Det regnade i Vällingby och vikariatet var slut. Dagens enda utflykt gick till gymmet där jag skulle stjäla toalettpapper för att ha råd med mjölk. Vi sprang på löpbanden med svarta blickar i spegeln och det såg ut som att vi var på väg åt samma håll. Endorfinernas mjukt sövande gift fyllde kroppen. Efteråt mindes jag inte längre vad jag var arg för.
Någon vecka tidigare hade jag varit jag vuxen, det hade känts så tydligt, så verkligt. Sedan tog vikariatet slut och nästa morgon var jag inte längre någonting förutom hungrig, duktig och rastlös.
En stabil identitet är svår att bygga på något som är lika opålitligt som vädret. Arbetsmarknaden krymper och utbytbarheten är den enda konstanten. Ändå uppmanas vi att se arbetet som grunden i tillvaron. "Vad jobbar du med?" är det första jag frågar någon jag träffar för första gången, inte till exempel vad personen läst för böcker på sistone.
I dag förväntas vi inte bara arbeta för att tjäna pengar, vi måste investera hela livet i arbetet, menar sociologen Roland Paulsen, som skrivit en avhandling om vad han kallar "tomt arbete".
I dag ska inte bara journalister och forskare se sitt yrke som ett kall, utan även jurister, ingenjörer och arkitekter som arbetar med relativt tråkiga saker, menar han. De förväntas jobba gratis i början av karriären och sedan investera all tid i arbetet.
Många identifierar sig inte alls med sitt jobb utan vill bara slippa undan det i så hög grad som möjligt, visar han i sin avhandling "Empty labor". Paulsen intervjuar ett 40-tal anställda som ägnar omkring hälften av sin arbetstid åt vad han kallar "tomt arbete", privata aktiviteter som utförs under arbetstid.
Färska studier från Finland, USA och Tyskland visar att anställda ägnar två timmar åt privata aktiviteter på jobbet varje dag. Ofta sker det tomma arbetet mot den anställdes vilja. Vissa drabbas av "boreout". Många har helt enkelt inte så mycket att göra på jobbet. Samtidigt arbetar många så mycket att de knappt hinner leva.
För faktum är att vi jobbar mer än vi gjort på 40 år, trots att tekniken ersatt mycket av det arbete som tidigare utfördes av människor.
Borde inte poängen med effektiviseringar och produktivitetsvinster vara att växla ner och skapa mer fri tid och utrymme för kreativitet?
Tydligen inte. Kortare arbetstid är inte längre någon politisk fråga. Inte ens Vänsterpartiet är intresserat av att på allvar räkna på om det skulle vara möjligt med sex timmars arbetsdag.
Roland Paulsen menar att det i dag är sekundärt vad jobben som skapas går ut på, bara de skapas. Vi lägger stora resurser på sådant som köpstarka grupper vill ha, medan vissa mediciner inte produceras i tillräckligt hög utsträckning. Det Paulsen vill komma åt är vad det är vi producerar och om det är sådant vi är överens om att vi ska lägga tiden på. Men vi har ingen demokratisk diskussion.
Antologin "After work. Farväl till arbetslinjen" ger visioner om en framtid där vi arbetar mindre eller inte alls.
Hur många företagsjurister brinner verkligen för sin insats? "Bjud på några drinkar och de skulle börja mässa om hur poänglösa och korkade deras arbeten är", skriver sociologen David Graeber i antologin. Inget tvivel om att människor som arbetar som telefonförsäljare och företagsjurister kan känna mening på jobbet och i tillvaron. Men är det särskilt nödvändiga jobb?
Dessa yrken finns mest för att uppta vår tid, främst av moraliska och politiska skäl, menar Graeber. En granskning från SVT visar hur företag gjort miljonvinster på sådana hittepå-jobb. Fas 3 är ett annat exempel.
"Varje ung kvinna och man ska känna känslan av att väckarklockan ringer klockan sex på morgonen när det är becksvart ute. Det är möjligt att Socialdemokraterna bidrar till en lite jobbigare morgon, men det blir ett betydligt bättre liv." Bakom den senaste socialdemokratiska kampanjen finns en klassisk tanke om att alla ska känna sig behövda i samhället. Problemet, menar skribenten Jon Weman, är att det målet varken är genomförbart eller aktuellt.
I själva verket behövs arbetslösheten i det rådande systemet. Det är i alla fall vad teorin om jämviktsarbetslöshet säger och det är en modell som både riksbanken och konjunkturinstitutet följer. Arbetslösa behövs som disciplineringsinstrument, men kanske ännu mer för att hålla inflationen nere.
Ofta talar politiker om "utanförskapet" som arbetslösa hamnar i. Vi måste börja ställa oss frågan om arbetet är det enda sättet att vara "inuti" på i en tid då arbetsmarknaden krymper och en tredjedel befinner sig i prekariatets osäkra anställningar, menar Miriam von Schantz. Utanförskapsbegreppet bygger på en standard som konstitueras av den heltidsarbetande fast anställda, produktiva medborgaren. Detta likställer vår identitet som människa med vår identitet som lönearbetare.
Antologiförfattarna argumenterar övertygande för hur medborgarlön, arbetstidsförkortning och friår kan vara medicinen för dem som förväntas vara ständigt tillgängliga på en krympande arbetsmarknad.
Som det radikala författarkollektivet "Tiqqun" skriver behöver vi värna om långsamheten, vägra hänga med, i stället fördjupa oss, låta möten ta tid, stiga ut ur de sociala medierna, maska på jobbet, störa den snabba produktionen.
Samira Ariadad deltar med en fascinerande text om behovet av allmänningar, sociala ytor utanför offentlig och privat kontroll, gemenskaper som uppnås utanför arbetets, familjens och statens regi. Hon pekar på medborgarnas allt mer begränsade möjligheter att påverka offentligheten och de offentliga rummen. Vi behöver ytor där vi kan få delta utan att konsumera eller producera. Allmänningar kan fungera som en grund för att skapa andra relationer till varandra, till miljön och andra varelser. Aktivitetshuset Cyklopen i Högdalen är ett sådant exempel.
Allmänningar kan erbjuda en flykt, möjligheten att tillgodose behov utan att de säljs till oss som tjänster. De kan vara en chans till fritid som inte går åt till hemarbete eller syftar till att göra oss mer attraktiva på arbetsmarknaden. Våra sociala relationer, våra känslor och vårt språk, vår förmåga till samarbete, allt detta kan ses som allmänningar som vi måste värna.
De röda dagarna är över och Sverige vaknar. Kanske återgår vi till arbetet med lättnaden över att allt är som vanligt igen. Den som har varit arbetslös en längre tid vet hur självkänslan sviktar när man inte längre känner sig behövd.
Kanske är det dags att fråga om lönearbetandet ska vara det enda sätt vi kan känna oss behövda, vuxna och mänskliga på. Livet är så kort, ändå går så många eftermiddagar åt till att längta tills klockan blir fem.