Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

S-märkta makthavares försiktiga steg framåt

MYTOMSPUNNA MAKAR. Anna och Hjalmar Branting var i många år ett nav i Stockholms kulturliv.

Olle Svennings biografi över Hjalmar Branting skildrar landsfadern som återhållsam pragmatiker.

Göran Rosenberg ser hur dagens socialdemokrati förvaltar en hundraårig tradition av försiktighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

OLLE SVENNING

Hövdingen. Hjalmar Branting. En biografi

Albert Bonniers, 476 s.

När Olof Palme 1969 valdes till socialdemokratisk partiordförande hade han bara haft tre föregångare; Tage Erlander, Per-Albin Hansson och Hjalmar Branting. Tillsammans omfattade de tiden för socialdemokratins födelse, genombrott och guldålder. Mellan Branting och Palme låg Sveriges omvandling från överklassvälde och fattignation till folkhemsdemokrati och välfärdsstat. Mellan Palme och Stefan Löfven ligger (förutom ytterligare fyra partiledare) det så kallade systemskiftet, det vill säga den stegvisa nedmonteringen av det socialdemokratiska folkhemsbygget.

När Branting 1920 blev Sveriges förste socialdemokratiske statsminister hade han hunnit vara fånge på Långholmen, lett en storstrejk, attackerats av beriden polis, slängt ut den revolutionära vänstern ur partiet och genomdrivit den allmänna rösträtten (tillsammans med liberalerna).

 

Han var, liksom Olof Palme, en klassförrädare, en borgerlig aristokrat nedstigen till arbetarklassen, och måste "år ut och år in, pröva bitterheten av att se sina syften misstrodda nerifrån och misskända uppifrån", som Ellen Key inkännande formulerade saken.

I sin alltmer oomstridda ledarposition blev han föremål för illvilja, avund, förundran och beundran, så småningom också persondyrkan. På Hjalmar Brantings 50-årsdag (1910) drog ett hyllningståg med 20 000 deltagare förbi bostaden på Norrtullsgatan och i högtidstalen jämfördes han med Gustav Vasa och Moses.

 

Därtill såg han bra ut, hade kunnat bli en "kvinnokarl", var generös på gränsen till det oansvariga och dog på höjdpunkten av sin gärning, utan att ha fått beträda det förlovade landet (som Moses). Lägg därtill ett intrikat privatliv och en internationell ställning av Palme-format och man inser att detta är det stoff som myter vävs av.

Branting blev myt redan medan han levde, de första livsteckningarna mera hagiografier än biografier, en av dem kuriöst nog författad av hans argaste vedersakare på vänsterkanten, Zäta Höglund. Brantings liv och gärningar är sedan dess brett omvittnade och dokumenterade och det mesta av betydelse har vid det här laget grävts fram och publicerats.

Vilket på intet sätt är ett argument mot att från en tid till en annan skriva historien på nytt, i synnerhet en så för Sverige central historia som denna. Så sent som för fyra år senare utkom en kort men välmatad Brantingbiografi (av Lars Ilshammar, inom ramen för projektet "Sveriges statsministrar under 100 år", Norstedts 2010).

 

Och nu alltså ännu en. Olle Svennings porträtt av "Hövdingen" är förvisso mera omfattande och har ett bredare anslag än Ilshammars, men är det främst Branting man är intresserad av så tillför Svenning kanske inte så mycket. Vad han tillför däremot, och det i generösa mängder, är mer eller mindre detaljerade och anekdotiska skildringar av de miljöer, idéer, personer och skeenden som formade "hövdingen" - och som formades av honom.

I stora stycken är detta därför mera en bok om Brantings tid än om Branting. "Scener ur socialdemokratins barndom och uppväxt" skulle kunna vara undertiteln, med Branting i skiftande roller, stora som små, i vissa scener med en eller två repliker bara.

Som i kapitlet "Marxismens gyllene år" där vi får veta mera om den tyska revolutionsledaren Rosa Luxemburg än om Hjalmar Branting. Exempelvis att hon på Internationalens kongress i Amsterdam 1904 (där Branting var närvarande) framträdde med sånger av Hugo Wolff.

Eller som i kapitlet "Lenin och Stalin kommer på besök", där vi får ta del av poliskommissarie Mogrens signalement på en viss "Ivan Ivanovitz Visarionovitz" (Stalin): "Liten, spenslig: svart hår och dito helskägg; koppärrig; bruna ögon, stor näsa: gråspräcklig ulster; skinnmössa."

Olle Svenning.Foto: Foto: Fotograf Kjell B Persson

Besöket ägde rum i april 1906 och Brantings roll i sammanhanget var att hälsa de ryska partivännerna (ja så var det på den tiden) välkomna till deras "hemliga" kongress i Folkets hus B-sal vid Norra Bantorget i Stockholm (med de allt annat än hemliga ryska och svenska säkerhetstjänsterna på läktarplats).

Bokens tematiska uppläggning gör det ibland svårt att följa Branting själv, han kommer och går genom tablåerna. Kronologin bryts återkommande, en viss tendens till upprepningar förekommer, källhänvisningar saknas ofta, några utvikningar borde ha strukits.

Likväl följer jag med behållning dessa utflykter i tidens ideologiska och politiska landskap, genomskuret av sociala klyftor, mullrande av missnöje och demonstrationer, dånande av krig och konfrontationer, tidvis vid randen av revolution (hungeråret 1917). Det är inte bara den unga och segrande socialdemokratin jag härmed tycker mig få perspektiv på, utan också vår tids åldrade och förlorande.

 

Mellan Branting och Löfven skiljer förvisso ett sekel och en värld, men i politisk pragmatism och ideologisk försiktighet skulle de kunna tävla med varandra. Brantings storhet som "hövding" låg framför allt i hans förmåga att med obestridd auktoritet lotsa ett från början revolutionärt parti in på de små stegens och de demokratiska kompromissernas bana. I sin regeringsförklaring våren 1921 låter Branting som en politiker i dagens EU: "försiktighet, återhållsamhet och inga experiment", skriver Svenning.

Eller som Stefan Löfven i sin regeringsförklaring 2014, hade man kunnat tillägga.

Vilket väcker tanken att det kanske inte så mycket är socialdemokratin som har förändrats över tiden som landskapet. Och att skillnaden mellan Brantings socialdemokrati och Löfvens åtminstone till en del består i att den förra hade en någotsånär giltig karta och en fungerande kompass medan den senare saknar bådadera.

Det är svårt att inte läsa Svennings bok om socialdemokratins tumultartade och storartade begynnelse i ljuset av dess sentida kris och vilsenhet. Landskapet har förändrats till oigenkännlighet men socialdemokratin känner man på något sätt väl igen.

Jag är inte säker på att det är en styrka.