Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rädslan gjorde oss blinda för verkligheten

I projektet "Guarded" porträtterar den amerikanska fotografen Taylor Yocom (född 1992) kvinnor tillsammans med deras skydd mot överfallsvåldtäkt. Utställningen har fått stor spridning på nätet.

Foto: Taylor Yocom

I veckan friges mannen som gjorde överfallslarmet till årets julklapp i Umeå.
Ida Östensson berättar om hur hennes stad förblindades av skräcken för den ideala våldtäktsmannen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"GUARDED"

I projektet "Guarded" porträtterar den amerikanska fotografen Taylor Yocom kvinnor som visar upp olika varianter av skydd mot överfallsvåldtäkt. Utställningen visades på offentliga platser i Iowa under våren, men har också fått stor spridning på nätet.

Taylor Yocom är född 1992 och bor i Iowa.

Hösten 1999. Hos en vän inne i stan får jag lära mig hur en nyckelknippa ska placeras i handen för att göra störst skada. Viktigast av allt är att låta en nyckel sticka fram mellan varje knoge och att knyta handen ordentligt när slagen utdelas.

Sommaren 2000. Jag kliver av bussen på Rödäng i Umeå. Innan jag och min kompis åker vidare får hon en hundring instucken i näven av sin mamma med uppmaningen att vi ska ta taxi hem i kväll. Våra andra, mindre välbeställda vänner tvingas i stället cykla hem på bilvägen med kalla kårar utmed ryggraden.

Julafton 2005. Jag och mina väninnor jämför julklappar och inser att en är gemensam för oss alla: Överfallslarmet. Jag läser senare i tidningen att det blev årets julklapp i Umeå och att de sålt slut i affärerna.

Under åren 1999 och 2000 skedde åtta överfall i Umeå. Jag fick snabbt lära mig spelreglerna: Telefonkedjor, organiserade nattvandringar och att alltid ha 112 inslaget på min Nokia 3310. I motionsspåret gällde motvarv för att inte ha män i ryggen. På vissa skolor lades självförsvar till på schemat. Men bara för tjejerna; killarna fick sluta tidigare. Medierna gav råd om hur tjejer skulle klä sig och vi fick bland annat veta att det var enklare att springa ifrån Hagamannen i ett par bra gymnastikskor. Eftersom han bara våldtog kvinnor började vi klä oss som killar. Av en bekant fick jag rådet att se skabbig ut, för ingen vill våldta en ful tjej. Vi lärde oss självförsvar och beväpnade oss med skunkspray, en laglig form av pepparspray. Uppmaningar som "var försiktig", "ta hand om dig" och "ring när du kommit hem" var ständiga mantran.

Även männen drabbades av jakten på Hagamannen. Att byta sida på gatan om du gick bakom en tjej var standard. Hade du mindre fötter än storlek 40 fick du vara beredd på att misstänkliggöras. 3 000 män förhördes och 777 män topsades i utredningen där 14 000 namn fanns med.

Den amerikanska fotografen Taylor Yocoms utställning "Guarded" har fått stor spridning på nätet. Foto: Taylor Yocom

Experternas, polisens och mediernas bild av det sadistiska våldet talade sitt tydliga språk: Detta handlade om en person som inte fungerar i samhället, någon som inte är som vi. Starka feministiska röster i Umeå påpekade tidigt att det förmodligen visst är någon mitt ibland oss, men de avfärdades som manshatare och möttes av uppfattningen att ingen vanlig man skulle begå sådana groteska brott.

Tvärtom göddes bilden av Hagamannen som en enstöring utan jobb, en som säkerligen bodde långt ut i skogen, utan familj eller vänner.

Dessa två år av rädsla följdes av fem år utan tidningsrubriker om nya överfall. Men under ytan låg skräcken kvar. Under merparten av tiden bodde jag på Haga. Jag hann gå ut gymnasiet och jobba två år på mitt första jobb. Trots att staden hade förändrats i grunden började vi så sakta pusta ut. Jag gick hem själv från krogen på natten, hade nycklarna i handväskan i stället för i näven och skunksprayen hade passerat bäst-före-datum.

