Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Özz har landat

LIGGER NER. Özz Nûjen har intagit en kunglig pose. Foto: Ellinor Collin

Özz Nûjen får Expressens satirpris Ankan 2013. Jens Liljestrand har träffat honom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

JURYNS MOTIVERING

Från kungens jaktmarker till kurdiska minfält är Özz Nûjen en rebell i folkhemmet. Med personligt patos förenar han sylvass humor med nattsvart allvar. Ståuppkomiken och skådespelaren Özz Nûjen har hjärnan, hjärtat och ryggraden som kännetecknar god satir.

 

Tidigare pristagare: Liv Strömquist (2011), Eric Ericson (2012). 

- Ångest, ångest är min arvedel, säger Özz Nûjen med ett snett leende och biter i en semla.

Jag har just frågat hur det går med den nya showen, ”Statsminister Özz Nûjen”. Trots att det bara återstår några veckor till den snart slutsålda premiären den 14 mars, tycks föreställningen fortfarande bestå av ett virrvarr av idéer, där dagsaktuella händelser ständigt pockar på att skrivas in i manus.

- Jag har just börjat prova en ny rutin om Zlatan och nationalsången, jag testade den igår inför en publik i Umeå, testar alltid sharp. Och det var fantastiskt. Det kommer bli grymt.

2013 års mottagare av Expressens satirpris Ankan är en sällsynt helgjuten kombination av komiker och opinionsbildare. Hans första soloföreställning, ”Dålig stämning”, som spelades 2012-13, måste vara en av de mest politiska standup-shower som gjorts i Sverige. I en särskilt laddad sekvens talar han om det faktum att vi är världens största vapenexportör räknat per capita. Drar några galghumoristiska skämt på temat. Spridda skratt.

 

Så frågar han om någon i publiken har snus. En vit dosa kastas upp på scenen. Özz Nûjen håller upp den och förklarar att ”Pucken”, som den svenska truppminan kallas, är ungefär så här stor. Att den, tack vare svensk uppfinningsrikedom, innehåller plastkomponenter för att undgå metalldetektorer. Att man kan rita vackra fjärilar på den och lämna den på marken att hittas av barn.

”Såna här finns det miljontals av i Kurdistan”, säger han kort. Och kastar tillbaka dosan.

Tystnaden sprider sig i lokalen. Det blir, så att säga, Dålig Stämning.

 

När jag kollar på klippet imponeras jag av att du inte försöker avdramatisera eller förlösa med ett skämt. Du bara lämnar ämnet och går vidare.

- Det handlar om att låta det landa hos publiken. De får själva avgöra hur de vill ta det med sig ut i samhället. Det blir ett slags moraliskt förpliktigande.

- Jag är full av beundran för de kolleger som bara kör skratt på sina föreställningar. Men själv är jag i grunden en rätt allvarlig person. Redan när jag var liten, i min familj, pratade vi om orättvisor. När jag var mellan fem och sju år gammal putsade jag skor hemma i Kurdistan, sånt sätter spår.

Özz Nûjen har både i intervjuer, sommarprat och på scen berättat om familjens dramatiska flykt genom minfälten till Syrien. Ankomsten till Sverige, uppväxten i Rinkeby. Kraven hemifrån att alltid var bäst, att man måste ”plugga och bli nåt”. Slagsmålen och oron på gymnasiet.

- När jag slogs med skinnhuvuden på 30 november, tidigt 1990-tal, var jag aldrig rädd, minns han. Det enda jag var orolig för var att det på något sätt skulle filmas och sändas på tv, så att mina föräldrar skulle se mig. Det hade varit den ultimata skammen.

 

Med tiden har Özz Nûjen kommit att bli allt mer politisk. Senast var han i hetluften när han i ”Skavlan” pressade Norges förra statminister Jens Stoltenberg om Fremskrittspartiet och rasismen i vårt grannland.

- Politiken är för viktigt, för fin, att lägga i händerna på politikerna. Jag vill prata om maktstrukturer, om varför makten alltid korrumperar. Om varför jag får en olustkänsla när jag går förbi en tiggare. Om varför vi pratar om ”invandringsproblematik”, inte om ”invandringsmöjlighet”. Varför vi har ett supervalår 2014 där de två blocken tjafsar om 200 spänn i plånboken och de enda som har en vision är Sverigedemokraterna – och i deras vision finns inte jag med.

Jag intervjuar Özz Nûjen över ett konferensbord – fruktskål, bullar, flaskvatten – på hans egen agentur, ROA, vid Mosebacke i centrala Stockholm. Nûjen, född 1975, har relativt sent fått sitt stora genombrott som soloartist. Bakom kulisserna har han i många år varit en maktfaktor i standup-branschen. Idag driver han ett bolag tillsammans med kollegerna Måns Möller, Johan Glans och David Batra.

- Näst efter coverband hade stand-up allra lägst status i den svenska nöjesindustrin när jag kom in 1999. Så jag har varit med och byggt upp grejer, startat utbildningar, tänkt affärsmässigt, sett till att det kommit galor, tv-program, priser …

- Samtidigt har humorn har blivit alltmer politisk, kanske som en konsekvens av tidsandan. Standup ska ju vara en temperatursticka upp i arslet på samtiden!

 

Ändå är klassisk svensk politisk satir, som Hasseåtage eller Galenskaparna och Aftershave, ingen inspirationskälla.

- Jag är inte uppvuxen med svensk komik, helt enkelt. Mina idoler hemma i Rinkeby var Richard Pryor, Whoopi Goldberg, Eddie Murphy … Men min största inspiration kommer från nyheterna, säger han och beskriver sig själv som ”nyhetsnarkoman”.

Ett av de mest intressanta greppen i ”Dålig stämning är inledningen, där publiken på en storbildsskärm får se kung Carl Gustafs berömda presskonferens på älgjakten, efter skandalen med ”Den motvillige monarken”. Innan Nûjen gör entré visas den oklippta inspelningen – närmare sju minuter av förvirrat, åksjukeframkallande svammel – helt utan kommentarer.

- Jag är väldigt nöjd med det där, säger han med ett leende. Inte minst för att jag fick leta så länge efter det fullständiga, oredigerade klippet. Både SVT och TV4 hade tagit bort det från sina sajter. Till slut hittade jag det ändå, hos en liten lokalredaktion.

 

Du tvekade aldrig?

- Min producent försökte in i det sista få mig att skippa det, trodde aldrig att folk skulle fatta det roliga. Men jag visste att det fanns nåt där. Så står jag bakom kulisserna på premiären, på ett fullsatt Cirkus, och hör hur publiken vrider sig av skratt. Det gjorde mig så himla glad – att det funkade, att jag inte vikit ner mig.

- Dessutom är jag nog den ende komikern som haft en kung som uppvärmare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!