Popens Potter

Asexuell. Morrissey har mestadels levt i ensamhet, avslöjar självbiografin.
Foto: Stefan Jerrevång / Scanpix

Popikonen Morrissey har mer gemensamt med J K Rowlings gotiske trollkarl än med moderna rockstjärnors coola livsstil.

Jan Gradvall läser en självbiografi full av ordlekar och litterära referenser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Morrisseys självbiografi har närstuderats som det vore en arkeologisk utgrävning i stil med Tutankhamons grav. Artefakter har hållits upp mot solljuset och kallats nya bevis i forskningen.


Men för att förstå Morrisseys vidare betydelse krävs det att man lägger undan pannlampan, borsten och förstoringsglaset ett tag, och i stället beger sig upp på berget och blickar ut över kulturlandskapet i stort.

Vad man ser där uppifrån är en musiker som de senaste 30 år gjort större avtryck på sin tid än någon författare, filmare eller bildkonstnär.


Därav också förhandsintresset för den här självbiografin, en bok som branschen försökt locka fram ur Morrissey i decennier med smicker och miljonförskott.

Utgivningen i serien Penguin Classics är logisk. Morrissey är redan del av en engelsk kulturkanon som går tillbaka till Oscar Wilde, Virginia Woolf och Charles Dickens.

När Morrissey skriver om sin uppväxt i "Autobiography" gör han det utifrån ett perspektiv annorlunda än alla andra rockstjärnor.

Sedan rockmusiken uppfanns på 1950-talet har det funnits tusen olika rockstjärnor, men egentligen bara ett enda rockstjärneliv. Rockmusiken är en förvandlingsplats, ungefär som Clark Kents telefonkiosk. In kliver vardagsmänniskor. Ut kliver superstjärnor.

Rockstjärnors uppgift är inte bara att uppträda och spela in musik, utan att leva ställföreträdande liv. Rockstjärnor ska vara coolare, farligare och framför allt mer sexualiserade varelser än vi andra. De ska ligga med fler per månad än andra gör under en livstid. Det står i regelboken.


Så har det varit från Elvis och Beatles och framåt. Sex har funnits där som en icke utbytbar del av rockstjärnelivet.

Ända fram till Morrissey.

När Morrissey presenterade sig för världen 1983, som sångare i The Smiths, framställde han sig själv som någon som aldrig haft sex överhuvudtaget och heller aldrig skulle komma att ha det. Hans låtar hade titlar som "Never had no one ever" och "End of the family line".

I boken skriver han om händelser från uppväxten som ger en del av förklaringen.


Morrissey såg heller inte ut som en traditionell rockstjärna. Snarare framställde han sig själv som att han levde samma liv som en åldrad, ensamstående bibliotekarie.

På scen och på pressbilder hade han en hörapparat dinglande från örat, hans glasögon var av billigaste engelsk landstingsmodell och i bakfickan hade han en bukett blommor, vanligtvis gladioler. I sina låttexter gav han intryck av att spendera större delen av sitt liv ensam i sitt hem, en historieskrivning som bekräftas av självbiografin.


Virginia Woolf.

Från denna isolerade position han beskriver i sin bok - en munk i sotens Manchester med självömkan som gud - byggde Morrissey upp ett universum som inte liknande något annat.

Morrissey skriver hur han levde sitt liv inuti sitt eget huvud. De låttexter han skrev speglade denna inre värld. Han sjöng om mördade barn, kyrkogårdsgrindar och brevväxlingar på vers med Luxemburg-flickor med överbett.


Det mest romantiska som kunde hända i Morrisseys värld var att, sida vid sida med sin obesvarade kärlek, bli överkörd av en tvåvåningsbuss.

Medan resten av rockvärlden åkte de vanliga tågen var det som Morrissey likt Harry Potter hade hittat en dold perrong på tågstationen som ledde ut till en ny värld. Liknelsen med Harry Potter är mindre krystad än den verkar. J K Rowling dyrkar Morrissey och har sagt att The Smiths splittring gjorde bestående intryck på hennes liv.

