Våren 1948 var dramatisk. I östra Europa föll länderna för kommunistiska kupper. Demokrater var återigen på flykt. Hur skulle det gå?
Den 15 maj talade Herbert Tingsten i Uppsala om nödvändigheten att ta ställning. Hans ord "Vi är ensamma och ansvaret är vårt" är fortfarande lika irriterande, uppfordrande och befriande. Ingen kommer undan.
En regeringskris i Sverige 2014 är inte lika hotfull som en statskupp i Prag var 1948. Läget är helt annorlunda. Men det finns beröringspunkter. Striden gäller återigen demokratin. Den omfattar hela Europa. Och precis som 1948 uppger demokratins fiender att de är bättre demokrater än alla andra. Ja, att det är de som är de "äkta" demokraterna.
Sverigedemokraterna är förankrade i en radikal konservatism som alltid har varit frihetens och rättvisans fiende. Järnrörsskandalen avslöjade närheten mellan deras invandringsfientliga retorik och viljan till våld. Mattias Karlssons ultimatum att fälla varje regering som inte följer hans vilja, utmynnade i ett sabotage mot det säkerhetssystem som skapats för att skydda en demokratisk styrelseform. Det har egentligen räckt att höra deras uppdämda bitterhet, förakt och hämndlystnad när de yttrat sig under hösten för att förstå. De är inte demokrater.
Under förra mandatperioden fick SD aldrig det inflytande de drömde om. Sverige blev inget Danmark. Dagordningen ställdes av deras motståndare. Men efter valet har en obehaglig, lite svårfångad, politisk glidning märkts. Den nådde sin höjdpunkt när regeringens budget föll. Då var den mycket nära sitt genombrott, men förlorade.
De borgerliga partierna har under hösten valt en konfrontationshållning som påminner om de amerikanska republikanernas. Under processen har de upptäckt att SD ofta ställt sig bakom deras förslag. Det började bli uppenbart för alla att en borgerlig minoritetsregering skulle ha lättare än den rödgröna att regera - de kunde säkrare räkna in SD:s stödröster.
Samtidigt är det självklart att SD noga noterade den kritiska debatt om flyktingpolitiken som tog fart på den borgerliga sidan, bland annat på Expressens ledarsida och mellan moderata kommunpolitiker.
Det var som om flera små oberoende kugghjul började haka i varandra. En politisk logik rasslade i gång. Lockelsen blev stark och ömsesidig. Jag påstår inte att de borgerliga vill samverka med SD, men plötsligt öppnade sig en lucka, en möjlighet att återvinna regeringsmakten. Deras nästan triumfatoriska nej till samtal med regeringen efter SD:s sabotage i riksdagen är i det här ljuset inte gåtfullt, men avslöjande. Budgeten var i hamn. Nu förväntade de sig ett samtal från talmannen.
I sitt tal 1948 sade Tingsten att "Ledstjärnorna har slocknat. Alla garantier har berövats oss." Det fanns inte längre några eviga värden eller stabila institutioner som kunde garantera demokratin: varken Gud, naturrätten eller framstegsfilosofin. Bara värderingarna var kvar. Det var ett tillstånd av osäkerhet han bejakade.
Nu är det hög tid att ställa frågan om illusionerna återvänt. Är det så att vi vaggats till ro av de demokratiska institutionernas skenbara orubblighet? Inbillar vi oss att de blivit ett slags garantier som befriar oss från eget gemensamt ansvar för dem?
Stefan Löfvens beslut om nyval kom oväntat. Men blev en befriande handling. Kugghjulen gick i baklås. Aningslösheten blockerades. Oppositionsledarna verkade överrumplade, som om de väckts av gamla ord de glömt: ansvaret är vårt.
Vem vill egentligen regera om makten vilar på järnrör? Tillbaka till värderingarna.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.