Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oksanen: "Mammas trädgård fick blomma"

Brandenburger Tor två dagar efter att järnridån hade gått upp. Författaren Sofi Oksanen minns murens fall.

På söndag är det 25 år sedan Berlinmuren föll.
Den finländska författaren Sofi Oksanen minns hemliga resor till Estland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Öppningen i muren. Foto: Foto: Str / Epa / TT I februari 1989 stod jag mitt i Moskvas vackraste varuhus, det legendariska GUM, med en plastpåse full av rubelsedlar i handen. Alldeles nyss hade fem rubel varit mycket pengar. Nu hade jag en hel påse proppad med stora sedlar, men det fanns ingen användning för dem. Jag hittade en vit hatt med spetsklädda brätten och Lenins huvud i massor.

I övrigt gapade hyllorna tomma, det var ovanligt glest med folk i gångarna. GUM som byggdes på 1890-talet var tidigare känt som Sovjetunionens shoppingparadis, där ingen varubrist rådde. Där hade min mamma som ung köpt sina mest moderiktiga skor.

I november samma år föll Berlinmuren och nyheten sändes också i Sovjet-Estlands television - det var möjligt tack vare Michail Gorbatjovs öppenhetspolitik, glasnost. Också i Estland hade järnridån börjat krackelera. Året innan hade Högsta sovjet i den Estniska socialistiska sovjetrepubliken utfärdat en deklaration om Estlands självbestämmanderätt. Det var ett steg framåt.

Likväl uppfattades deklarationen som en vilja hos perestrojka-kommunisterna att knyta landet till Sovjetunionen på ett nytt vis, som om man letade efter ett mer accepterat sätt att stanna i Sovjetunionen. Meningen var inte att frigöra sig slutgiltigt. I deklarationen talades enbart om "Estniska socialistiska sovjetrepubliken".

 

Sofi Oksanen. Foto: Foto: Balazs Mohai Jag minns att jag inte fäste särskild uppmärksamhet vid det. Däremot hände något anmärkningsvärt ett par månader före murens fall. Något som gjorde att förändringen bokstavligen gick att ta på. Min mormor hade för hand sytt Estlands flagga och hängt den på väggen i sitt hem midsommaren 1989, i det sovjetiska Estland. Vi tog en bild med vår västerländska kamera. Alla var gråtfärdiga.

På familjeporträttet i klara färger håller vi flaggan mellan oss. Min kusin arbetade som sömmerska och hon hade lyckats skaffa tyget, som var en bristvara. Bara för ett litet tag sedan hade flaggans blåsvartvita färgkombination varit farlig. Den estniske konstnären Leonhard Lapin blev bannlyst för att han använde sig av dessa uppviglande färger i sina abstrakta verk. Nu såg jag för första gången Estlands flagga med egna ögon.

 

Metamorfosen hade börjat redan tidigare, under perestrojkaåren, då dokumenten som skulle möjliggöra våra resor till Estland gång på gång möttes av negativa besked. I tre års tid nekades vi tillstånd att resa in och besöka våra släktingar. Däremot godkändes den inbjudan som en vän i Tallinn hade skickat till oss, försedd med mormors motiveringar. Vi besökte våra släktingar i hemlighet.

Resorna krävde årslånga förberedelser, det var självklart att KGB höll ögonen på Estlandsresorna, liksom att telefonerna avlyssnades i bägge länderna. Eftersom vi undvek den kommunala trafiken och det var ont om privatbilar, ordnades resorna med taxi som vi betalade i finska mark.

Förutom västvaluta fick brännvin vardagen att fungera, det var bra valuta. Jästen hade nämligen försvunnit från butikerna så snart Gorbatjovs förbudslag, "den torra lagen", trädde i kraft.

Att ordna med mat var tidskrävande, men efter kärnreaktorolyckan i Tjernobyl (1986) fanns det plötsligt en massa ukrainska livsmedel i Estland, och från Estland transporterades mat till Ukraina. Genast efter olyckan skickades män för att arbeta vid kraftverket och de visste inte vart de var på väg. Jag glodde förvånad på hur barnen drack lystet av en tidigare så sällsynt delikatess - ukrainsk fruktsaft.

 

Själv vägrade jag tvärt att smaka, trots att det ansågs oartigt. Jag rörde inte ens vid makaronerna, som också kom från Ukraina. I det ögonblick då aprikosen doftade lockande, konkretiserades järnridåns betydelse, och den kommer fortfarande för mig varje gång jag känner doften av aprikossaft.

Ända till dess hade jag inbillat mig att man i Estland, trots den massiva propaganda som pågått i decennier, visste hur sakerna verkligen förhöll sig.

 

Men man lät barnen dricka ukrainsk fruktsaft trots att det inte längre fanns jod på apoteken. Precis så var perioden av glasnost bakom järnridån. Perestrojkan.

Efter olyckan i Tjernobyl följde fosforitkonflikterna, som kom att tjäna som upptakt till det nya självständigblivandet. Tack vare glasnost kunde man nu tala öppet om miljöproblemen. Från och med 1970 fanns sekretessbelagda planer för fosforitgruvor i Virumaa (Virland) och när det uppdagades, fördömde man den sovjet-estniska ledningen för hemlighållandet. Estlands television beskylldes för uppviglande av ungdomen, eftersom den hade intervjuat en tjänsteman från ministeriet för gödningsmedelsindustri, Juri Jampo. Han berättade att man skulle transportera mer än 20 000 gästarbetare till fosforitgruvorna.

