Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Otterbergs bok är direkt undermålig"

Utan riktning. Stina Otterbergs Karlfeldt-essä underbygger sina teser dåligt.

Det är fattigt att en essä om en gammal diktare måste börja med att fråga sig om denne är bortglömd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

 Eller med att konstatera det var superlängesedan, i en annan tid, en annan kultur, en annan litteratur, som denne diktade. Och att en del grejer i dikterna därför är omoderna. Kvinno- och mansbilderna, oftast. Texttypens grundretorik föreskriver att man sedan ska skriva om de saker som, trots allt, är så kallat moderna. Alternativet är den genetiska klichén: att skriva om de saker som föregriper, förebådar, banar väg för, något i samtiden.

Längre än så verkar det inte gå att tänka, vilket är jävligt trist. För jag vill ju älska att en samtida ung kritiker som Stina Otterberg väljer att publicera en tillgängligt hållen, lång, vackert formgiven och illustrerad essä om en av vårt språks finaste poeter: Nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldt. Ni vet han, den något bortglömde, som skriver om den vår de svaga kallar höst. I år fyller han 150.

Otterberg disputerade häromåret på en avhandling om Olof Lagercrantz kritiska gärning. I egenskap av den kritiska essäistikens mästare är Lagercrantz en uppenbar förebild till "Älska, dricka, sjunga, leva, dö". Dessutom skrev han ju själv en bok om Karlfeldt.

Gott så - delar av det lagercrantzka arvet förmår Otterberg förvalta. Stilen är enkel utan att bli dum. Likaså är ambitionen – att ta en stor diktare och presentera denne för en större publik – genomsympatisk och viktig.

Otterberg öppnar upp Karlfeldt utifrån den sena, och ganska underbara, dikten "Sub luna". I den skriver han om att älska, dricka, sjunga, leva och dö - fenomen som sedan blir respektive kapitels tematiska avgränsning i Otterbergs essä. Utifrån dessa skriver hon om Karlfeldts författarskap i stort, med små avstickare till hans liv.

Det hade kunnat bli ganska bra. Men även om essäformen generellt tillåter det amorfa skriver Otterberg diffust och utan riktning. När jag har läst färdigt boken känns det inte som att jag lärt mig någonting alls. Antagligen beror det på att Otterberg är direkt dålig på att underbygga de påståenden hon om igen gör. Som när hon skriver: "Sambanden mellan Karlfeldts diktning och modernismen kan vara lika svårbegripliga och samtidigt helt logiska, som när jag betraktar fotografierna från somrar i Dalarna mot slutet av Karlfeldts liv". Sedan beskriver hon hur Karlfeldts skarpa konturer i ett av fotona kontrasteras mot barnens, som suddiga virvlar runtom honom.

Här antar jag att Otterberg vill säga att Karlfeldt var något av en poetisk fader för den svenska modernismen. Men är inte kritikerns uppgift att argumentera för och påvisa sambanden snarare än att basunera ut att de är "helt logiska"? Ser man på en annan nylig essä om Karlfeldt som bland annat diskuterar detta, skriven av Gunnar D Hansson (i "Lyckans berså", 2008), ter sig Otterberg direkt lat. Hanssons text omnämns inte ens.

Dessutom är ängsligheten över att inte vara mossig nästan parodisk. När Otterberg beskriver Karlfeldts kärlekslyrik gör hon det genom två analogier. Den ena är Prins Daniels nu bevingade uttryck: "känslorna är lite all over the place"; den andra är en scen ur Sofia Coppolas "Marie Antoinette", där den unga kronprinsessan dansar och festar till gryningen. "Ungefär samma livskänsla finns i Karlfeldts kärleksdikter", skriver Otterberg.

Att misslyckas så grovt med att överhuvudtaget säga någonting är ett konststycke. Klyschor om att kärlek och att vara ung + en ungefärlig likhet med Karlfeldts kärlekslyrik i största allmänhet = ? Är det en litteraturvetare eller en copywriter bak tangenterna?

Någon lagercrantzare är det då inte. Måhända är det stora kläder att fylla, men Otterbergs bok är direkt undermålig. En tydligare struktur och något slags tes hade nog gjort sitt. Men när Otterberg i avslutningen skriver "Erik Axel Karlfeldts diktning är både oldschool och experimentell" tappar jag hoppet.

 

Det korta dikturvalet, som följer essän, är tröstblommor. Otterberg har där gjort ett mycket fint urval Karlfeldtklassiker, som alla borde läsa. För en fantastiskt bra poet, det är han ännu.