Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

På cykelbesök i elitens Djursholm

Bakom de vackra fasaderna i Djursholm döljs sociala problem och hårda krav på att prestera och passa in, visar Mikael Holmqvists undersökning.
Foto: Johanna Berglund

Villastaden Djursholm är för många synonym med framgång, rikedom och upplyst borgerlighet.

Jens Liljestrand tog en cykeltur genom elitsamhället som resten av Sverige gör sitt bästa för att kopiera.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SAKPROSA

MIKAEL HOLMQVIST

Djursholm. Sveriges ledarsamhälle

Atlantis, 741 s.

När jag för första gången i mitt liv besöker Djursholms torg sitter en tiggare utanför snabbköpet och min första spontana tanke, innan skamfiltret kommit på plats, är nej, inte här också!

Allting annat är ju perfekt. Mysiga fik. Boutiquer med gulliga barnkläder. En lyxig restaurang med tillhörande saluhall - en Östermalmshallen i miniatyr med olivoljor, underbara små marmeladburkar och oxfilé för 790 kronor kilot. En leksaksbutik med det bekymmerslöst otidsenliga namnet "Lilla gröna indianen". Som kronan på verket finns här något som man nästan aldrig ser utanför innerstan eller köpcentren: en bokhandel. En riktig, oberoende, seriös bokhandel.

Och i skyltfönstret, bland kvalificerad översättningslitteratur och peppiga management- och självhjälpsböcker, tronar en fet tegelsten vars omslag pryds av ett flygfoto på platsen där jag just nu befinner mig.


Det är sällan jag upplevt en sådan rundgång i ett recensionsuppdrag som när jag ser att bokhandeln i Djursholm skyltar med just "Djursholm", en tvärvetenskaplig undersökning av det som författaren Mikael Holmqvist i sin undertitel kallar för "Sveriges ledarsamhälle".

I slutet av boken ger Holmqvist själv en insiktsfull förklaring till varför Djurholmsborna har välkomnat hans studie och under flera år generöst har släppt in honom i sina förskolor och skolor, på golf- och tennisklubben, i föreningar och middagsbjudningar: som ekonomiprofessor uppvuxen i Sigtuna har han helt enkelt ett sätt att föra sig, det som Pierre Bourdieu kallar för habitus, som passar in i Djursholm.

Det handlar, skriver han, om "mitt sätt att prata, mitt sätt att föra resonemang, och mitt sätt att allmänt bete sig (...) påfallande ofta har jag fått frågan vem jag är, som inte har att göra med min professionella roll".

Här berör han i själva verket huvudtesen i sin bok: Djursholm är inte en plats, utan en identitet.

"It's a rich mans world". Björn Ulvaeus är en av många framgångsrika Djursholmsprofiler.
Foto: Thomas Engström

Av ren nyfikenhet cyklar jag till Djursholm, överklassghettot som i det svenska kollektiva medvetandet har antagit nästan Tolkienska dimensioner - Fylke eller Mordor, allt beroende på politisk hemvist. Cyklar, för hit går varken pendeltåg eller tunnelbana (närmast är Mörby centrum, tre evighetslånga kilometer härifrån). Ett litet område, några lummiga kullar längs en strandpromenad, inramade av pendeltågsrälsen och E18 åt väster, skog och golfbana åt norr, Stocksund som en buffertzon åt söder; jag cyklar igenom hela samhället på tio minuter.

Men Djursholm är som sagt inte bara en geografisk plats, utan en mentalitet som präglar den svenska samhällseliten och därmed, i förlängningen, hela medelklassen. Det innebär att alla som aspirerar på en karriär inom akademin, näringslivet eller kultursektorn - inklusive medierna - måste förhålla sig till Djursholm. Härifrån - uppifrån - sprids den komplexa, undangömda klasskänslan i ett land som på ytan är egalitärt och nivellerat, den mentalitet som bäst uttrycktes av min döda farmor (från Lidingö) när hon föraktfullt pratade om Göran Persson (från Vingåker): "Säga vad man vill om Olof Palme, men han kunde ju åtminstone föra sig!"

Mikael Holmqvist
Foto: Ateljé Uggla

Nej, Olof Palme kom inte från Djursholm, men däremot grundlades stadsdelen av hans farfars halvbror, Henrik Palme. 1889 förverkligade bankmannen sin dröm om en villastad på bekvämt avstånd från storstaden, en plats där man genom att förbjuda industrier och allmänna parker skulle slippa fabriksarbetare, slödder, smuts, oväsen. Gigantiska tomter omgivna av skogsdungar och allmänningar. I utkanten en tågbana för att transportera tjänstefolket fram och tillbaka (embryot till dagens Roslagsbanan).

