Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Poet-thriller i Josef Stalins Sovjetunion

Anna Achmatova

Foto: ERSATZ

Lidia Tjukovskaja

Foto: ERSATZ
DAGBOK LIDIA TJUKOVSKAJA Anteckningar om Anna Achmatova Översättning Ola Wallin Ersatz, 592 s.

Den ryska diktaren Anna Achmatova var ett bräckligt och behagsjukt geni med gudabenådad humor.

Ulrika Knutson njuter av vännen Lidia Tjukovskajas dagböcker om deras vänskap - ett kulturhistoriskt smycke.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Josef Stalin var inte främmande för att recensera konst - eller konstnärer. Hans omdöme om poeten Anna Achmatova satt som en slaktstämpel: "hälften sköka, hälften nunna". Båda lika illavarslande i moralisten Stalins mun.

1925 såg han till att Achmatova fick publiceringsförbud. Hon är en av de största ryska diktarna genom tiderna, vän med Pasternak och Mandelstam. Men Achmatova hade ett skumt förflutet. Hennes man sköts som vit officer, och hennes egen lyrik svedde bolsjevikernas självgodhet. Under terrorns år 1937-38 arresterades hennes son. Som tusentals anonyma mödrar stod Achmatova med svullna fötter i kalla fängelseköer och väntade förgäves på besked. Allt detta skulle hon senare beskriva i odödlig dikt: "Rekviem", och "Poem utan hjälte".

I kön utanför Ljubjankafängelset blev hon vän med Lidia Tjukovskaja, också författare. Hon skulle i sin tur skriva en av de bästa romanerna om Moskvarättegångarnas och terrorns år; "Det tomma hemmet". Den handlar om en lika plikttrogen som aningslös kvinna, som slår knut på sig själv för att uppfylla femårsplanen. För sent inser hon att vem som helst kan arresteras i gryningen. Vem som helst. Romanen finns som radioföljetong i kongenial uppläsning av Maria Hörnelius.

Tjukovskaja skulle senare publicera sin dagbok i tre delar - en dagbok som nästan helt ägnas vänskapen med Achmatova. Den är ett kulturhistoriskt smycke. Nu finns "Anteckningar om Anna Achmatova, första boken 1938-41", utgiven på Ersatz förlag, i översättning och elegant grafisk form av samma person: Ola Wallin. En bragd.

Tjukovskajas dagbok är ett litterärt storverk i egen rätt: Levande, spretigt, exakt, oförsonligt, sorgligt - och roligt. Det är en mångsidig "sårad diva" som porträtteras. Tjukovskaja är den dyrkande och Achmatova den avgudade. Anna Achmatova är bräcklig, behagsjuk, neurotisk, genial - och alltid koncentrerad på Konsten. Mat, komfort eller materiella fördelar intresserar henne inte alls. Men skvaller gillar hon, och hennes humor är gudabenådad.

 

Vad sägs om den här bilden av den vackra poeten på väg hem från teatern i Leningrad? Natten dräller av berusade busar, Achmatova blir antastad tre gånger och hutar åt en av männen. Busen svarar: "Stå inte där och gorma som om vi var gifta!"

Dagboken är spännande som en thriller, och ibland skriven på kodspråk. "Brasan i ugnen knastrade varmt och hemtrevligt", står det här och där. Pyttsan! Det betyder att väninnorna just har eldat upp några av Achmatovas mästerverk, sedan Tjukovskaja har lärt dem utantill. Hon är Achmatovas minne. De farliga dikterna lever i hennes kropp. Det kan man kalla vänskap.

Under kriget evakueras väninnorna med många andra kulturarbetare till Tasjkent, i nuvarande Uzbekistan. Dagboken blir ettrigare och plottrigare. Livet i exil är tungt för dem båda, som inte har beskydd från högsta ort. De svälter och far illa. Men framför allt störs friden av den berömda filmstjärnan Ranevskaja, vars kajalsvarta blick trollbundit biopubliken över hela världen, i filmer som "Hittebarnet" och "Ivan den förskräcklige", Eisensteins mästerverk.

Ranevskaja sveper in med vodka i ena handen och en röd ros i den andra. Achmatova låter sig bedåras, medan Tjukovskaja lider. Rivalen är "intrigant, alkoholist, en genomrutten varelse". Det blev brytning, och dröjde tio år innan väninnorna lappade ihop sitt både mänskligt och poetiskt viktiga samarbete.

Som läsare sitter vi gastkramade, tack vare Lidia Tjukovskaja, på första parkett till många historiska premiärer. Den 25 juni 1942 spelar de evakuerade filharmonikerna från Leningrad Sjostakovitjs sjunde symfoni i Tasjkent. "Det var kvavt, många leningradare". Det är 44 grader i skuggan, ändå ryser publiken: "Larmet från vartenda instrument i den fasansfulla marschen - med ett anslag som när länder faller."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!