe omringad av intelligenta och ömsinta äldre damer. Ett slags oskyldig hipstertillvaro för gamlingar där man odlar grönsaker och serverar smisk till kaffet.

Och så sent som den 17 januari 2013 blev Scheikes båda solstrålar Brita Sylvan och Agneta Ogebratt inbjudna till SVT Debatt för att diskutera månggifte, efter att frågan funnits med i förslaget till Centerpartiets nya partiprogram. Ingen på redaktionen hade tydligen brytt sig om att ställa frågan om det var lämpligt att anlita personer som suttit i fängelse för både sexuellt ofredande och misshandel av barn.

Men man behöver bara läsa några sidor i Magnus Utviks suveräna nya bok "Tuktad till frihet" för att inse att verkligheten ligger ljusår ifrån den utmålade bohemidyllen.

 

Utvik, som de flesta känner som bokrecensent i SVT, är precis rätt person för att skriva om Scheikes pisksekt. 2011 kom han ut med boken "Med Stalin som Gud", en självbiografisk uppgörelse med den egna tonårstiden i kommunistsekten KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Boken, som hyllades av kritikerna, måste ha verkat förlösande. De sista åren har författaren ägnat sin tid och kraft åt svenska sekter och deras olika förbrytelser mot framför allt barn och unga.

Att läsa "Tuktad till frihet" är att falla ner i mörkret. Vad Scheike och hans hantlangare gjorde, var att skapa ett slutet, alternativt universum. De valde att ge varandra, och alla som mer eller mindre frivilligt besökte dem, bisarra namn. Scheike själv hette Din, Brita kallades Fru Ho och Agneta Nigg. De unga flickor, ibland barn, som periodvis vistades i kollektivet (där de utsattes för sadistiska sexuella övergrepp), kallades för kränkande saker som Gris, Mus och Snärta.

Magnus Utvik.Foto: Eva Lindblad
Kollektivets vardag var som en roman av Markis de Sade. Äcklig, skrämmande och monoton. Under hela 1980-talet levde sektmedlemmarna med stränga rutiner.

 

Hans Scheike var guden som alla såg upp till. Ingen vågade säga emot honom. Trots att kollektivet politiskt stod till höger, föraktades tv och kommersiell underhållning på samma vis som hos vänstern. Man åt på bestämda tider, alltid fisk, och piskades med jämna mellanrum av Scheike eller någon av gruppledarna. Sadistiska önskningar och fantasier bokfördes i "Lilla Bakboken: om stjärtar och deras flickor", sektens husbibel.

Priset för offren blev högt. Två decennier efteråt berättar "Pernilla" och "Moa" för Utvik att händelserna har gett dem psykiska men. Efter alla dessa år vaknar de fortfarande skrikande ur mardrömmar om Scheikes tortyrkammare och plågas av panikattacker.

Magnus Utvik skriver att ledarkvinnorna verkar ha fått lika mycket ut av det som Mästaren själv. Förenade av sin perversa läggning lockade de till sig unga kvinnor som de systematiskt bröt ner. Brita Sylvans och Agneta Ogebratts stora dröm var att starta en internatskola för flickor med smisk på schemat - och nu, i friskolornas era, hade den mycket väl kunnat bli sann.

 

Det där sista är svårt att smälta. Att det inte går att bortförklara kvinnornas sexuella sadism med att de var hjärntvättade av Scheike. Utvik skriver att vår blick på kvinnliga brottslingar ofta är förmildrande. Konventionellt könsrollstänkande gör det svårt att föreställa sig trevliga medelklasskvinnor som pedofila förövare - särskilt inte när det handlar om övergrepp på småflickor som kunde ha varit deras döttrar.

Därför är jag glad att Magnus Utvik har vågat gå i närkamp med sexsekten som unik företeelse. Förhoppningsvis kommer hans bok även att fungera som väckarklocka för alla som jobbar med avhoppare från andra sekter, som till exempel Hare Krishna eller Jehovas vittnen, där barn bevisligen far illa. Journalisten Charlotte Essén har i standardverket "Sektbarn" visat med vilken naivitet de här frågorna hanteras av svenska myndigheter, när prat om religionsfrihet tjänar som en ursäkt för att titta bort. Trots ihärdigt motionerande saknas fortfarande en riktig utredning.

Nu blir det kanske ändring på det.

 

Ulrika Kärnborg

kulturen@expressen.se

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag