Det är en av mitt livs stora trauman att jag missade Kents legendariska spelning på Stadion på nationaldagen 2003. Kanske inte så mycket för Jocke Bergs skull som för att Kent, i en unik gest från ett rockband i den storleken, i stället för ett förband hade bjudit in Bruno K Öijer att deklamera dikter och därmed göra en av landets största uppläsningar någonsin.
Öijers författarskap måste förstås i den kontexten. Han är mer än en poet; med risk för att låta larvig skulle jag vilja beskriva hans position som i det närmaste profetisk, en förkunnare i mystiskt förbund med ett annat verklighetsskikt.
Han är en av de få överlevande representanterna för den senmodernistiska, romantiska genikulten som har lyckats behålla sin aura av oåtkomlighet. Den sista moderna centrallyriker som svenska tonårspojkar lär sig recitera utantill, det närmaste Sverige kommer en Bob Dylan eller en Allen Ginsberg.
Några dagar före valet kommer nu den nya samlingen, "Och natten viskade Annabel Lee", hans första publicering på sex år. Och liksom Kent tidigare i år sjöng om "en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken" har den politiska udden skärpts även i Öijers diktning.
Här ser vi riskkapitalisterna - "männen med gamansiktena / som satt och flaxade på styrelsemötena / och roffade åt sej alla stålarna" - sida vid sida med den aningslösa salongsvänstern: "alla slog sej för bröstet / och såg världen genom ett glas mousserande vin". I en problematisk passage jämställs implicit arbetslinjen med Auschwitz och "Arbeit macht frei" (jo, det är faktiskt den enda möjliga tolkningen). I en annan, ännu mer plakatpoetisk och rent ut sagt rätt pajig strof, grämer sig Öijer över tv-eken:
dom kom som tjuvar i natten
och fällde den sjuhundraåriga eken
i nästa liv
ska dom hängas i samma träd
Genomgående saknar jag de pregnanta bilderna och det mer svärmiskt förtätade tonfallet från de fantastiska 1990-talssamlingarna "Medan giftet verkar" och "Det förlorade ordet". De nya dikterna tycks skrivna i backspegeln; det är countrylåtar, gamla serietidningar, minnen från skoltiden, en elegi över Robert F Kennedy, skisser över revolvermannen Wild Bill Hickok och indianledaren Crazy Horse. Samtiden är girighet, ondska, dumhet.
Det är därför logiskt att volymen avslutas med en lekfull och nästan lillgammalt referensmättad dagdröm där diktjaget på en bar i Paris sammanstrålar med en rad litterära ikoner. Här kan Öijer äntligen hänga över bardisken med Rimbaud, Whitman, Baudelaire och Dostojevskij, självklart också Keats (initialen K i Öijers eget namn). Och givetvis Edgar Allan Poe, vars sista kända dikt, "Annabel Lee", har gett samlingens titel.
Ett avsked? Nej, låt oss hoppas på en runda till. Öijer är som bäst när han befriar sig från oket av sin egen mytologi och möter oss med garden nere. När han kastar av sig den förbittrade nationalpoeten och ser världen genom barnets ogrumlade blick.
flickan satt i tankar
hade just lärt sig läsa
och undrade om livet var ett land
om man kunde resa dit