Harry Potter har också fått låna Morrisseys glasögon, den demoniska kraften i fantasin och galleriet med groteska släktingar. När Morrissey i boken skriver om sitt förhållande till musiktidningar som New Musical Express inser man att den världen var hans Hogwarts.


Det finns mängder av referenser till Morrisseys texter i samtida litteratur, film och tv-serier, även i Sverige. John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" utgår från Morrissey-låten "Let the right one slip in", en låt som mynnar ut i att bita någon i tungan under en kyss. Romanuppföljaren "Människohamn" innehåller karaktärer som citerar Morrisseylåtar. Peter Birros tv-drama "Hammarkullen" utgick från Morrisseylåten "November spawned a monster". Nästa år kommer hans tv-serie, "Viva hate", uppkallad efter Morrisseys solodebutalbum.

För att inte tala om Håkan Hellström som lånat lika många strofer från Morrissey som han har lånat böcker på biblioteket.

I dag talas det mycket om grabbarnas Morrissey, men det är svårt att hitta en vuxen manlig rockartist efter David Bowie som även har lika devota kvinnliga lyssnare.

När Morrissey i torsdags signerade böcker i Göteborg - den enda stad i världen han valt ut för signering - stod hans största fan i världen, Julia Riley, först i kön. Hon är en av de fyra som tackas i boken, "for always being everywhere".


Många av Morrisseys låtar innehåller referenser till feminism. Boken "From reverence to rape" av Molly Haskell från 1974 är ett nyckelverk i feministisk filmteori och citeras i ett halvdussin The Smiths-låtar som "Reel around the fountain" och "Half a person". Låten "Shakespeare's sister" inspirerades av Virginia Woolfs essä "A room of one's own" från 1928. I en tidig intervju säger Morrissey att hans plan är att förvandla sig själv till Germaine Greer och att han spänt sitt exemplar av "Den kvinnliga eunucken" runt midjan och bär det dag och natt, likt ett kyskhetsbälte.

Men självklart fanns det också en sexualitet i Morrisseys asexualitet. Jag åkte till London när jag var 23 år och såg The Smiths live. Jag var inte den enda i publiken som aldrig hade haft ett förhållande. Det fanns så mycket sexuell laddning och oförlöst längtan i luften än något annat jag upplevt sedan återträffen på mitt konfirmationsläger.

Det var musik som räddade liv.


När jag läser boken inser jag också vem Morrissey försökte likna när han på scenen blottade och spände upp sin bröstkorg: Tarzan. Ett av bokens bästa partier är när Morrissey skriver om de tv-serier som under barndomen lärde honom saker om livet, bland dem Tarzan, "med en bröstkorg stor nog för att landa en 747".

Att därför fokusera på avslöjande detaljer i hans självbiografi blir missvisande. Att Morrissey för första gången bekänner ett förhållande (med en man) är en intressant parentes, men det säger lite om hans konstnärliga gärning.


Att läsa Morrisseys självbiografi, i jämförelse med andra rockbiografier, är som att upptäcka att engelska språket inte är ett radhus utan en gotisk villa med flera våningar och en fuktig jordkällare.

En svensk översättning är välkommen. När Morrissey förvandlar sin barndom till Charles Dickens "Oliver Twist", en mycket medveten referens, letar han upp ord som gör att jag söker mig till lexikon. Ordleken pågår hela tiden. När Morrissey skriver om Sex Pistols sångare påstås han heta "Fagin".

Bokens disposition är bisarr. Åren med The Smiths, lejonparten av hans konstnärliga gärning, reduceras till ett komprimerat parti i mitten. Morrissey är tyvärr inte lika klok som Patti Smith som i sin bok "Just kids" koncentrerar sig enbart på uppväxten och genombrottet och hoppar över resten. En stor del av andra halvan är som upptejpade arga lappar i tvättstugan.

Första halvan, däremot, känns som att sitta bredvid Morrissey när han på Dickens-manér högläser sin text framför en brasa.

På bokens sista sida gör Morrissey den bästa beskrivningen av sig själv: "I, a small boy of 52."

FAKTA

Morrissey

"Autobiography"

Penguin Classics, 480 s.