Mer än en ekonomisk affär där man köpte och sålde mark, var Djursholm, visar Holmqvist, redan från starten ett ideologiskt projekt präglat av Palmes resor till USA. Liksom Amerika var den avundsvärda nya världen, The shining city on a hill, var Djursholm tänkt som ledstjärna och förebild för den framväxande svenska meritokratin. De första invånarna handplockades för att ge villastaden en aura av bildning och briljans; namn som Viktor Rydberg, Alice Tegnér och Elsa Beskow förknippas fortfarande med Djursholms stolta pionjärepok. Och lika effektivt som man har lyckats odla myten om sig själv som ett tillhåll för en ädel, förfinad borgerlighet, har man stått emot den tillväxt och förtätning som under de senaste åren har präglat övriga storstadsområden.


Här är det fortfarande glest mellan villorna, noterar jag när jag kryssar mellan hantverkarnas skåpbilar; överallt pågår olika typer av renovering eller trädgårdsskötsel. Jag slås av att varje någorlunda platt gräsmatta tycks vara försedd med antingen en studsmatta eller ett fotbollsmål. Det är barnfamiljerna som dras hit, som generation efter generation erövrar Djursholm. Bakom de gigantiska ekonomiska investeringar som krävs för att få tillgång till adressen ligger en önskan om att ge sina barn en idyllisk uppväxt omgiven av rika, välutbildade och ambitiösa människor.

Mikael Holmqvists studie ägnas därför till stor del åt förskolan och skolan, som, föga förvånande, präglas av höga prestationskrav. Men han visar också hur Djursholm är symboliskt laddat i sig, som vore själva ortsnamnet en förädlingsfabrik, ett reningsbad. Direkt smärtsamt blir det när han återger anekdoter om besvikelsen hos föräldrar vars barn har placerats i en klass med barn från andra delar av Danderyds kommun: "Vi har flyttat till Djursholm för att våra barn ska gå med andra barn från Djursholm."

Alltså, från meritokrati till det som författaren, med ännu ett Bourdieuskt uttryck, döper till konsekrati. En plats där hela din status bygger på det symboliska kapital som finns ackumulerat i namnet "Djursholm".

Elsa Beskow var en av urinvånarna i Djursholm.
Foto: - -

Så tecknas, bit för bit, bilden av en falsk lyckobubbla, en plats där alkoholmissbruk är vanligt men där försöken att starta en AA-grupp saboteras, där studenterna spyr upp champagnefrukosten i syrenbuskarna, där sjuka barn proppas i penicillin för att orka stå på benen och var femte man i åldern 70-79 tar potensläkemedel (vilket är nästan dubbelt så mycket som riksgenomsnittet). En plats där man med byråkratiska medel gör allt för att stänga invandrare och funktionshindrade ute, där homosexualitet inte tycks existera, en plats av mobbning, utfrysning, ätstörningar, prestationsångest och bittra exfruar i skilsmässodikets radhuskartonger.

Det är en delvis långrandig och, om uttrycket tillåts, rätt oekonomisk studie som utan vidare hade kunnat kapas med hälften. Ofta undrar jag också vad det är med Djursholm som är så extremt? Finns inte liknande sociala koder i Mälarhöjden, Limhamn, Täby, Lund, Långedrag? Elitism, självgodhet och surrealistiska bostadspriser - sammanfattar det inte typ hela Stockholms innerstad numera?

Men så slår det mig: det var ju här det hela började. Det här är originalet, resten av Sverige är bara en blek kopia.


Så cyklar jag fram på Henrik Palmes Allé och passerar - som i en gammal film - ett fyrkantigt hus mitt på landsvägen, med skylten Djursholms DELIKATESSER. Ställer ifrån mig cykeln och går in. Här, ute bland villorna och några rejäla stenkast från Djursholms torg, säljs exklusiv choklad, hemgjord müsli, Roquefortostar, havssalt smaksatt med lavendel. Det brukade vara mjölkbutik här, upplyser den vänlige expediten mig, sen en fiskaffär, nu säljer han takeaway-latte och hemlagade middagslådor - potatisgratäng, gödkalv.

"Det är skönt att inte ligga mitt i smeten", säger han. "Slippa allt folk nere vid torget, här är lättare för kunden att bara svänga förbi på vägen."

Jag dricker min espresso och ser ut över allén. Noterar att ingen tigger härutanför, inte än. Tänker att platsen känns drömlikt välbekant, trots att det är första gången jag är i Djursholm. Som om jag har varit här förut. Som om det är här jag har varit hela tiden.