Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Negar Josephi: "Nu finns de på min gata"

Foto: Robban Andersson

Tre dagar efter valet blir Negar Josephi attackerad av en rasist på sin hemgata.
Nu skriver hon om rädslan för att behöva packa sin väska för gott.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vår mentala resväska är redan packad, säger min vän. Hon med judisk bakgrund frågar mig om jag också har packat. Jag packade för fyra år sedan och alla sa att jag överdrev.

Negar Josephi.Jag tar barnvagnen och går mot gatan jag bor på i Vasastan. En gata fylld av restauranger och kaféer. Uteserveringarna är fullsatta och folk är på väg hem från jobbet. Min son på åtta månader börjar bli less på att sitta i vagnen, han vill bli buren. Jag försöker skynda mig hem.

Plötslig ser jag en kvinna i 35-årsåldern komma emot mig. Hon axlar mig hårt. Jag skakar till av rädsla. Jag känner mig så liten och sårbar. Automatiskt greppar jag hårdare om barnvagnens handtag och blir rädd. Samtidigt säger hon "Din jävla svartskalle, du är i vägen".

 

Jag blundar hårt. Jag vill bort från detta smuts som kallas för min stad och min gata. Jag vill inte vara här. Kan någon bara ta bort mig och mitt barn härifrån. Hennes hårda knuff sitter kvar på min axel som ett geggigt hat. Jag springer nästan därifrån. Inte en enda sekund tvekar jag att vända mig om. Jag vill inte se henne.

Jag får inte se henne. Jag vill göra allt för att glömma denna stund av hat som riktats mot mig. Nej, inte på min gata. Det här händer inte mig och varför är jag så dum att jag tänker att det inte händer mig. Vem tror jag att jag är, tre dagar efter ett val där ett parti med nazistiska rötter blev det tredje största.

Nej, det händer inte mig för jag hade en dröm om att jag skulle vistas i min stad utan att känna som mina föräldrar på 1980-talet när dom hade köpt en ny bil. Min mor parkerade deras nya Toyota två kvarter bort från jobbet så att de svenska dagisfröknarna inte skulle bli irriterade på henne.

 

Men här går jag och blir tacklad med mitt barn sittande i vagnen. Han ovetande om vad som hände. Han vill inte bli buren längre. Han biter på sin bitring och jollrar. Jag trodde att jag var skyddad i mitt innerstadsområde. Här finns de väl inte, tänkte jag. De finns på Twitter och jag finns inte på Twitter eller Facebook.

Jag gick ur på grund av alla påhopp och allt hat.

Men nu finns de på min gata och jag vill inte gå ut mer. Jag vill inte se på nyheterna. Jag vill inte längre läsa artiklar om valresultatet och jag vill inte se Sverige mer. Hennes knuff sitter kvar på min axel. Och nu funderar jag på att packa den riktiga väskan.

Vad händer nästa gång jag går på min gata?

 

Negar Josephi

kulturen@expressen.se

 

Negar Josephi är journalist.