Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Salam Karam: Vill bara representera mig själv

Salam Karam tröttnade på sin roll. Foto: Cornelia Nordström
REPRESENTATION. I söndags bildade över 1 000 personer en freds- ring kring synagogan i Oslo, på initiativ av Unga muslimer i Norge. Foto: Larsen, Hakon Mosvold

Identitetspolitiken skapar ett mindre humant Europa och låser in människor i ofrivilliga kollektiv.

Salam Karam lämnade den svenska debatten i protest mot att han förväntades representera muslimer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag studerade journalistik vid Uppsala universitet år 2004 granskade jag idéerna och verksamheten hos några organisationer i Sverige som kallade sig muslimska. Jag publicerade ett par artiklar i ämnet och medieuppmärksamheten var ett faktum.

Jag blev bjuden till radio, tv och tidningsredaktioner. Medierna presenterade mig som "svensk muslim" eller "svensk med muslimska rötter". Jag fick hålla föredrag i egenskap av "sekulär muslim" och skriva artiklar i egenskap av "liberal muslim".

Det förväntades av mig att ge ett "muslimskt perspektiv" på världen till en "svensk publik". Liksom många före och efter mig reflekterade jag inte över dessa etiketter. Det spelade ingen roll så länge jag fick förmedla mitt personliga perspektiv. Jag minns att jag använde dessa etiketter själv någon gång. Men så kom tiden för reflektion.

Jag började fundera på vad "sekulär muslim" egentligen betyder. Det begreppet existerar ju inte i något lexikon i de länder där islam är statsreligion. Det är ett begrepp som är uppfunnet i Europa och har en mening i Europa, men som är fullständigt absurt och meningslöst i länder där majoriteten av befolkningen är muslimer.

Jag började undra varför jag tilldelades etiketten muslim, "svensk muslim", "muslimsk bakgrund", "muslimskt perspektiv". Jag var inte medlem i någon muslimsk organisation och det enda jag hade gemensamt med muslimer i världen var att jag var född i ett muslimskt land och som alla andra barn där hade läst Koranen.

 

Det var då jag lämnade den svenska debatten. Jag insåg att jag inte längre representerade mig själv. Jag representerade en roll som var mig tilldelad. Med ett fint politiskt tillspetsat språk heter det att vara "broskapare", att vara länken mellan två "kulturer" i Sverige, den "svenska" och den "muslimska". Denna till synes nobla uppgift bygger på en föreställning om människan och hennes identitet som tar avstamp i det ofta hyllade begreppet "multikulturalism" eller "identitetspolitik".

Multikulturalismen är ett försök att bygga ett samhälle där skilda kulturer lever sida vid sida. Därför är dess grunduppfattning av människan kollektivistisk. I den form multikulturalismen har slagit rot i Europa inbegriper den en idé om att var och en av oss har en identitet som är "starkast". Det är en fast och gruppspecifik identitet, en kulturell identitet, som avgör vilka värderingar och uppfattningar vi har. Att förneka en människa rätten att leva enligt sina kulturella normer anses därför vara oförenlig med liberalismens grundläggande normer.

 

Verkligheten, vår och våra vänners vardag, visar dock absurditeten i denna idé. Vår identitet är inte given en gång för alla. Den är inte immun mot tid, kunskap och livets erfarenheter. Identitet är i själva verket något som skapas och förändras ständigt under hela vårt liv. Därmed är allt tal om en fast gruppspecifik identitet en politisk konstruktion.

Genom att prata om muslimer i Sverige som en grupp, skapar multikulturalismen ett politiskt behov och en debatt som få som kallar sig muslimer i Sverige eller som på grund av härkomst ofrivilligt blir inkluderade i kollektivet muslimer, känner igen eller vill vara en del av.

Det skapar behovet att föra samtal med "muslimer" i Sverige genom "broskapare" och ge utrymme och representation för muslimer i Sverige genom muslimska organisationer. Sålunda blir individer med vitt skild världsuppfattningar, åsikter och traditioner plötsligt indragna in i en politisk strid de inte har valt, en strid om att föra fram och försvara sin röst som ett kollektiv genom representanter de inte har valt.

 

Så när galningar dödar i Paris och Köpenhamn i islams namn sätts karusellen i gång. Högerextremister går ut och skyller islam för att vara en ond religion och muslimer för att vara mördare.

Debattörer frågar varför muslimska organisation inte tar avstånd från våldet. Muslimska organisationer uttalar sig i medierna som representanter för muslimer och skyller på staten och islamofobi och undrar varför staten inte ger dem mer medel och resurser för att förmedla den "rätta" islam. Regeringar och politiker går ut och pratar om att skapa dialog mellan muslimer i Europa och det övriga europeiska samhället och förstärker intrycket av att vårt samhälle är uppdelat i olika kulturer. Och "broskapare" som jag bjuds in för att ge oss alla ett perspektiv på vad som egentligen händer.

När allt detta har sagts och gjorts så har det konkret skett en radikalisering av debatten och en förändring av de politiska partiernas väljarsiffror beroende på var de lade sig i debatten.

 

Tittar vi på de senaste tio åren är resultatet inte upplyftande. Ett Europa som har blivit mindre humant och mindre tolerant. Genom att klumpa ihop muslimer till en grupp har vi gett högerextremister ett utrymme i debatten att hävda att muslimer är en specifik grupp, med en specifik identitet och specifika aspirationer som den övriga befolkningen i Europa måste skydda sig från. Europas uppgift blir då att bevara den västerländska kulturen mot det muslimska.

Vi har gagnat muslimska fanatiker som utmålar muslimer som en distinkt grupp som bör segregeras från det "otrogna" europeiska samhället och som bör ha sina särskilda lagar.

 

Inte så konstigt att dessa fanatiker under senare år har höjt rösten för att inrätta islamiska shariadomstolar i Europa. Inte så konstigt att dessa fanatiker kan surfa på islamofobins våg och radikalisera ungdomar i Europa.

Vi har också skapat ett dussintals muslimska organisationer som på gott och ont samtalar med Europas regeringar i egenskap av att representera muslimer, när de i själva verket representerar endast sig själva.

 

Den vansinniga debatten om islam, muslimer och islamism där dessa tre begrepp ständigt förväxlas och blandas ihop och de roller vi blir tilldelade i den debatten producerar och reproducerar ett maktförhållande och politisk klimat på vars vågor fanatiker och högerextremister surfar på bekostnad av alla oss andra som vägrar ge upp tanken om ett humanare, friare och mer tolerant Europa.

Jag insåg att jag inte längre representerade mig själv. Jag representerade en roll som var mig tilldelad.

 

Salam Karam

Salam Karam är journalist och doktorerar på den irakiska konstitutionen vid SOAS, University of London.

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!