Men 2005 kom en ny rubrik. Ett brutalt överfall mot en 51-årig kvinna på en bro, en bro som låg några hundra meter från mitt dåvarande hem och som jag passerat 30 minuter tidigare samma kväll och känt mig trygg. Samma signalement som tidigare. Hagamannen var tillbaka.

Taylor Yocom.

I juli 2006 dömdes Niklas Lindgren till 14 års fängelse för mordförsök, grov våldtäkt, våldtäkt och försök till våldtäkt i ett av de mest uppmärksammade kriminalfallen i modern tid.

När nyheten kom om att Hagamannen var fast drog Umeås befolkning en suck av lättnad. Men när gärningsmannens profil blev offentlig började ilskan att gro. Det feministerna hade varnat för, att det kunde vara en mitt ibland oss, blev verklighet. Hagamannen blev Niklas. En 34-årig, gift tvåbarnsfar som bodde i ett rött hus med en egen lekplats till barnen på gården. En man som benämndes som en "helyllekille" av vänner och arbetskamrater. En man som var engagerad i byaföreningen, som varje dag åkte in till sitt arbete som plåtslagare.

"GUARDED"

I projektet "Guarded" porträtterar den amerikanska fotografen Taylor Yocom kvinnor som visar upp olika varianter av skydd mot överfallsvåldtäkt. Utställningen visades på offentliga platser i Iowa under våren, men har också fått stor spridning på nätet.

Taylor Yocom är född 1992 och bor i Iowa.

En man som pussade sina barn på pannan och åt hamburgare med ett glas mjölk till middag. En man som till och med såg ut som en riktig Svensson. Inte den ensling vi föreställt oss.

Den snäva bilden av Hagamannen hade hindrat hans kolleger från att tänka tanken att det kunde vara Niklas Lindgren. Trots att övergreppen alltid utfördes efter personalfesterna, där han ständigt blev för full och avvek. Trots att han liknade fantombilden, hade små fötter och till och med hade synliga skador i ansiktet från övergreppen.

Även polisen hade ignorerat viktiga spår, till exempel från den kvinna som ringde in och tipsade om att en som synts på BB på Norrlands Universitetssjukhus liknade fantombilden.

Polismannen som tog emot tipset ansåg inte att det var sannolikt att pappan till ett nyfött barn skulle kunna vara Hagamannen. Men det var Hagamannen.

Den 28 juli i år släpps Niklas Lindgren ut ur fängelset. När Umeå tingsrätt ändrade övervakningsnämndens tidigare beslut och slog fast att han får återvända till Umeå vid frigivningen, blev det droppen för befolkningen. Många var redan arga för att han ens kommer ut, trots att han för bara några månader sedan nekats obevakade permissioner på grund av hög risk för återfall. Sociala medier kokar över av dödshot, hat och krav på hårdare straff.

Det är lätt att förstå frustrationen, speciellt den bland Umeås kvinnor. Men majoriteten av dem som skriver dessa saker är män och antifeminister som tycker att kampen för ett jämställt samhälle fritt från våld är trams.

En av de unga arga män som i mitten av 00-talet startade medborgargarde för att hålla gatorna säkra från Hagamannen hade en kort tid innan fimpat mig i käften och kallat mig för en "hårig feministhora". Den haltande logiken i att tidigt gå ut och ropa på hämnd snarare än att stanna upp och rannsaka sig själv är ett tydligt exempel på hur "de goda männen" ständigt försöker skilja ut sig från "den onde".

När jag vid millennieskiftet kom till Umeå trodde jag, liksom de flesta andra, att det fanns en sorts våldtäktsman och en form av våldtäkt. Då riktade vi all rädsla, frustration och kraft på en person: Vi fokuserade på individen, inte strukturen. Jag och mina väninnor gick hem med okända män för att undvika "den enda" våldtäktsmannen.

Hagamannen stämde in på profilen av den "ideala våldtäktsmannen" – han brukade våld, överfallen skedde utomhus och offren var för honom okända kvinnor. Det har skapat en illusion som gjort oss blinda för merparten av alla andra övergrepp som sker runtomkring oss.

När jag pratar om Hagamannen får jag nästan alltid samma svar: "Hagamannen är ingen vanlig man". Fram till att han åkte fast var han det. Sedan blev han ett monster.

 

Ida Östensson

kulturen@expressen.se

 

Ida Östensson är grundare och ordförande för Crossing boarders.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!