Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Publik musik råkar rimma på politik

Laddad hit. Boney M:s hitlåt "Belfast" var så pass kontroversiell att den knappt spelades på brittisk radio. Foto: Alessandro Della Bella

Anna Charlotta Gunnarsson gräver djupt efter politiska budskap i populärmusiken.

Jan Gradvall konstaterar med glädje att hon finner dem där man minst väntar det.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ANNA CHARLOTTA GUNNARSON

Musik rimmar på politik

Atlas, 249 s.

Det finns aldrig bara en sanning. Kameror är alltid bara vända åt ett visst håll, under ett visst skeende. Vad vi inte får se är vad som samtidigt pågick i de tre andra väderstrecken.

Vi har sett många exempel på det i svenska medier den senaste tiden.

Med denna observation inleder också journalisten och barn- och ungdomsboksförfattaren Anna Charlotta Gunnarson sin bok om musik och politik. En bok som bryter mot den traditionella svenska historieskrivningen om politisk musik - vita musiker med gitarr som sjunger om andra som har det svårt - och visar vad som samtidigt pågått i söder, väster och öster.

Gunnarson skriver i förordet att det finns så många historier om låtar med politisk kraft "som sällan eller aldrig har berättats, som inte har fått plats eller rentav negligerats, medan de som har suttit vid pennan har varit upptagna med att skriva ned anekdoter och öden som värderats som viktigare".

 

Och vi vet vilka de som suttit vid pennan i första hand varit: män som kan väckas mitt i natten och klanderfritt betygsätta alla album av Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Sedan 2009 har Anna Charlotta Gunnarson gjort en serie för UR med titeln "Pop och politik" som sänts i både radio och tv. Boken är ett resultat av research och insikter från den programserien.

Kim Wilde. Eller bok och bok. Resultatet påminner egentligen mer om ett studiecirkelhäfte än en bok i traditionell mening. Ett par hundra sidor med uppradade exempel och diskussionsunderlag. Tilltalet är en programledares. Språket talspråk. Mellan kapitlen finns instoppade små "Har ni tänkt på?"-funderingar.

Men som studiecirkelhäfte fungerar "Musik rimmar på politik" alldeles utmärkt och förtjänar att användas precis så. Att lära genom att lyssna.

De flesta som gör historiska utgrävningar om kultur och musik hämtar sina exempel från andra böcker. På så sätt uppehölls rundgången. Men Anna Charlotta Gunnarson största förtjänst är att hon gräver mycket djupare än så. Hon har lyssnat sig till sina exempel.

 

Med sina egna öppna öron som utgångspunkt, samt påläst till tänderna, raserar hon fördomar, flyttar kamerastativet, hittar nya berättelser. Svenska föregångare i ämnet politisk musik har inte haft den öppenheten och kunskapen.

I boken citeras en undersökning från 1979 gjord av Statens ungdomsråd, med titeln "Musik på löpande band", där det slogs fast att pop- och discomusikens grundteman - att glömma bekymren, leva för stunden, längta till fredagen - är förkastliga och till och med "helt vansinniga".

Anna Charlotta Gunnarsson. En undersökning som man med tunga andetag inser finansierades med våra skattepengar.

Samma år uttalade sig en känd professor i musikvetenskap om discomusik, en professor som Anna Charlotta Gunnarson citerar men av medlidande låter vara anonym, och menade att den "kännetecknas av ett förakt för den hederlige arbetaren, Knegar-Svensson och allt vad han står för".

 

Det är i discokulturen, så länge misstänkliggjord och bespottad av kulturetablissemanget, som Anna Charlotta Gunnarson hittar flera av de bästa exemplen på låtar med politiskt innehåll. Om man lyssnar på texterna till de låtar som fyllde dansgolv - och fortfarande gör det ett halvt sekel senare - så märker man att de tar sig an komplexa ämnen som rasism, våld inom relationer, oönskade graviditeter, prostitution, förtryckt homosexualitet.

Det fanns också sannolikt fler erfarenheter från så kallat hederliga arbetares vardag bland 1970-talets discoartister än inom rocken. John Travoltas karaktär i "Saturday night fever" arbetar inte för inte i en färghandel.

Ingen grupp har förmodligen tagits mindre på allvar än Boney M, tyskt effektiviserad Bayern München-disco.

Men Anna Charlotta Gunnarsons har lyssnat även där:

 

Belfast

When the hate you have

For one another's past

You can try

To tell the world the reason why

 

Ingen grupp i den svenska proggrörelsen tog sig an situationen på Nordirland som Boney M i hitlåten "Belfast" 1977. Innehållet var så pass laddat att den knappt spelades på engelsk radio. Ändå gick den upp etta på listan.

I en av bokens finaste passager skriver Anna Charlotta Gunnarson om Marilyn Monroe-blonda Kim Wilde, en annan artist som inte får vara med i historieskrivningen om betydelsefulla artister.

Några av Kim Wildes största hitlåtar, för den som verkligen lyssnar, utspelar sig i krigsmiljöer.

"Perspektivet i 'Cambodia', 'I should be proud' och 'Army dreamers' var inte uttjatat i popvärlden eftersom den kämpande soldaten för en gångs skull inte stod i fokus, utan i stället en representant för alla dem som indirekt drabbas av strider och våld. Det är just de andra synvinklarna som är så betydelsefulla, och ibland kan jag undra varför så många musiker väljer att beskriva världen från samma håll."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!