I det här skedet rådde det till och med brist på nappar i Estland.

I samband med Stalins folkförflyttningar hade Estlands folkmängd ökat oproportionerligt i förhållande till landets resurser, bostadssituationen var problematisk, maten likaså. Folkförflyttningarna fortsatte inte endast för industrins skull utan även av politiska skäl: målet var förryskning av befolkningen.

Moskva brydde sig inte om de praktiska problemen, utan fortsatte kräva leveranser av estniskt kött och mjölk till Moskva och Leningrad. Estlands växande befolkning fick hålla tillgodo med grisknorrar.

 

Trots offentliggörandet av planerna för fosforitgruvorna uteblev de nationella protesterna, men det var en början. Snart började man även kräva öppen hantering av Molotov-Ribbentroppakten, som man tidigare bara hade viskat om i smyg.

År 1988 grundades Rahvarinne som stödorganisation för perestrojkan. Den växte sig snabbt till en folkrörelse som omfattade konserter och allsångstillfällen med hundratusentals människor. Också ryskspråkig befolkning anslöt sig till den sjungande revolutionen, även om en del av den gruppen bildade sin egen proteströrelse till stöd för Sovjetunionen, och under upploppen beskyllde man än en gång esterna för att vara fascister, eftersom esterna var skamlösa nog att vilja ha självbestämmanderätt och att estniskan skulle få status av officiellt språk.

50 år efter Molotov-Ribbentroppakten, den 23 augusti 1989, bildade två miljoner människor den baltiska kedjan, en fredlig demonstration i form av en kedja av människor. Den tilldrog sig världens uppmärksamhet, men inte ens Finland gav sitt öppna stöd till Estlands strävan efter självständighet, i stället stödde man Gorbatjovs perestrojka.

 

Min mormors resväska stod alltid färdigpackad. På en armslängds avstånd fanns de viktigaste dokumenten, pengarna, fotografierna och passet. Klart för alla eventualiteters skull.

Esternas tro på reformer var svag och i sina tal blandade Gorbatjov ihop de baltiska länderna sinsemellan. Man förlitade sig inte på hjälp från väst. När Litauen som första land förklarade sig självständigt år 1990, utövade Sovjetunionen, Tyskland och Frankrike påtryckningar för att få landet att ta tillbaka sin självständighetsdeklaration. Moskva försatte Litauen i ekonomisk blockad. George Bush uppmanade de baltiska staterna att hålla sig på mattan.

Vid det laget följde vi inte längre med nyheterna i Finland. Vi köpte tidningar, men travade dem olästa på hyllan. Till de smärtsammaste stunderna i en immigrantfamilj hör revolution i det andra hemlandet, en revolution man bara kan följa på avstånd och vars slutliga resultat är omöjligt att veta. Hur många dödsoffer skulle krävas? Skulle pansarvagnarna mullra fram och järnridån gå ner på nytt?

 

I efterdyningarna från kuppen i Moskva förklarade sig alla baltiska länder självständiga år 1991. Pansarvagnarnas framfart stoppades med mänskliga sköldar. Bland de baltiska staterna klarade sig endast Estland utan dödsoffer. Det var ett mirakel.

Jag gick redan i gymnasiet när jag steg över gränsen som hade funnits så länge jag kunde minnas. Bakom gränsen som tycktes dragen med linjal växte staden, på den andra sidan såg man bara en tom zon: sovjetarméns område. Inget stängsel, inga tecken, det behövdes inte. Ingen skulle ändå ha passerat den gränsen.

De sovjetiska trupperna lämnade Estland för 20 år sedan, hösten 1994, och då var de sista spillrorna av järnridån avlägsnade. Andra världskriget var slut i Estland. Byggnaderna som övergetts av armén var i uselt skick, man hade rivit loss allt som gick att lösgöra och sålt såväl kablar som fönster. Ett antal gamla herrgårdar som också varit i arméns bruk hade bränts ned. Men armén var borta.

 

Vid det laget var min estniska bolonka - min lilla hund - redan tre år gammal. Från Sovjetunionen importerades inga hundar, men däremot från det självständiga Estland, och vi skaffade hunden så snart det blev möjligt. Jag ville absolut ha en bolonka, den vanligaste hunden i Estland, som tidigare bara hade hälsat på mig i Finland i form av omslagsbild på en sovjetisk kalender. Nu reste en verklig hund med oss från Finland till Estland och landet runt, hursomhelst. Till och med i egen bil. Utan mutor. Utan KGB:s övervakande blick.

Plötsligt fanns inte längre den instans som ansåg att vi var vårt eget lands fiender. Plötsligt behövdes bara visum för att resa, och man behövde inte längre oroa sig över att det inte skulle beviljas.

 

Och plötsligt fick min mammas estniska trädgård blomma. Att odla den i Finland hade hittills varit beroende av enstaka ekollon och undermåliga sovjetiska frön, allt insmugglat. Nu fick den växa fram på riktigt: krikon- och plommonträd, olika sorters äpplen, kastanjer, pioner, lejongap.

Egentligen borde inte de estniska underarterna växa så långt norrut, men de blommar alla, varje år.

 

Sofi Oksanen

kulturen@expressen.se

 

Sofi Oksanen är finländsk författare. Hennes senaste bok är "När duvorna försvann".

 

Översättning från finska Janina Orlov

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!